Sång till ett träd

[00:00:00] Hej, och välkommen till Somna med Henrik, din direkta dumpling, din dåsiga dragon i natten. Det är jag som är Henrik, och det är du som är somna, och det är som det är.

[00:00:31] Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Hej, Somna!

[00:01:01] Hej! Det här är, om det är allra första gången som du trycker på play på den här podcasten, så är det här alltså podcasten Somna med Henrik. Och om du var ute efter en annan podd, till exempel stora Cirkus Action-podden, avsnitt 16, så är det alltså fel podd.

[00:01:28] Och då kan du stänga av redan nu, och gå vidare till just den. Om du var på jakt efter stora bom-bom, slå i symboler, proklamera en massa sanningar som om de vore absolut visshet. Eller tvärtom, proklamera en massa visshet som om det vore absolut sanning. Då är det här också fel podcast. Jag pratar tills du somnar, helt enkelt.

[00:01:56] Men det betyder inte att du måste somna. Du får också vara vaken. Och sanningen är den att det finns ganska många som lyssnar på Somna med Henrik, som är vakna hela tiden, hela avsnittet igenom. Och att det är en av de stora diskussionerna som ständigt pågår, har pågått i alla år, i Facebookgruppen Somna med Henrik. Detta att, hur kan ni hålla er vakna? Detta att, men hur kan ni somna?

[00:02:24] Och det är precis så jag vill ha det. Jag gillar de två vågorna som möts i mitten av det stora havet. Jag har suttit idag och bölat, så som ett litet barn, bakom ratten på bilen. Där dog ju barnliknelsen, därför att barn kör ju sällan bil. Även om jag minns att jag såg en tv-serie när jag var liten, där var ett barn som kunde köra bil.

[00:02:53] Och det var ju höjden av coolhet. Jag undrar vad det var. Var det en svensk serie? Eller var det en utomländsk serie? En serie från Utsoknes, så att säga. Det var... Men jag körde alltså min bil då. Min svarta Peugeot. Som inte är min egentligen. Den är ju...

[00:03:21] Den är ju av myndigheterna kallad lisad. Men jag är väldigt fäst vid den. Anledningen till att det blev en Peugeot, det här är inte sponsrat av Peugeot, det var att när jag skulle skaffa bil, eftersom jag tog körkort för bara lite mer än ett år sedan, så var jag så rädd att jag skulle hamna i händerna på någon... Jag visste ju ingenting om bilar liksom. Men jag ville ju ändå ha en bil.

[00:03:51] Och då ville jag inte gå in och hålla på och köpa någon bil på typ... Någon... Någon typ blocket. Jag vet inte ens var man köper bilar. Jag ville inte hålla på och stå och sparka på däcken och låtsas att jag kunde saker om bilar. Och sen komma hem och märka att... Nej men den har ju ingen kaross, den här bilen. Till exempel. Hade jag kanske märkt redan när jag såg den. Men man vet ju aldrig. Nej, det finns inget golv under. Som man skrapar i fötterna när man kör.

[00:04:25] Utan då skulle jag ju då lisa en ny bil då. Så då började jag kolla och då är det så här. Det handlar om att man måste gå dit och så måste man prata med en... En gubbe som vet allt om bilar. Och som vet allt om hur man kränger... Kränger bilar, höll jag på sig. Och då skulle jag känna att jag skulle bli bortkollrad. Och så skulle jag känna mig tvungen att låtsas att jag visste saker. Det var för pinsamt för mig att inte veta någonting. Så mitt enda...

[00:04:53] Min enda drivkraft när jag skulle kolla efter bil var Kan jag beställa den online? Och göra mina selektioner av vilket sorts utbud av extra grejer jag vill ha online. Med klicka och kryssa i saker. Då blir det den bilen. Och då var just den här specifika återförsäljaren då. Eller jag vet inte ens vad det kallas. Leasing. Utbuds. Distributörs.

[00:05:19] Det var bara de som jag hittade direkt där jag kunde sköta allt online. Utan att behöva prata med en gubbe som kan allt om bilar. Och som genast skulle genomskåda mig i min grönhet. Så då tryckte jag på olika knappar. Och sen så fick jag ett samtal. Och så sa de kom och hämta bilen. Och så gjorde jag det. Och det var jätteskönt. Tills det blev tydligt att... Att man kanske ändå måste veta lite innan man skaffar en bil.

[00:05:47] Därför att det var lite grejer som senare upptäcktes som var fel i bilen. Så då fick jag lämna in den. Och så fick jag ha den på reparation. Fast den var alldeles ny. I flera månader. Gud vilket tråkigt. Och det var väldigt tråkigt redan då. För jag ville ju bara köra då. För jag hade ju precis... Och det sa också hon, min förarprövare. Att nu måste du öva. För att så bra är du inte.

[00:06:14] Så att du bara kan släppa taget nu. Utan nu måste du öva jättemycket. Så jag hade lite eld i röven som man säger. Även om det inte var någonting bokstavligt. Eftersom det hade ju varit ett annat sorts problem. I alla fall så satt jag bakom ratten på min Perså. En bil som jag nu har kommit att tycka mycket om. Den här perioden i mitt liv har varit en... Sitta i bilen.

[00:06:45] Och skruva på hög volym på någon låt. Och så sjunga med och snyfta och grina. Det har varit mycket sånt. Mycket sånt. Och det är nytt. Och det är ganska skönt. Bilen är ju ett sätt att resa på som inbjuder till det där. Det finns ju inga andra resformer. Utom möjligtvis när man är ute och vandrar själv. Som i samma mängd inbjuder till. Skruva upp volymen och grina till en känslosam låt.

[00:07:16] Men det har jag i alla fall gjort väldigt mycket. Och nu gjorde jag det igen då. Jag har varit och köpt glas. Till Somna med Henrik Live. För det ska ju bjudas på lite bubbel då. Alkoholfritt bubbel. Och då... När du hör det här avsnittet Somna så har jag redan gjort Somna med Henrik Live. Men i min tid nu så är det alltså imorgon.

[00:07:44] Och då har jag varit och köpt glas. Och så åkte jag hem. Och så satt jag... Och så hade jag ett stycke då. Som jag har lyssnat sönder de senaste dagarna. Och det är från... Händels opera... Cerse. Eller Xerxes. Från 1738. Öppningsarian i... Xerxes.

[00:08:12] Det här var Händels fyrtionde opera. Och Xerxes var ju en verklig kung tror jag. Hela den här operan. Jag är inte bekant med den här operan alls. Men det är ju en fars. Det är ju en slå i dörrar grej. Som inte alls är så bra. Och ganska enkel till sin struktur. Men den här öppningsarian. Har överlevt hela verket i övrigt. Och blivit liksom...

[00:08:40] Ett av händels mest spelade verk. Och den heter... Ombra mai fu. Och det är... Han sjunger... Det är då... Den persiske kungen. Xerxes. Som... Hela historien inleds med att han sjunger till ett träd. Det är en...

[00:09:11] Platan. Vet jag inte vad det är för något. Jag var tvungen att slå upp. Som han... Då sjunger om. Att den var så vacker. Och det finns en sån... Det var en sån skön skugga under det här trädet. Texten är typ bara... Att det aldrig har funnits en skugga. Av något träd. Som jag har tyckt så mycket om. Och som har varit så ljuvlig. Och så mild. Ja... Det är alla tiders. Det här trädet.

[00:09:46] Och det... Jag vet inte vad det var. Jag kommer inte ens ihåg nu. Hur jag... Snubblade över stycket. För jag hade då... I min obildbarhet. I min obildadhet. I min obildnings... Mitt lilla rum. Av fullständig... Avsaknad av kunskap. Om de ädlare konsterna. Så... Visste jag ingenting om. Vare sig den här operan. Och framförallt inte det här stycket. Det tycker jag i och för sig är ganska fint.

[00:10:16] Att fast jag är... Alldeles efter ett tag. Så kan jag fortfarande... Snubbla över saker som är helt otroliga. Och som kan ge så mycket känslor. Och att få uppleva det för första gången. Man skulle kunna döma ut mig menar jag. Som en person som ändå har skrivit opera. Och regisserat opera. Och gått på opera. Och tänkt och pratat om opera. Och så har jag inte ens hört inledningsarjan. Ombra Majfo. Från operan Cersei.

[00:10:51] Så... Men man skulle också kunna välja. Och se det som att jag faktiskt... Fick en chans att få uppleva det för första gången. Det är ju det som är hela grejen. Första gången man läste en bok som sen blev en... Byggsten i hela ens personlighet. Första gången man såg en konsert med en artist som man bara... Sen blev en livslång följare av. Det är ju första gången som räknas. Det är första gången som man sen minns och önskar sig tillbaka på något sätt. Första gången man... Inte vet jag.

[00:11:21] Första gången man kysste någon. Det var faktiskt ganska jobbigt första gången. Det vill jag minnas. Hon hette Moa. Det var min första kyss. Och jag blev besviken. Till att börja med tog det ju 45 minuter innan vi kom till skott. Vill jag minnas. Det var liksom en sån... Jag ska inte gå in på detaljer. Men det tog så lång tid.

[00:11:51] Det var väldigt, väldigt... Jag var 17 år. Och jag kände att... Nu händer det, nu händer det. Och detta kände jag då i 400 timmar. Jag minns att det tog hur lång tid som helst. Det kanske tog 10 minuter då egentligen. Och sen... Sen när det väl hände så minns jag att jag blev besviken. För det var liksom... Man hade... Jag tror att jag hade målat upp det som någonting som skulle vara himla stormande. Det kan det ju vara. Men det förutsätter ju på något sätt att man har gjort det förut någonstans ändå.

[00:12:21] För det var nästan som en chock av att det var ju en annan människa som var där. Det var ju inte den här fantasiupplevelsen utan det var någonting ganska konkret. En annan kropp. Och det chockade mig. Och jag blev också besviken minns jag. Och rädd. Jätte, jätte, jätterädd. Det är ju också gulligt. Det är ju så gulligt.

[00:12:51] Så... Det har blivit som första kyssen för mig. Och med mig och denna aria. Jag vet inte heller varför jag har blivit så himla rörd. Alltså den versionen som jag hörde, den första, det är en sopran som sjunger. Jag tror att det är en mezzosopran. Och... Men det är ju alltså en man.

[00:13:21] Den är skriven för en man. Själva stycket är skrivet för en kastrat. Och om du inte vet vad en kastrat är så är det alltså en gammal, fruktansvärt... En fruktansvärt tradition. Där man kastrerade unga pojkar för att de inte skulle utveckla målbrottsröst och grövre röst. Och det resulterade då i under flera hundra år. En sångtradition.

[00:13:48] Som många av de här stora verken från 16- och 1700-talet är skrivna för. Och det skapade då en pojkröst fast med en vuxen mans muskulatur och stöd. Kroppsklang. Vilket skapade ett ljud som vi antagligen inte förstår ens hur det låter.

[00:14:09] Vi vet inte idag hur det verkligen lät att höra en kastrat i sina glansdagar. Det finns faktiskt inspelat en kastrat. Från början av 1900-talet. Jag var ju tvungen då att leta upp honom. Vad hette han? Vänta, jag måste leta upp. Vänta, förlåt somna. Jag måste faktiskt leta upp här. Jag googlar.

[00:14:40] Den första sopranen. Nej, den första. Den första counten. Inte counten. Contra tenor. Den sista kastraten. Han hette Alessandro Moreci. Han finns på Spotify. Du kan gå in och lyssna. Det är ju inte så särskilt vackert.

[00:15:08] Det är ju väldigt platt inspelning. Ingenting som fyller en till någon rörelse. Men när man vet hur han... Man vet bakgrunden. Att det här är ju en pojke som har förmodligen naturligtvis mot sin vilja kastrerats som barn. Och som sen har levt sitt liv i... Och det som gör extra sorg med Alessandro Moreci tycker jag.

[00:15:38] Nu bara spekulerar jag här. Men det är att han lever ju också i en tid när kastratsångare... I den största delen av hans karriär så är kastratsångare... Eller att det är förbjudet i Italien att kastrera pojkar för sångens skull. Men kören i Vatikanen använder fortfarande kastratsångare. Så han får jobba. Han blir någon slags stjärna där då.

[00:16:08] Men under hans levnad så blir det omodernt och vulgärt. Och hans röst... Han har blivit dömd till någonting som inte längre är i tiden. Det är någonting på något vis när de här... Vad hette de? Stjärnkastraterna. När jag var liten såg jag... Vad roligt att jag pratade om kastrater i sån av Henrik. Jag ber om ursäkt. Men alltså det är någonting så jävla... Förlåt, äter jag svär. Det är så... Det är det här. Jag vet inte som...

[00:16:37] Det är någonting med det här nu. Jag kommer inte åt vad det är som rör mig så. Men det är någonting med att... För på 1600- och 1700-talet så blev kastratsångarna... Alltså stjärnorna, de som det gick bra för... De blev ju magneter, superskärnor. Några av dem blev jättejätterika. Bland annat han som den här... Omra Maifo är skriven för. Som...

[00:17:07] Han blev ju en jättestjärna. Det var inte alla som levde. De flesta kastraterna... Fick ju sjunga i någon liten lokal kör. Och levde resten av sitt liv. Så att säga. Med sin... Jag menar, det är ju en förbannelse då. Blir det ju enbart nästan. Eftersom... Man sågs ju också som en...

[00:17:37] En avart. Och om man då inte blev en... En fixstjärna som... Vad hette han? Det var inte han som sjöng... Som den här arjen är skriven för. Men det fanns en annan. Det var redan jag var tonåring såg jag en film om honom. Farinelli hette han. Han var en fixstjärna på 1700-talet. En superskärna. Kastratsångare. Men så fanns det en till. Och det var den som det här stycket är skrivet för. Och de var konkurrenter.

[00:18:07] Allt det här har jag läst på. Innan vill jag bara säga. Det är inte som att det här är någonting som ligger... Och guppar i mitt medvetande. Det var bara att allt det här stycket väckte en massa tankar och känslor. Så jag var tvungen att försöka ta reda på så mycket jag bara kunde. Och som jag rabblar fakta här nu. Så är det för att jag själv nyss har läst det nämligen. Men det är egentligen inte det som jag vill åt. Även om själva kastraternas öde i sig. Är gripande. För det är ju en fruktansvärd tradition.

[00:18:37] Men någonstans trodde man väl att... Ja, dels så är det väl naturligtvis en direktbiljett in i potentiell... Ekonomisk... Vad säger man? Framgång. Fattiga familjer som hade små pojkar som lät fina och klara. Och det kom förbi någon präst och sa... Hans röst är fantastisk. Då kanske familjerna såg en möjlighet där. Och det säger ju någonting om hur människor levde naturligtvis.

[00:19:04] För det kanske inte är i första rummet någonting man känner att man vill göra mot sitt barn. Samtidigt så känns det också... Nu vet inte jag, jag bara spekulerar. Men som att detta... Att sjunga. Att ha en röst som på något vis har skänkts av Gud då. Och att använda den för att komma närmare Gud i någon bemärkelse. Måste kanske också ha sett som något slags heligt kall.

[00:19:31] Kanske inte hos Kreti och Pleti, men hos familjer som hade lite kapital. Och rörde sig i de sfärerna. Så kanske det också fanns någon känsla av att det här är min plikt. Att göra så här mot mitt barn eller något. Hur snevridigt det än låter. I alla fall... Det finns ju inga kastrater kvar. Så det gör ju det lite...

[00:20:00] Man kan väl unna sig då med två, tre hundra års tid emellan. Att förundras lite över dels det groteska i det. Men också det liksom vemodiga och sorgliga i att det finns så mycket av musiken. Sånger. Alltså den klassiska reportaren från den tiden som är skrivet för en sångartyp som inte längre existerar. Trots att verken fortfarande uppförs av kontratrenorer.

[00:20:30] Alltså män som sjunger med ljusröst ofta i facett. och sopraner. Och att det inte alls är samma sak. Det är inte samma sak. Även om det kan likna. Så det var en grej som gjorde att jag började lipa. Men inte bara. Det är också någonting med att den här ljusa, ljusa rösten var den yttersta maskuliniteten i en annan tid. Liksom.

[00:21:03] Att en kastratsångare var det manligaste av det manliga på något sätt. Jättemaskulint. Kungen av Persien står här och sjunger. Och han börjar alltihop. Hela den här historien. Som jag inte kan. Jag känner inte till vad som händer. Det är förväxlingar och kärlekshistorier och sånt. Slå i dörrar liksom.

[00:21:31] Han sjunger om hur mycket han tycker om ett träd. Och det berör mig också. För att. Jag tycker också väldigt mycket om. Eller så här. Jag har en historia bakom mig. Som på något vis startar med ett träd. Eller på något sätt. Så det grep mig då väldigt starkt. I det avseendet också. Och. Att den här kungen. Denna maskulinitet. Kungen på något vis.

[00:21:59] Den yttersta spetsen av. Det manligaste av det manliga. Han börjar alltihop med att sjunga någonting så sensibelt. Som hur mycket han. Dyrkar denna underbara. Ljuvliga skugga. Under detta underbara. Ljuvliga träd. Alltså en kung. Man tänker man. En klassisk. En fördom om en opera.

[00:22:29] Man möter en kung. Då möter man honom. I någon typ av triumf. Efter ett slag. Eller under ett slag. Eller någonting sånt. Men istället så är han här. I allra första scenen. Det allra första vi ser. Så är han i sin trädgård. Och så sjunger han om. Hur ljuvlig skuggan är. Under den här platanen. Och det är det första vi lär oss av. Om den här kungen. Att han är öm. Att han är ömsint. Och det blir jag också. Tagen av.

[00:22:59] Jag vet inte vad det är. Och sen försvinner allt det där. Och så resten av. Operan är bara. Han blir kär. Serxes. Men hon är kär i hans bror. Och så är det svartsjuka. Och sådär. Och trädet återkommer inte. Någon mer. Vad jag vet i alla fall. Som sagt. Jag har inte läst hela operan. Jag har inte sett den heller. Och.

[00:23:29] Det finns. Och då läste jag vidare. Då finns det. En. En riktig historia bakom det här. Så. På 1700-talet då. 1738. När publiken gick och såg den här operan. Om de var bildade då. Då visste de. Att det här trädet. Och den här sång. Grejen. Det här med. Episoden med trädet. Det är.

[00:23:58] Bygger på en verklig historia. Om den verkliga kung Serxes. Som. Hittar ett träd. Som han tyckte var. En platan. Som han tyckte var så vacker. Och så lät han dekorera den. Med guldsmycken och sånt. Och ställde dit en vakt. Som skulle vakta. Och så att. Folk satte sig där. Och såg kung Serxes. Sjunga till trädet. Så klickade i deras hjärnor. Aha. Ja just det. Han. Det. Det. Det.

[00:24:31] Det. Det. Det. Det. Det. Det. Det. Det. Det. är tre saker på en gång här. En. En. Härskare. En kung. Det. Maskulinaste av det maskulina. Som är. Ömsint. Och sen är det också. Att det är lite.

[00:25:01] Han är lite vriden. Alltså lite fetish nästan. Det gillar jag också. Han. Det är också lite roligt liksom. Alltså det är en. En kung. Som har på något vis hela världen i sin hand. som projicerar sina känslor på fel föremål med tanke på vad som ska komma sen att han blir kär och allt det här. Det blir lite roligt att han står och sjunger till en växt.

[00:25:33] Om han älskar ett träd så mycket kanske det blir lite rörigare sen när han möter en tjej. Så kanske man tänker. Och det tycker jag är lite roligt. Och sen är det någonting med för jag tänker jag vet inte vad det är som jag blir lite tagen av att publiken då förmodligen tänkte aha, kungserksis och trädet. Saker som inte hade berört oss alls idag

[00:26:03] dig och mig, för vi vet inte. Vi känner inte till Herodotus eller vad han hette han som skrev historikern jag tänker att det är också mycket myter och det är omöjligt att säga vad som är sant och inte. Och sen är det någonting med att det är skrivet för en sångerstil som är borta. Alltså att det var på då på då på dåtiden på dåtiden

[00:26:34] så var den den mest prestigefyllda rösten jag kan ha helt fel här men det var kastrater. Det var de som gjorde huvudrollerna. Att tenoren som på något vis idag bär upp den manliga huvudkaraktärs så att det var mera bifigurer och gamla kungar och pappor

[00:27:03] och rådgivare och så. och basen också. Alltså att de andra det visste inte jag så att ju högre röst desto närmare det övermänskliga på något vis. hjälten i en opera skulle inte vara en vanlig snubbe han skulle låta som något annat som något väsen. Och det måste ju kastratrösten ha gjort den måste ju ha låtit som

[00:27:33] ingen annan röst än pojkes klang och tonhöjd men en vuxen mans lungkapacitet och kraft teknik också. De de det måste ju ha varit låtit som ja det var en sjukt beundrad röst typ i alla fall tragik inte i trots

[00:28:00] jag måste googla lite kastrater vänta alltså det kanske det kanske delar lyssnargrupp här nu om ibland så googlar jag ju faktiskt saker det sker ju ytterst sällan men när jag gör det så blir jag alltid orolig att du ska tycka sådana att nu överger han ju lite det här improvisatoriska men jag blir bara så nyfiken själv

[00:28:30] Farinelli just det de stora kastraterna Cennicino Caffarelli just det Caffarelli var han som hände eller skrev den här kungsärkssas rollen för de var sin tids superkändisar med löner som översteg förstars

[00:28:59] att skriva en opera utan en huvudkastrat var som att producera en blockbuster utan stjärnskådespelare det här säger chat-GBT vet jag inte om det är sant får du ta med en nypa salt men Caffarelli just det han var jätte beundrad och bra han var och han var också en av de få som blev jätte jätterika många av de här många av kastraterna dog ensamma

[00:29:29] och i fattigdom men Caffarelli var helt enkelt en diva som dick bra för han var extremt besvärlig i alla fall så blev jag så rörd för då tänker jag då känner jag också att den är lite vemodig också och det förstärkte också min egen känsla med mitt eget träd i min egen historia så kände jag att det blir vemodigt och sorgsätt

[00:29:59] och då blir det ju tårinducerande såklart men det är också någonting vemodigt över som jag sa att det här är skrivet för en rösttyp som är borta och jag menar inte nu att hålla på och glorifiera någonting som ju är ett grovt övergrepp men det är ju fruktansvärt att det är konstens namn på något vis lämnlästa barn på det viset så det är ju någonting fruktansvärt och det är ju med all rätt som detta är förbjudet sen flera hundra år men det finns någonting väldigt sorgligt över att de här männen fanns ju de stod ju där

[00:30:32] Caffarelli fanns han stod där och han sjöng den här som jag nu bara hör eller bara jag menar inte att det är sämre med mezzo-sopraner eller eller tenorer kontra-tenorer men det är något annat och då blir det som ett sorgsätt eko av

[00:30:58] ett sorgsätt eko både i mitt eget liv min egen historia men också i förhållande till denna verkligen tragiska passage i kulturhistorien för de fanns ju där och allt de hade på något vis då var deras röster

[00:31:27] de växte också blev ovanligt långa det hade också att göra med kastreringen de fick långa armar och ben såg säkert lite udda ut det gick det finns ju rykten och berättelser om dem att de var tjejmagneter kanske också att det fanns någonting befriande i att de inte kunde bli pappor liksom att det var riskfyllt och kukulura riskfritt och kukulura med

[00:31:56] med en kastrat samtidigt kaffarelli heter han så måste kolla igen kaffarelli kaffirelli kaffarelli vänta jag måste öppna sidan igen i alla fall han hade det finns rykten då om kaffarelli han hade ryktet om sig det finns berättelser

[00:32:26] om honom att han hade ihop det med olika adelsdamer och så fick han duellera med deras män det kan man känna kanske jag skulle distrahera lite från konsten jag står här och sjunger det här stycket till ett träd och sen efter det så måste jag gå och duellera med Greve från Greve från Fleikenstreich för att jag har kukulurat med hans hustru

[00:32:55] det tolererar jag inte det tolererade han inte uppenbarligen så överlevde han ju alla de här duellerna för han han blev ju gammal och var då mycket rik i slutet av sitt liv om man då vilket man inte kan säga om den sista inspelade den enda inspelade hur heter det gud kastraten i världshistorien han Alessandro Moreci han

[00:33:26] var fattig och bortglömd när han dog då blir det också sorgligt att lyssna på den inspelningen jag tycker verkligen du ska göra det om du får chansen när han blev kastrat då var det förbjudet i Italien och kyrkan sa nej absolut inte men det fortsatte ändå i smyg för att vatikanens eller sextinska kapellets kör använde

[00:33:56] kastrater jag tror någon gång tidigt 1900-tal så finns den här inspelningen jag bara hörde jag tror att det är Ave Maria och det låter ju inte så bra det låter ju sorgligt återigen

[00:34:32] så då satt jag i alla fall i bilen och grät det är också någonting i hur den är uppbyggd den är så ömsint den är så otroligt ömsint och hur man kan känna för mig blev det då synonymt med med minnet minnet av någonting någonting man minns som det mildaste

[00:35:02] det djuvaste då fick det här trädet liksom kläskott det var som att den var skriven för mig på något sätt just nu i mitt liv och då upptäckte jag och det har jag inte tänkt på på länge jag tror kanske att det beror på att jag har ätit antidepressiva så länge innan du nu rusar iväg och skriker från kyrktonets topp att nu försöker han propagera mot antidepressiva läkemedel i det som komma

[00:35:32] skall så vill jag säga att jag absolut inte och att det har räddat livet på mig kanske inte i bokstavlig mening för jag tror aldrig att jag var så dålig men att det har varit helt klart en life changer för mig det är en jättebra hjälp men det har ju också den egenskapen att det tar lite udden av alla känslorna liksom och nu är det ju snart snart

[00:36:02] ett år sedan två år sedan slutade och då slog det mig att sånt här gjorde jag inte när jag åt medicinerna jag satt inte i bilen och höjde volymen och grät högt liksom och att oavsett tragiken i att det finns någonting som jag gråter högt över i bilen så är det ändå en väldigt helande grej att göra

[00:36:31] och det är ju musikens förtjänst och jag ska regissera en opera i höst en liten miniuppsättning en liten miniversion tillsammans med två sångare och en lutist av en annan Händel opera Händels sjuttonde opera tror jag Giulio Cesare som handlar om Caesar och Cleopatra

[00:37:01] och med flera och jag ser så mycket fram emot det är så att det är gungar i kroppen och jag kan inte bärga mig för jag tycker det är alldeles för långt bort i november jag ska göra det här och det känns liksom som flera år bort men det är någonting som har vaknat i mig den här känslan av att jag vill hålla på med musik på olika sätt jag har börjat köpa instrument också det började jag egentligen med sen jag flyttade in

[00:37:30] i lägenheten jag tänkte jag vill fylla det här lägenheten med ljud det är nytt jag har ju alltid gillat musik och instrument och sång men nu har jag nästan ett fysiskt behov av olika klanger så jag har köpt en shruti box som jag tror är ett indiskt instrument från början som som egentligen en slags drönar vad är det som är en drone instrument alltså det är bara

[00:38:00] en ton just det här det finns många olika shruti boxes men den här är handdriven då så det är egentligen som en tramporgel fast man driver den med handen och att det finns ingen koloratur så jag kan inte spela ingen klaviatur menar jag förlåt det finns inget klaviatur så jag kan inte spela på den utan jag kan bara ställa in den i olika akkord och olika toner och så ska man då harmoniera mot den här drönartonen som ligger under liksom så en sådan har jag köpt

[00:38:30] sen har jag köpt en handpan som är egentligen så himla klyschigt instrumentet sånt där som man som tonåring så var det eller kanske lite senare än jag var tonåring men så var det någonting som snygga killar med bara överkropp satt på någon filt på någon musikfestival i falen och spelade och alla tjejerna tyckte de var alla tiders men det är också ett klanginstrument man behöver inte vara en virtuos på någon av de här och sen har jag köpt en fiol också

[00:38:59] för jag spelade fiol när jag var tonåring och barn sen la jag av men jag har en sorg över det och fiol är ju verkligen ett virtuost instrument det är ju inte lätt och jag låter det låter fruktansvärt när jag spelar och det gör att jag spelar inte så ofta på den för jag skäms eller jag blir ledsen över att jag lämnade det där för jag var så trött på det när jag gick ut nian och då kunde ingen tvinga mig längre

[00:39:29] att hålla på för då hade jag fått lov att liksom aktivt för det fanns ju inte musikundervisning på skoltid i gymnasiet så då rann du ut i sanden och det tyckte jag var lika bra och sen har jag inte tänkt på det där förrän egentligen nu så jag köpte den i alla fall och den hänger på väggen hemma och jag tar ner den ibland och spelar och några av låtarna sitter ju kvar men det låter ju så fruktansvärt illa och sen har jag köpt en en irländsk vad heter det en tin whistle

[00:40:01] idé och den håller jag också på och spelar på och det är alltså jag är inte duktig alls men det är inte heller på någon vis vitsen även om jag blir sorgsen av förjolen utan det är det här att jag vill fylla mig själv med en massa klang och det har jag alltid känt under många många år och det accentueras i att också att året bakom mig har varit intensivt och svårt stundtals och

[00:40:31] så blev det som att det här stycket på något vis bara satte det var som att alla mina känslor allt som är jag allt som har hänt mig allt som händer mig allt det rann in i det här musikstycket som blev som en passform som en en ljutform nästan eller eller en hand i en handske en skräddarsydd handske för min hand och då kom det

[00:41:00] en massa tårar då och på vägen hem så är det de håller på att bygga om vägen på ett visst ställe och då är det alltid bilkö där och alla är alltid arga i den där bilkön folk tutar och gör riskfyllda omkörningar och byggarbetare som gör plötsliga utfall mot bilarna för de känner sig hotade och stressade så det är en ganska aggressiv miljö och jag tycker den är så skön den där bilkön

[00:41:31] överhuvudtaget somna så måste jag säga att jag tycker att bilköer är the shit alltså inte när man har bråttom men man får väl ge sig iväg lite tidigare tycker jag och det gör jag ju duktig på ändå jag älskar den delen av Stockholm jag gillar inte Stockholm inne i stan för där tycker jag där blir jag bara stressad där blir jag rädd och att jag ska göra fel men det är någonting med vägarna ut och in ur stan när det blir bilköer och man får åka i

[00:42:01] tio kilometer i timmen och så som jag tycker är så rofullt jag älskar att sitta där och lyssna på min musik och det är inga akuta grejer som måste utföras jag bara väntar på att bilen framför mig ska flytta sig några meter och det var en sådan situation som jag började stortjuta då för jag stod still nämligen för det var rödljus bilköer och rödljus och jag stod still kanske tre fyra minuter det är hela stycket alltså men det är väldigt kort

[00:42:30] Aria över bara hur fantastiskt det här trädet var och då grät jag och Bia passerade förbi mig och cyklister på andra sidan och så tänkte jag att nu ser de en man som sitter här och gråter och då tänker jag det stör mig inte alls men så tänker jag initialt bilden man får är

[00:43:00] att här ser de en liten pojke som sitter och gråter men så är det ju inte för jag är ju inte en liten pojke utan jag är en farbror liksom och då ser de då blir det plötsligt så starkt för då ser de då ser jag det från deras perspektiv och då blir det ännu starkare och då börjar jag gråta ännu mer för jag blir så tagen av att här sitter en farbror i en bil och gråter i en bilkö

[00:43:30] det där är någonting som ofta väcker starka känslor i mig det där att jag när jag ser någonting från någon annans ögon när jag lever mig in i hur någon annan ser någonting då blir min initiala känsla mycket starkare och det där kan jag se hos barn jag minns när Harriet var liten jag har ett par tillfällen när jag har filmat Harriet

[00:44:00] när hon har varit ledsen och innan du nu rusar iväg och vrålar från sjuktonet att det är fruktansvärt cyniskt av dig att filma ett barn som gråter så vill jag bara säga att det är det nog kanske kan tänka tillbaks och jag tycker att det känns som att varför ska man bara bevara det som är glatt och mysigt

[00:44:29] varför ska man inte få se är det inte det en gåva på ett sätt att ge sitt barn hon var ledsen för hon hade förlorat i spel så det var inte som att hon var ledsen över något allvarligt och så då filmar jag med med iPhone och då är kameran vänt mot henne så då ser hon sig själv gråta då är det som att gråtan blir ännu starkare av att hon ser att hon är ledsen och lite den så har jag det fortfarande när jag tänker på hur någon annan

[00:44:59] ska se någonting som jag går igenom jag kan om jag kan till exempel om jag har lagt upp någonting i sociala medier och så kan jag se att någon person jag känner har gillat det här eller skrivit någonting eller sådär under då kan jag titta på klippet eller filmen eller vad det nu är igen fast med den personens det som jag känner till om den personens ögon då som jag lever med in i det och då blir det ännu starkare

[00:45:29] än själva initiala känslan som gav upphov till posten från början det blir som ett förstoringsglas fast utifrån en annan människas perspektiv och då blir jag och sen jag undrar hur många gånger man skulle kunna göra det där

[00:45:58] jag tänker att man skulle kunna om jag ser jag vet inte såhär mamma har sett mamma har ju gått in och likat någonting jag har lagt ut i sociala medier då går jag in igen på samma klipp och tittar på det från mammas perspektiv och så blir jag tagen då för jag känner mammas känslor här är mitt barn som gör något roligt eller gripande eller vad det är för någonting undrar om jag då skulle kunna lägga på

[00:46:28] ett ytterligare perspektiv alltså att jag ser utifrån min pappas sätt att se det genom min mammas ögon nej det blir det konstigt det blir suddigt och det blir det det här tappar sin funktion men när jag då såg mig själv utifrån cyklisterna som cyklade förbi deras ögon för de hör ju inte musiken de ser ju bara en farbror

[00:46:57] med keps för jag hade keps på mig jag vet inte varför det är viktigt att berätta men jag hade keps på mig och det var varmt det börjar bli verkligen det börjar bli vårvarmt nu på riktigt och bilen är svart så den blir varm då speciellt när den står still och det var väldigt varmt i bilen och det kändes så harmoniskt att gråta det var ingen uppslitande gråt det var ingen sån där som man

[00:47:26] går sönder i bitar av utan den var den var ju väldigt skön och då tänkte jag så såg jag mig själv utifrån förlåt är det här kanske jätte egocentrerat som höjden av navelskåderi men jag undrar om fler har det så här har den här förmågan eller vad säger man den här egenskapen

[00:47:56] eller den lilla egenheten det här att när man föreställer sig hur man måste se ut utifrån då är det som att ens egen känsla i stunden blir förstärkt kanske och så släppte bilköen på och jag åkte

[00:48:26] vidare och här är jag nu och Caffarellis röst får jag aldrig höra det berättas om honom att han var jobbade en sån här liten vallpojke det är också så höjden av klisché en liten vallpojke som sjöng så fint och så kom det en präst och sa

[00:48:54] till hans pappa och mamma nu gör ni kastrat av pojken och det finns en annan version också att det var hans Caffarellis han hette ju inte Caffarelli han hette något annat Caffarelli var ju hans artistnamn ungefär som Sting eller ja Stål Henrik Stål Henrik var inte kastrat

[00:49:25] det var inte så jag tänkte att han var i alla fall ofta när man när man gjorde det här hemska mot pojkarna när man kastrerade dem så eftersom det är ju inte ens på tiden när det var populärt hör jag på sig med kastrater och tillåtet så var det ju någonting som föräldrar kanske gärna gjorde med sina barn så ofta läste jag så finns det historier om hur det där gick till en osannolik olycka

[00:49:56] ett ljumskbrott som skulle opereras eller att någon ramlade av hästen och slog sig där och sådär och att det det är det är väldigt sällan som någon säger ja men vi bara chopp liksom utan det finns alltid historier om hur det här uppkom men det är en historia om Caffarellis pappa var att han valde detta för att för konstens skull för att han förstod att det här var världens bästa sångare liksom

[00:50:29] och så skickades han då till för att plugga sång då och då hade han en lärare som bara lät honom alltså det här är ju anekdotiskt det finns ju inga bevis för att det här är så men berättelsen är att under hela utbildningen då typ 5-6 år så säger den här sångläraren han får han bara öva med ett enda notblad samma samma stycke hela utbildningen gång på gång på gång på gång

[00:50:59] tills han då en dag säger nu kan jag inte göra mer för dig du är världens bästa världens största sångare typ och så blev han skitstor typ på en gång alltså det här är tidigt 1700-tal det här är alltså under kastratsångarnas storhetstid 1720-tal typ

[00:51:29] och hans röst var ju fantastisk men det var också att han var ju en personlighet som ju också som bekant gör stjärnor liksom han var arrogant och han var lättkränkt och han han var rolig tänker jag att han var och snobbig och så och en diva omöjlig att jobba med och att han gjorde grimager åt kollegor när de sjöng sina adier

[00:51:58] och att han hade då som jag sa affärer med olika adersdamer och duellerade med deras män och han hamnade i fängelse en gång för att han för att han för att han hade förelämpat en en sångerska och han gick inte upp på scen om han hade fula kläder och sådär och händel ville väl egentligen ha farinelli

[00:52:27] för det här var i London när de skulle sätta upp sarxes farinelli och kaffarelli var konkurrenter med varann och farinelli hade precis stuckit ifrån London och man måste ju ha en kastrat men det var och händel har ju då skrivit den här operan för kaffarelli med kaffarelli i huvudrollen

[00:52:57] men han var ju då helt en mardröm och det jag kommer inte ihåg exakt men det ska ha förekommit att händel har kallat kaffarelli för en jävla idiot vilket ju känns som för mig som då har en bakgrund inom scenkonsten känns som något som händer nästan alltid det känns inte så himla farligt han var liksom

[00:53:27] lite mer uttrycksfull och intim än farinelli han var lite mjukare sägs det och lite mer böjlig och känslosam och det är ju därför som Ombra mai fu känns så ömsint tänker jag den är skriven för den är inte någon så här paradnummer av en virtuos som bara ställer ner

[00:53:57] skåpet utan den är ju väldigt försiktig stillsam den låter helt fantastisk med mezzo det finns en stor stor ömhet i hela framförandet som jag tänker kommer fram väldigt fint för en mezzo röst då undrar jag så himla mycket hur det måste ha låtit för att stycket är ju skrivet för det här

[00:54:26] nästans lite slingrande ömsinta längtande röken och då finns det och det kan jag bara höra i mezzo och kontra tenor sammanhang nu då och då undrar jag bara hur det lät med denna xenomorfa röst det finns en det finns ett en

[00:54:55] kan man säga att det är en aria jag vet inte ur filmen det femte elementet då är det ju en sångerska som framträder vid ett tillfälle jag kommer inte alls ihåg vad hon kallas för eller i något sammanhang någonting det börjar som en vanlig vad heter det koloratur alltså hon hon bara åh och sen så blir det helt galet då det blir en rymdvarsröst

[00:55:26] kraftigt manipulerad säkert jag tänker att det måste ha varit något motsvarande nu hade ju folk förstås åtminstone folk som gick på opera hört kastratsångare tidigare i stora massor hade man ju vallfärdat för att höra dem såklart så det var inte någonting som folk bara åh vad är det här för någonting men det måste ha känts överjordiskt nästan att höra en röst en mänsklig röst som ändå inte låter som någon annan röst

[00:55:53] och det där det saknas ju helt i teatern eller operan idag det finns fantastiska röster och så och jag menar inte heller att glorifiera någonting som i grund och botten är något fruktansvärt på ett mänskligt plan men det här att idag när vi går och ser teater och idag menar jag senaste 200 åren 150 åren så ser vi saker som är som du och jag även om det är yrkesmässigt skickligt och mycket talang och så

[00:56:23] jag menar inte att alla kan sjunga en aria men vi hör en röst som är tänkbar undrar hur det måste ha känts att gå på teater eller gå på opera och höra något som inte var av denna världen liksom den är nästan viskad liksom och det måste jag det måste jag ha låtit helt

[00:56:53] fantastiskt ju och också i en tid när man kanske inte heller hade så många andra steamer in eller det där kanske är en fördom som jag drar till mig ibland det är att det var att saker och ting gjorde starkare intryck på en eftersom man inte hade internet man gick och såg någon lyssnade på en sångare så blev man gripen av det på ett annat sätt än vad vi blir idag därför att jag har på vägen till sångaren som jag ska titta och lyssna på så har jag tittat på TikTok och sett tusen andra sångare eller någon som har hållit ett motivationstal

[00:57:23] och gå ut och skalla dagen eller en kompis till mig som har lagt ut att äntligen kan jag berätta att jag ska spela i en Wallanderfilm liksom och att jag är så fylld av andra intryck att min min dopamindos är liksom redan där men inte vet jag människan har väl alltid sökt stimuli konstant och att i en värld utan internet så kanske man hittade på andra saker

[00:57:52] vem vet kanske på vägen till operan så satt markis flabba flå och pillade på sina nagelband och tyckte det var höjden av brain rot precis som jag sitter med tiktok idag inte vet jag jag tänker ibland tänker jag att det är så lätt att säga att då var det så och nu är det så men egentligen tror jag att vi människor är oss lika genom årtusendena det vore ju konstigt

[00:58:22] annars menar jag om vi fundamentalt skulle ha varit något slags asketer vad gäller stimuli för 300 år sedan jag behöver inte det jag kan sitta här och stirra naturligtvis fanns det rastlösa människor som satt och skakade med knäna i sina vagnar som de åkte med till operan pratade non stop med någon bestämde sig för att möblera om

[00:58:50] i sovrummet för femte gången i rad intrigerar och pratar och skvallrar jag tycker man jag tycker inte jag jag tycker jag framförallt jag själv för det är bara mig jag kan påverka inte ska hålla på och kategorisera tid på det sättet eller människa över tid men kanske ändå att man

[00:59:18] man då hör Caffarelli sjunga denna slingrande ömsinta aria och så kanske man inte har hört någon annan musik tidigare idag då kanske man känner att man får

[00:59:47] som att någonting i en får en till botten som att någonting i en får en till ett till rum men vet du vad somna fast jag är så överfylld av intryck så fick jag det också när jag satt där i bilen och jag är tacksam för det att jag har har att att jag har