Vandra med Henrik - Vinterviken

[00:00:01] Hej och välkommen tillbaka igen till Vandra med Henrik. Idag går jag förbi en stor skorsten. Hej då, slut på avsnittet.

[00:00:18] För dig som är ny lyssnare på Vandra med Henrik så är det alltså en poddserie som liknar lite min poddserie Somna med Henrik med den skillnaden att jag inte tänker att du ska somna även om du såklart får somna. Jag försöker hålla det ganska lugnt så att det ska gå bra att somna också. Men meningen här är väl att du och jag vandrar tillsammans.

[00:00:42] Och kanske vill du också ut och gå själv med mig. Avsnitten är ganska korta, de är ungefär 20 minuter och jag har inga manus. Ofta har jag inte förberett mig heller vad jag pratar om, platserna jag besöker. Ibland går jag med någon gäst men oftast går jag själv enligt min nya plan för den här podden.

[00:01:07] Och en gång i månaden lägger jag ut ett av avsnitten i Somna med Henriks flöde. Och det beror på att jag tänker att jag vill så småningom att de här två poddarna ska bli liksom två sidor av samma mynt kan man säga. Och idag är jag i Vinterviken.

[00:01:32] Du vet, det är ju otroligt lugnt här och tyst mot hur det har varit. Jag är i Mälaren, eller in vid Mälaren. Och det här var en gång platsen för världens första nitroglycerinfabrik. Så här har det smält och donat och mullrat.

[00:02:03] Det var på slutet av 1800-talet tror jag som han flyttade hit sin verksamhet. Alfred Nobel. För han höll ju på då i Stockholm först, i centrala Stockholm. Men då så hände det en olycka. Och då kom de på att nitroglycerinproduktion, det behöver man ha lite avsides, kom de på i ett styrelserum.

[00:02:33] Och då började han flytta ut hit till Vinterviken då. Och det har hänt jättemycket olyckor här. Många har dött här som ett resultat av att nitroglycerin är väldigt instabilt då.

[00:03:07] inklusive Alfred Nobels yngre bror dog också av en sprängningsolycka. Jag vet inte om det var här i Vinterviken dock. Men trots det här så fortsatte han att spränga. Man kan undra vad det var för böjelse.

[00:03:28] Vad var det för spränglust som fanns hos honom som gjorde att han, trots att folk dog liksom. Jag förstår ju att det finns viktiga ekonomiska incitament och kanske också någon typ av samhällsbyggaranda. Men ändå, när lillebrorsan dör av det där man håller på med.

[00:04:01] Men det var bra att han gjorde det för att han står här i Alfred Nobel i sitt lilla skjul här omgivna av bergsväggar. Och blandar kemikalier och ibland smäller det. Och ibland är det någon som dör. Och sen en dag så upptäcker han då dynamiten. 1867. Så hittar han på. Men när jag kan blanda den här jordarten med bla bla bla bla.

[00:04:30] Och bla bla bla. Så här där jag går nu, där uppfanns dynamiten. Som ju på riktigt förändrade världen. Det är ju rätt häftigt. Här bland de här björkarna och vad är det för mer träd? Tallarna.

[00:05:00] Asp. Pil. Aspilträd, så kallade aspilträd. Här ligger liksom, det är vaggan för, den geografiska vaggan för såväl gruvdrift som, modern i alla fall, gruvdrift som Nobelpriset i litteratur.

[00:05:32] Ironiskt nog så finansierar ju de pengarna från den här sprängkraften, även Nobels fredspris. Det är ironiskt. På något sätt. Det är väldigt lugnt här nu. Alldeles tyst. En liten fågel som, en liten koltrast. Är de aktiva nu? En kolsvart.

[00:06:01] Jag ska se om jag kan smyga mig närmare. Ja, han skiter i mig. Att det är en haner, det ser jag för den är. Och det är faktiskt ingen koltrast, utan det är en lyssna. Ja, det som du förmodligen hör var djuret av en person med spikskor som gick förbi bakgrunden.

[00:06:31] Men det var en väldigt orädd liten fågel. Under de här åren som det var en fabrik här så sprängdes det ju, och det blev ju explosioner med jämna mellanrum. Och varenda gång så försöker jag föreställa mig nu när det är så lugnt här, folk är ute och går med sina hundar och så. Och då har marken skakat och dånat.

[00:07:02] Fönster och skallret. Jag antar att det blir vardag liksom för folk också. Människor som bodde i omgivningarna här. De måste ha lärt sig typ att skilja vad det som är åska och vad som är fabriksdetonationer.

[00:07:33] Och varje gång som olyckan har varit framme så bygger man upp det igen då liksom. Jag tycker att det är, och nu måste jag också, min mamma tycker att jag säger liksom för ofta i mina poddar. Och det här har satt grillor i mitt huvud, tack för det mamma. Jag, det är som att jag skjuter mig själv i sank varje gång jag säger liksom.

[00:07:57] Det är väl ett sånt där klassiskt ödesord som man ska undvika om man vill vara en vältalig person. Jag tror att jag säger liksom när jag blir lite osäker. Jag tror att jag säger liksom när jag tänker, är det här bra innehåll eller inte? Då säger jag liksom, ibland liksom. Fast ibland säger jag liksom bara för att det följer med av bara farten.

[00:08:31] Men det är så svårt att ta in att det här faktiskt var en farlig plats. Det var en plats som man riskerade livet på. Nu står jag längst ut på udden här. I Vinterviksparken. Och runt mig här är fruset vatten.

[00:08:59] Men det är nog inte fruset så att jag inte håller att gå på. Så jag ska inte roa dig vandra med att gå ut på det. Efter det här så tänkte jag att jag skulle gå faktiskt och käka lunch på kaféet som ligger i den gamla fabriken. Lite längre tillbaka in på udden här. För jag har ju som bekant en jättetrevlig chef på Kirinaya AB.

[00:09:28] Som stöttar mig och ger mig nya spännande lunchställen på dagarna när jag är ute och spelar in så här. Nu ser det ut som om jag inte visste någonting om den här platsens historia så skulle jag ju tänka att det här var vilken sömnig förort som helst.

[00:10:00] Men att det här var liksom en väldigt viktig plats också för svensk och också internationell ingenjörskonst. Men 1921 så flyttades produktionen bort från den här stan. Och kvar så fanns bara tomma gamla hus, industribyggnader och kratrar.

[00:10:29] Och i många år så förföll det här. Det står fortfarande kvar några gamla fabriksbyggnader. I en av dem så finns det då lite festvåning, lite eventlokal sådär. Och det här är gamla industrispår. Det som är nu i parken. Det här är liksom, det ser ni?

[00:10:59] Nu blir jag osäker. För nu tänkte jag säga, här hade det dragits stora lass av hästar i början. Och så småningom av ånglok och sånt. Jag vet ingenting. Känner du historiens vingslag vandra? När du går här med mig.

[00:11:26] Var det inte Alfred Nobel som, eller var det tändstegskungen? Var det som hade ett tomt, nej det var ju inte Nobel såklart. Det var väl han, Ivar Kryger, som hade den här, att allt bara var uppblåst. Pengarna var slut och allt sånt. Vet du vad som är mitt stora problem med den här podden, och andra?

[00:11:55] Det är att jag ibland märker att jag faller in i en roll som någon typ av faktaförmedlare. Och det har jag inte täckning för. Det är för att jag har aldrig förberett mig när jag åker ut till platserna. Jag läser ibland på plaketter och skyltar och sånt. Innan jag sätter igångspray så att jag ska ha lite koll om det är så att jag tycker att det är något intressant själv. Men jag tänker att det ska vara det här spontana.

[00:12:25] Det är det som känns också roligt för mig, att jag upptäcker saker. Och att jag då kan få vara fullständigt okunnig om någonting och lära mig under vägen. Men det som när jag till exempel då började prata om Ivar Kryger och att han var skyldig pengar i slutet av sitt liv och sånt. Det har ju jag egentligen inte någon riktig hundra procentig koll på. Och då känns det som att jag måste passa mig så att jag inte blir en sån där som bara förmedlar falsk fakta.

[00:12:51] Man måste ta allt jag säger med en nypa salt för att jag vet egentligen ingenting. Och om du undrar nu vad jag är så är jag på väg tillbaka längs med udden. Den var mindre än jag trodde. Jag trodde den skulle sträcka sig längre ut i hanet, i sjön. En gång var jag hos en kompis föräldrar i Borlänge.

[00:13:18] Och då sa jag, titta vad fint man ser sjön från er balkong. Och då blev de väldigt upprörda. Sådär indignerat och småskrattande upprörda och sa, sjön. Det där, min vän, det är dalälven. Och sen fick jag höra det, det här var ju gymnasiet då. Sen fick jag ju höra det, för det återvänder ju till dem. Genom åren liksom. Och liksom, och liksom, och liksom.

[00:13:51] Och varje gång jag var där så sa de Henrik Antrodalvan, vad är sjö? Det där är ju förut ett skratt som man kan skratta i bara i Dalarna. Och eftersom det här är en podd där jag får dramatisera lite så ska jag göra det nu. Så kan man bara skratta i Dalarna.

[00:14:20] Går den här bussen till Enviken? Ja, var ska man annars gå då? Så kan man bara säga i Dalarna. En gång när jag var tonåring så var jag väldigt rufsig i håret. Det brukar jag ju fortfarande vara. Och då gick jag på bussen och sa hej till busschauffören. Och sen så sa han... Ja, men där låg jag. Och då sa jag, va?

[00:14:50] Och då sa han, vem har skrämt dig då? För att jag var rufsig i håret. Ja, ja, sa jag. Sen kom jag ju på att jag skulle ha sagt... Ja, samma kille som skrämde av dig allt hår. För han var flinkskallig nämligen. Men det var ju först efteråt som jag kom på det. En liten ensam fågel.

[00:15:18] Jag undrar hur mycket av den bebyggelse som är här nu som låg här då. Många av husen här ser ju ut att ha kanske en hundra år på nacken ursprungligen. Men på toppen av berget på min högra sida här så ligger ju hyreshus från 40- eller 50-talet. Hyreshus vet jag inte om det är längre men det var väl det från början. Vintervikens brygga.

[00:15:47] Stockholmslandskapets många sprickdalar sträcker sig i östvästlig riktning. Långt utifrån skärgården och in i Mälaren. Sprickdalarna skapades av enorma krafter för flera miljarder år sedan. Vinterviken är en del av en sådan dalgång. Namnet Vinterviken är känt från 1600-talet. En väg som användes på vintrarna när isen låg ledde från Fittja och Mälareöarna in i viken och fortsatte sedan över sjön trekanten in till staden vid Horstull.

[00:16:17] Ja, det är därför det är Vinterviken. Hela området köptes 1865 av Alfred Nobel. Sedan 1974 är Stockholms stad ägare till Vinterviksområdet. Som tidigare varit stängt för allmänheten. En stor upprustning av parken med terrasser och skulpturstråk. Liksom i ordningsställandet av skulpturens hus i förrätta Svavelsyrfabriken.

[00:16:47] Ja, det här tål ju en till promenad känner jag. Har jag blivit en person som går omkring och tittar på gamla byggnadsverk och sånt? Har jag blivit en sån människa? Jag tycker det var nyss som jag var någon som på sin höjd stannade till på kyrkogårdar och kände sig lite poetisk. Men i övrigt var jag mest intresserad av olika barer och pubbar och sånt.

[00:17:19] Håller jag på att bli gammal? Ja, kanske det. Varför ska det vara så hemskt? Alfred Nobel är ju äldre än jag och honom pratar vi om fortfarande. Men det är inte för att jag vill att man ska prata om mig som jag tycker är besvärligt att bli gammal. Jag tror att det handlar om förlust av förmågor.

[00:17:48] Jag är rädd för att inte se bra, höra bra. Jag är rädd för att bli svagare. Alltså att känna att det är påfrästande för mig att leva livet. Det tycker jag känns obehagligt. Och det sörjer jag att den vägen är vägen.

[00:18:18] Vad säger han, Mandalorianen? Mandalorian, han säger, de säger, this is the way. This is the way. Här går jag förbi några väldigt speciella solstolar. Det är metallstomme och sen är det träbeslag. De är väldigt stora, överdimensionerade. Väldigt stilistiskt designade. Men förmodligen extremt obekväma. Och i sommar kommer ni att hitta mig här.

[00:18:47] I bara kalsongerna liggande här och grilla mig själv. I ett försök att förskjuta åldrandet ännu några år. Men i själva verket bara påskynda. En gång i Grekland så såg jag en kvinna i... Alltså hon såg ut att vara mycket gammal. Men det kanske hon inte var. Men hon hade solat så mycket att hon var nästan lila om hela kroppen. Vi såg henne under flera dagar när vi var där.

[00:19:16] Och varje gång vi gick förbi henne så låg hon liksom som död i sanden. Det kanske hon var. Inse jag nu. Vi är närmare eftertanke. Här är ju hus som ser gamla ut. På riktigt gamla. Säkert... Säkert hundra år. Gamla. Men väldigt fräscht. Putsat och fint.

[00:19:47] Och här bor det mysigt att bo. Man hör ju stan på långt långt håll. Liljeholmen typ. Brusar i bakgrunden. Men i stort sett är det ju helt tyst här. Och det gör ju att man verkligen känner hur starkt det måste ha varit när det exploderar här. Då och då. Det är small.

[00:20:18] Det måste ju ha ruskat hela udden. Okej, nu är jag framme vid den gamla fabriken. Och jag ska lämna dig här. Vandra. Tack ska du ha för att du har vandrat med mig idag. Nu går jag in och äter lite lunch. Och nästa vecka är jag tillbaka igen. Och då vet ingen var jag är någonstans. Hej då!

[00:21:11] Jag var inte beredd. Det är det här.