Konstig Fotboll

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din konstiga karaff, din franska förfärlighet i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är.

[00:00:27] Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:00:55] Hej Somna! Hej och hallå! Och hur mår du idag? Är det bra, dåligt eller mellan? Vet du, nu ska jag känna efter ordentligt. Det är bra just nu. Jag är på bra sidan. När man går till val så pratar man ju ofta om ja-sidan och nej-sidan.

[00:01:25] Jag tycker det pratas alldeles för lite om bra-sidan och frejsidan, för frejsidan är ju då motsvarande ja-sidan. Jag mår bra idag. Jag kände efter ordentligt nu när jag sa det. Och jag tror att faktiskt, eller jag ska inte sträcka mig så långt som att säga att jag mår bra idag, alltså hela dagen.

[00:01:54] Dagen är ju ett gäng, en dag består ju av ett gäng fluktuationer. Fluktueringar. Lite grann som luften under flygplansvingar. Det är lätt att tänka, när man sitter i ett flygplan, att luften liksom glider under vingarna som vallade, som snööövervallade, undervallade skidor.

[00:02:17] Men så är det ju inte. Det är mer som en grusväg och i förekommande fall en ganska guppig väg full med sådana potholes. Och vad heter pothol på svenska? Potthol. Alltså hål där man kan utsätta sina behov i. Och det gör folk också. Lite så är ju en dag, i alla fall. Det är knastrigt. Det är knaggligt.

[00:02:47] Ojämt underlag. Det är ytterst sällan som man bara glider fram över dagen. Eller natten. Det har ju hänt ett par gånger liksom. När jag tänker tillbaka i närtid. Alltså jag menar inte att det har hänt ett par gånger i livet. Det har nog hänt flera tusen gånger i livet tror jag. För så svårt är det ju inte.

[00:03:11] Jag pratar inte om den där himmelslyckan som bara uppstår någon gång i livet när man känner att man är ett med världsalltet. Men den där vardagslyckan när man ändå känner att nu är det riktigt bra. Det händer ju åtminstone någon gång då och då. Alltså ganska ofta. För mig i alla fall. Att jag känner att nu har jag varit glad i nästan 20 minuter här och ingenting har hänt emellan.

[00:03:40] Idag har jag skrattat och så här på kontoret. Jag har varit glad. Jag har tänkt om mig själv. Nu är jag nog lite glad. Det finns väl en massa skäl till det. Jag ska inte tråka ut dig. Med att gräva i vad som gör mig glad eller ledsen i varje givet ögonblick. Jag har helt enkelt haft tur idag.

[00:04:08] Och flera bra saker har sammanfallit med varandra. Ihop med att det har varit sol. Och innan du nu rusar iväg. Just en rusad iväg. Jag brukar ju säga rusad iväg. Men egentligen vet jag inte riktigt. Rusad iväg. Det indikerar ju att du rusar bort från mig. Det kanske ligger i sin ordning.

[00:04:36] I den här tankebilden. Du blir så arg över någonting jag säger. Så att du rusar iväg. Och klättrar upp i kyrktornet och skriker ut. Henrik Ståhl har ju faktiskt sagt att han inte gillar solsken. Och han känner sig stressad av det. Och att han föredrar en riktigt irländsk stormig oskskur. Så vill jag bara säga att det stämmer. Men jag är väl som folk är mest.

[00:05:05] Att när det blir ljust så blir jag glad. Jag cyklade genom stan. Och det kändes sådär. För första gången på ganska länge så kände jag att jag. Någon kanske faktiskt. Att det faktiskt kommer gå bra för mig. Ganska länge så har jag känt. Jag har brottats lite. Det kanske är den flitige somnan redan har snappat upp.

[00:05:32] Jag har brottats lite med den där tanken om att det är på något vis. Jag har haft mitt bästa nu. Ålderskris kanske man skulle kunna kalla det för. Livskris är nog mer rättvist. Och nu kände jag när jag cyklade att jag är inte hemma än. Men jag kommer komma hem. Och den känslan var ganska skön. Och det finns ju som sagt flera olika skäl.

[00:06:02] Kittlande, roliga, stormande och skrämmande skäl. Till det. Men jag tror att det kommer bli bra. Och det är en ganska fin känsla även om det inte är ett bevis eller någonting sånt. Så är det en så kallad indikation. Och det gör ju att man blir lite munter. Man blir en så kallad munterjök. En av myndigheterna kallad munterjök.

[00:06:35] Idag var det en som sa att det var så roligt när jag gör sportavsnitt. Nu ljög jag. För det var ingen som har sagt. Jag bara hittade på det. Varför hittade jag på det? Det var en lögn. Lögn och förbannad dikt som min pappa brukade säga om saker. Det där Henrik, det är lögn och förbannad dikt. Det är lustigt hur man som liten inte tänker och ifrågasätter det ens föräldrar säger.

[00:07:04] Alltså, förklara. Be honom förklara. Vad menar du med det pappa? Jag antar att det är taget från någonstans. Någon har sagt detta någon gång. Men när man är liten så tänker man bara, det här är bara så man säger. Så jag brukar säga så ibland. Lögn och förbannad dikt. Det här är ett vansinn på mig. För hon fattar inte alls.

[00:07:30] Hon är inte alls lika accepterande som jag var när jag var liten. Om hon inte fattade så säger hon, vad pratar du om? Vad menar du? Jag måste säga att jag tycker det är sundare än som jag som bara lapade i mig på något vis. Jag var mer mina föräldrars mottagartratt i mångt och mycket. Det är naturligtvis härget också. Men inte alls som jag. För det är att jag var väldigt lättad.

[00:07:59] Jag hade som inga skyggdlappar riktigt. Jag stod och tog emot dem med öppna armar. Och ibland så är det bra och fint. Men ibland är det ju också inte så bra. Jo, men jag, trots min lögn och min förbannad redikt så kände jag att jag ville prata lite om någon påhittad sport idag. För att nej, skriker du i somna. Innan du nu rusar iväg från mig.

[00:08:26] Visa mig ditt bortspringande akterkastell. I vredesmord bortrusande akterkastell. Det är en mening man inte hör så ofta. Nu får du vara nog, skrek grevinnan. Och vände sitt bortrusande... Nej. Och vände sitt i vredesmord bortrusande akterkastell emot mig. Förlåt. Förlåt, nej.

[00:08:56] Det är väldigt, väldigt, väldigt roligt. Jag spryr mig inte om hur många gånger jag måste säga ordet roligt. Om någonting på riktigt är roligt då behöver man inte säga det flera gånger. Extremt extra jätteroligt. Det gör ju inte det roligare liksom än om man bara säger roligt. Lite som... Man frågar människor som mår bra hur de mår. Hur mår du? Ja, jag mår bra.

[00:09:23] Och sen pratar den här personen om hur bra han mår i 45 minuter i en podcast. Det behövs ju liksom inte riktigt. Om man mår bra på riktigt. Det kan ju vara så som att det här är en täckmantel för någonting annat jag håller på med. Vad det nu är. I alla fall så vill jag då prata om konstiga sporter, konstig idrott. Och det var ingenting jag bestämde mig för innan utan jag kom på det precis just nu.

[00:09:52] Och så tänkte jag i samma ögonblick som jag outade vad jag hade för avsats, avsikt att prata om. Så drog jag mig till minnes de gånger som jag har fått olika typer av elektroniskt frambunna meddelanden om. Att jag är minstans väldigt trött på när du hittar på saker. Det är roligare än när du berättar djupa innerliga sanningar om dig själv. Jag vill bara säga en sak om det.

[00:10:20] Det finns liksom en gräns för hur mycket man kan ta ut ur sig själv. Inte menar jag mänsklig värdighetssynpunkt. För det finns ju naturligtvis en sådan begränsning också. Men också en faktisk mängd fråga. Jag kan ju helt enkelt inte bara börja hitta på saker. Det som har hänt i mitt liv, det som jag har känt och det som jag känner, det är ju så att säga en ändlig mängd. Ibland är det ju tomt på det privata planet.

[00:10:51] Om jag skulle sitta här tio timmar i veckan och prata om bara hur jag känner, då tror jag att det här skulle bli en jättesnepodd. Så nu blir det sport idag. Och då vill jag understryka att detta inte på något vis är prejudikat inför framtiden. Och att snart kommer ett avsnitt som du också tycker om.

[00:11:21] Om du ännu inte tycker om när jag bara hittar på och fantiserar. Det kommer att komma ett avsnitt som gör dig glad också snart. Tror jag. Jag hoppas det i alla fall för att... Men jag kan ju inte garantera det i och för sig. Jag kan ju aldrig... Det där är ju lika bra att lägga av med. Hålla på och försöka låtsas att man på riktigt tror att man kan göra alla glada. Det går ju inte.

[00:11:50] Det är ju inte möjligt. Och ska väl heller inte vara det kanske. Jag kan i alla fall inte börja sätta upp regler för hur jag ska... Hur jag ska göra. Utöver de som redan finns. För då dör det här. Då kommer jag inte att palla och hålla på. Tror jag. Fast vem vet. Den senaste tiden har jag känt mig... Nej, men det har också släppt.

[00:12:20] Men det har gått ett par månader nu när jag har känt att jag inte... Att jag inte har det liksom. Det händer ju hela tiden. Om du är en gammal somna så vet du att det här händer ju hela tiden. När jag går in och ut ur de här tvivelperioderna. Jag har känt att jag har det inte längre och så. Och då tar man ju extra illa vid sig då. När man får läsa omdömen som att han var bättre förr och sånt. Då svider det ju i... Den oroliga, självkritiska lilla delen av sig själv.

[00:12:48] Och så känner man att jag vill aldrig mer ägna mig åt någonting som andra ser. Och som andra tycker om. Aldrig mer. Och då måste man påminna sig om... Att det här är ju så att säga... Det ligger i sakens natur. Jag ska vara jätteglad. Att olika människor har olika synpunkter på det jag håller på med. Annars hade det ju inte gått bra. Då hade jag inte kunnat leva på det här.

[00:13:14] Och jag hade inte kunnat flyga på den förhållandevis knaggelösa väg som är mitt liv just nu. Så. Nå. Så. Då. I idrotternas underbara värld. Jag tänker faktiskt prata om en sport som finns idag. Inte hitta på en sport. För att det är... Det har jag gjort redan.

[00:13:46] Det var en som hittade... Det var en som handlade om någon slags konstig golf. Ett jättegammalt avsnitt som många fortfarande säger är... Några av deras favoriter. Någon av deras favoriter. Och sen är det ett som jag gjorde förhållandevis nyligen som handlade om en sport som hette... Toffelbollen och sådär. Ja, jag har glömt bort. Såklart att jag har.

[00:14:13] Nej, så jag tänker att jag ska prata om en sport som jag kan allt om. Och är mycket väl bekant med. Och som många människor faktiskt har en relation till. Nämligen fotboll. Så jag ska prata om fotboll. Och jag ska väl kanske lite undervisa dig somna i fotboll. Därför att jag är inte bra på särskilt mycket. Jag kan prata i en timma utan manus.

[00:14:40] Och jag kan en massa om fotboll. Det är det, liksom. Och då tycker jag... Då kan man väl vara glad och tacksam över det. Och också kanske utnyttja det då. Att prata i en timma utan manus om det som ligger mitt hjärta allra närmast faktiskt. Det kanske du inte visste somna. Men något av det allra bästa jag vet på hela jorden är fotboll faktiskt.

[00:15:08] När jag föddes så kom jag ut ur min moders liv med fotbollar som ögon. Och jag slängde mig fram till tvn i sjukrummet. Och slog på. För då var det fotbollsmatch mellan Algeriet och Andorra. Väldigt viktig match. Mycket som stod på spel. Folk... Ja, du vet ju. Hejar amsorna hur de går.

[00:15:39] Nu måste vi faktiskt få in en boll. Annars börjar jag morra. Nu måste jag faktiskt få in en boll. Detta skriker Andorra. Till exempel. Förlåt. Till exempel är det en av hejaramsorna då. Algeriet. Hade ju en hejaramsa som mer var så här. Lägg av. Sluta titta på mig på det här sättet. Varför håller du på? Stirra inte på mig på det där otrevliga sättet.

[00:16:09] Jag har ju sagt åt dig att jag bara dricker det jag har köpt själv. Stick härifrån. Din satans abedonk. Det var ju en... Den som skrev Algeriets hejaklacksramsor. Var i konflikt med sin hustru. Under en blöt kväll. Och råkade skriva ner. För han transkriberade. Han spelade in och transkriberade automatiskt. Och så skickades det automatiskt till fotbollsledningen.

[00:16:39] Och så tryckte de upp det. För han var geniförklarad ju. Så man tänkte ju ingen idé att frågasätta honom. Och den där är ju inte så himla catchy. Och sjunga på en läktare. Det förstår du ju själv. Det där har faktiskt hänt flera gånger. I fotbollens historia. Det här pratar man aldrig om. För det är ju inte rumsrent riktigt. Fotbollen är ju en sån... Fotbollen är ju för sporten. Vad T-salongen var.

[00:17:06] För forna tiders societet. Societetsliv. De är ju lite fina i kanten fotbollsspelare. Och fotbollsvärdare. Överhuvudtaget. Det går inte att svära i fotbollsvärlden. Och sånt där. Och de är väldigt sköra. Och känsliga också. Det blåser lite. Det kommer en fluga som har fått lite medvind. Och kör rakt in i kindknotan.

[00:17:35] Då ramlar man om kull och skriker. Och konvulserar i konstgräset. Det ska förutstå på min gravsten tänkte jag. Han konvulserade i konstgräset. Då kommer folk att undra. Vadå? Varför då? Och varför står det på... Varför står det på gravstenen? Vad var det för... Vad har det för funktion konstgräset? Och varför är det viktigt att han konvulserade? Var det i samband med sin hädanfärd?

[00:18:05] Som konvulsion och nägde rum? Eller var det vid ett annat tillfälle? Innan eller efter kanske? Jo men det har hänt i alla fall flera gånger innan. Att olika geniförklarade textförfattare har fått i uppdrag. Att skriva en hejaramsa text. Och fotbollsförbunden då i respektive land. Eller förening har väntat spänt. Och då har det ibland hänt att några av de här genierna har levt ganska brokiga liv.

[00:18:35] Och kanske åtagit sig mot flera hejaramsor. Och då har de bara... För att få lite inspiration så har de bara spelat in. På liksom iPhoneen då. Och sen har de bara låtit någon tjänst, någon app transkribera detta. Och sen har det bara skickats live direkt. En del har till och med haft uppkopplade direktlinor till fotbollsförbunden via appen. Så att så fort den är transkriberad så ligger den där.

[00:19:01] De har inte behövt mejla någonting eller skicka någonting för feedback eller så. Lite grann som jag kan tänka mig att Evert Taube hade det under sina glansdagar. Som förrigt var väl antagligen hela hans liv. Jag har svårt att se för mig en åldrad Evert Taube bortglömd. Han gick nog ut med en bang tror jag. Alltså kändismässigt. Han var nog känd ända in i slutet. I alla fall det finns ju någon berättelse om honom att han skulle skriva en...

[00:19:32] Det här vet inte jag om det är sant. Så att du får ta det med en nypa salt och det kan ju vara ett hitte på. Det här har jag fått höra av någon skådis för massa år sedan. Det var någon Bonnier-person som skulle fylla jämt. Alltså någon av Bonnier-familjen. Och då hade de beställt en sångtext. En hyllningstext som överraskade honom av Evert Taube. Som sagt, jag vet inte om det är sant.

[00:20:01] Så citera mig inte eller så. Det kan vara en skröna. Och... Då... Jag kanske har berättat det här förut. I alla fall så... Så... Ja, men då måste jag åka till Pampas och skriva. Är det något? Hade han som... Så de betalade... Alltså som sagt, jag kanske lägger färg på fakta här. Men de betalade resa till honom.

[00:20:30] Så han var bortrest länge. Och ingen hörde från honom. Det var ju innan sociala medier och sånt. Han fick ju ringa då. Var är han? Är han ute och rider någonstans? Han åkte väl dit och söp, tänker jag. I alla fall så... De hörde inte av honom. Och sen... När det var dags för den här födelsedagsfesten så var väl alla lite oroliga. För man kan väl tänka sig att det hade pungats ut en del för att få Evert Taube att skriva en födelsedagsvisa. I alla fall så dyker då Evert Taube upp.

[00:20:58] Och ska framföra den här visan. Och då har han bara tagit den här. Här kommer Fridtjof Andersson. Snöar på hans hatt eller vad det är. Fast han hade bytt ut Fridtjof Andersson mot förnan Bonnier. Här kommer Bonnier. Det snöar på hans hatt. Jag tycker det är... Man måste ju ha blivit så ledsen. Man kan ju konvulsera av skrattparoxysmer åt detta. Men...

[00:21:29] Men... Det är ju inte så roligt. Alltså... Det hade nog kanske Bonnier sfär en råd att kasta pengarna i sjön. Men det är ju ändå inte så kul. Det är ju faktiskt någon som fyller år och någon som är glad. Och sådär. Men som sagt, det kan vara narrspel. Och det finns ingen kvar i livet som kan bekräfta om det är sant eller falskt. Ingen kan ringa i alla fall och kolla.

[00:21:55] Men i alla fall så har det då hänt att folk som ska då skriva hejaramsor. Till exempel Belgien. Där hade de en geniförklarad textförfattare. Och hon hade ju åtta, tio beställningar i sekunden. För det var så många som ville att hon skulle skriva deras hejaramsor. Och hennes hejaramsor, hon har ju skrivit den här. Heja, heja, heja. Och så namnet på den man hejar på igen. Och sen heja, heja, heja igen.

[00:22:25] Man tänker efter det och det är ju så otroligt enkelt och genialt. Vilken kraft det är ändå i enkelheten. Heja, heja, heja. Arne Weisse. Heja, heja, heja. Som folk skrev på hans födelsedagsvägg som han hade. En gång vann han ju ett pris, Arne Weisse, på kristallen. Kristallen är, och nu ska jag sticka ut hakan lite här och säga.

[00:22:55] Jag har ju varit på den galan några gånger. Och jag måste säga att det här är ju lite ojämnt och lite burdust av mig kanske. Eftersom jag har kollegor som gärna går på den här galan och så. Men det är ju, tycker jag, nästan det vulgäraste av alla galorna. Galorna är ju inte så roliga som de ser ut på tv, vill jag bara säga. Det är fullt av en massa människor som inte bryr sig, som sitter och kacklar och babblar med varandra.

[00:23:27] Alkoholnivån, alltså brusningsnivån är ofta väldigt, väldigt hög. Men kristallen tar priset där, tycker jag. Och så många sårade, känsliga själar som rusar ut och rusar in och gör stora drama av att inte vinna. Och då gick Arne Weiser. Arne Weiser fick ett pris för lång och tog en tjänst eller den bästa någonting. Det här var jättemånga år sedan. Och han gick upp på scenen. Och alla applåderar vill man ju gärna höra då, men så är det ju inte.

[00:23:57] Ofta, vill jag bara påpeka, när det är tv-sänd så är det ofta pålagda applåder också. För folk lyssnar inte. Folk som sitter på de här borden, de pratar med varann. Speciellt efter att kvällen har fortskridit ett tag och folk har druckit en del. Då var det ofta väldigt, väldigt hög ljudnivå. Och det var det då när Arne Weiser gick upp på scenen. Då började han med att säga att det här var verkligen på tiden. Eller något sånt där. Och då tänkte jag, det här är ju väldigt roligt att han säger så.

[00:24:26] För att det kan ju dela rummet. Det kan ju delvis anses vara väldigt ofint av honom. Public service och allt. Det skulle inte Claes Älvsberg säga. Han som är på något vis Mr. SVT. Utan det här är ju nästan en reklam-tv-programledare-grej att säga. Att jag är ju bäst i världen. Det är ju ut på tiden.

[00:24:51] Så jag tänkte, det här kan bli intressant att se hur hans egna kollegor, SVT-personerna, hur de reagerar på det här. Och hur folk i den kommersiella tv-världen tar hans hybris. Men ingenting hände. Det var för att ingen hörde vad han sa. Ja, det kanske var några fler än jag. Och kanske också tv-tittarna. Men de hade ju inte jag omedelbar koll på. Jag var för övrigt nominerad då.

[00:25:21] Jag kan blanda ihop gångerna. Det här är nog mitt, okej. Nu ska du få mitt fulaste kristallenminne. Men nu ska jag vara i all transparensens namn. Helt öppen med dig då somna. Bully Bumpadraken var nominerad för bästa tv-personlighet. Och jag var ju rösten till Bully Bumpadraken.

[00:25:47] Och inne i Bully Bumpadraken fanns då en varité... Vad är hans titel? Han var clown. Han är akrobat, trollkar, allt möjligt. Som heter Putteälj. Och han var inuti draktdräkten. Så vi två, vi skulle gå dit. Han skulle vara i dräkten och jag skulle ha en mick.

[00:26:13] Och ifall draken blev nominerad så skulle Putte gå upp på scenen med draktdräkten. Och jag skulle då... Det här är ju så sorgligt så det finns ju inte. Jag skulle då prata i micken. Så att draken skulle få en röst. Och då på den tiden pratade draken bara nonsensspråk. Bully Bumpadraken. Bully Bumpadraken.

[00:26:40] Och jag var under den här tidpunkten tror jag som allra lägst självkänslomässigt. Och jag hade ännu inte bestämt mig för att jag skulle lägga av att dricka. Så jag pimplade på där vid bordet. För jag satt ju mitt emellan en person som jag inte kände. Det var en sån här runda bord som var uppställda. Och det kom in vin på löpande band. Eller man beställde. Jag kommer inte ihåg. Jag kommer bara ihåg att Bully Bumpadraken själv beställde vin.

[00:27:10] Inte i egenskap av draken utan Putte då. Som är en vuxen människa och har all rätt att dricka vin vill jag bara. Så innan vi bara drar en massa moraliserande syftningar här. Det var inte så att Sveriges televisions finaste barnsymbol satt och drack vin. Så var det absolut inte. Men Putte beställde vin. Men han kunde inte dricka ur det där vinet för att han var tvungen att gå in och ut ur drakdräkten. När kameran skulle svepa förbi borden så skulle han ju sitta där med drakdräkten.

[00:27:40] Och den är ju väldigt, väldigt varm. Så han gick iväg och en assistent hjälpte honom på och av med kläderna. Men jag hade inget att göra så jag bara satt där och drack. Och så hade jag en mick då. Som inte var på för jag skulle då ifall det skulle bli skarpt läge så skulle jag kunna säga bolebo och hålla ett lite tacktal då. Men kvällen fort skred. Och det blev ju precis sådär dräggigt som det alltid är.

[00:28:08] Eller var i alla fall på min tid på Kristallengalan. Och jag blev ganska brusad. Och var också väldigt ledsen. Jag hade en kompis som det hade gått bättre för. Och hon var så, jag mötte henne och hon bara skimrade och glimrade. Och Sveriges gräddhylla kom fram och sa saker till henne.

[00:28:36] Och hon sa hej till dem och de kramades och kinpussades och ingen såg mig. Och jag var ju ihop med Nina. Och Nina var också i ropet. Hon var ju då programledare på Bolle Bumpa. Och satt med ett annat gäng längre bort. Och hade världens roligaste fest. Och jag satt där med putte som ju inte var pratbar. För han jobbade ju liksom mer aktivt. Han sprang ju fram och tillbaka liksom.

[00:29:05] Och jag bara drack vin. Och blev fullare och fullare. Och till slut så var det läge då för bästa tv-personlighet. Och då tänkte jag. This is my time to shine. Liksom. Och så ropar de upp vinnaren. Och då var det en av de här svenska Hollywood-fruarna som vann över draken. Och hon svepte förbi Bolle Bumpa-draken. Och sa förlåt viska dig i drakens imaginära öra. För att det är ju ingenting där inne.

[00:29:35] Det är ju bara en massa teknik och tyg. Putters huvud var ju 50 centimeter längre ner. Inbäddat i vadd. Han hörde ju inte det. Det är så konstigt. Att hon viskade förlåt i ett låtsasöra. Men jag hörde det i alla fall. Och sen gick hon upp. Och så kom det en och tog ifrån med micken. Och sen så åkte jag och Nina hem.

[00:30:03] Och jag satte baksättet i taxin och grät för mig själv. Tyst. För att jag kände mig som en sån loser. Det är väldigt skönt att det inte är så längre. Jag gråter i baksäten ändå. Fortfarande lite demans. Men inte på det sättet. Jag minns hur det var att stå på avstånd och se de framgångsrika och vackra.

[00:30:32] Skratta tillsammans. Runt ett bord. Och hela rummet fanns till för dem. Jag såg Henrik Schiffert och en massa... Jag har glömt bort vilka. Jag minns på honom. Han står vid ett bord. Och han är liksom centrum där. Han skrattar. Det är så självklart för honom. Och jag känner hur jag vill liksom bara rymma. In i mig själv. Eller bort. Eller upp. Eller bak.

[00:31:03] Och ett sånt självförakt som sveper fram. Det är så otroligt. Jag kan ibland känna mig så sorgsnö. Över att jag inte var vuxen nog att springa kapp mig själv och säga. Vad är det egentligen du vill ha? Du vet väl ingenting. Om hur de har det där borta. Och varför är det där som de har där? Varför är det det enda du strävar efter? Men som sagt. Det var de sista dagarna av mitt gamla liv.

[00:31:29] Innan jag bestämde mig för att byta lite inställning till livet kanske. I alla fall. Så var det. Och nu ska jag fortsätta berätta om fotboll. För att jag vet ju att det är därför du har slagit på det här avsnittet. Jag vet nog. Och då var det i alla fall så här då. Att i Belgien då. Hon hade ju då skrivit jättemånga sådana där. Hejaramsvisor.

[00:32:00] Bland annat den där då. Heja, heja, heja Arne Weisse. Heja, heja, heja. På Arne Weisses 900-årsdag. Som var ganska nyligen. I alla fall så satt hon då i en lite stökig miljö. Eller jag ska inte säga vad hon satt i för miljö förresten. Glöm vad jag sa. Och det här var vad som dök upp då i fotbollsförbundets. Belgiens fotbollsförbunds app för hejaramstexter. Det var så här. Akta.

[00:32:30] Flytta på det. Flytta på det. Alltså allt det här är sant. Jag tar inte om utan det är bara. Akta på det. Flytta på det. Du måste flytta på din. Flytta på ditt flyktiga akterkastell. Din överåriga. Anskrämlighet. Och det var bara den liksom. Det här var ju väldigt svårt när. En hel läktare med supportrar ska sjunga detta. Och fotbollsspelarna blev ju helt perplexa. För de har ju inte hört den här. Utan alla hade sagt innan i omklädningsrummet.

[00:33:00] Det är en ny hejaramsa som fansen har. Som klackarna har övat in. Och nu är det viktigt att ni lyssnar på den. För att det är skrivet för er liksom. Det är Francesca Frulla. Som har skrivit. Och hon har skrivit den till er. Och det direkt sändes ju i lokal tv.

[00:33:27] Och alla var så förväntansfulla. Och så blev det den här. Och klackarna hade ju inte riktigt. De hade ju inte fått till diktionen riktigt. Hur får man 300 personer att sjunga de här staccato-omtagningarna. Och flytta på ditt akterkastell. Din överåriga anskrämlighet. Det är svårt. Det är inte tja la la la la. Utan det är ganska tung. Vrickande.

[00:33:57] Hejaklaxramsa. En annan gång som det här hände var. När Frankrike skulle ha en match. Som de skulle spela mot ett annat land. De skulle bara ha den matchen. Vad är det för match? Vi ska bara ha en match. Kom nu. Jag vill veta vilka som ska spela.

[00:34:26] Och vilken nivå. Vilken liksom liga. Kom bara. Du kommer förstå när du är där. Vi ska ha en match. Och alla kom. Och då hade de bett. René. Der Garderobier. Att skriva. Och du känner ju till René Der Garderobier. Han är ju lite av en visa på stan. Lite lätt.

[00:34:57] Ljuverformat ansikte. Med. Utstickande saker. Lite här och var. Hans ansikte går att likna vid ett. Ett. Stint. Stint djuver. Ett omjölkat djuver. Och. Det är väl i och för sig skitsamma. Han skriver. Hans texter är som. Sorbet.

[00:35:27] I munnen. Inte som glass. Som är stabbigare. Liksom. Utan. Mjukt och nästan lite. Pulvrigt. Till sin karaktär. Sån var hans. Lyrik. Och han. Han hade då. V samma app. Den här appen. Som bara. Transkriberad direkt. Efter ett röstmemo. Och skickad till. Fotbollsförbund. Över hela världen. Och då. Det heter faktiskt. Voice to football.

[00:35:56] Voice to football. Heager klack. Heager klack. Lycka till att transkribera det ordet. Heager klack. I alla fall. Och då. Den blev så här då. Jag ska inte säga om situationen han befann sig i när han skrev. Men så här var den. Bam bam bam. Hörs jag? Hörs jag? Heja. Heja.

[00:36:25] Friskt humör. Nej pappa bajsar. Nej. Pappa bajsar. Nej kom inte in. Agneta. Kan du ta henne? Kan du ta henne? Jag sitter på toa. Nej kom inte. Ta ut hunden också. Nej. Kan man inte få gå på toa? En hända jävla gal. Och så färdigt. Och det här var också väldigt väldigt svårt. För. Förlåt.

[00:36:55] Väldigt väldigt svårt för klackarna och framföra. För vad betyder det exakt? Att sjunga pappa bajsar. När. När fotbollsspelarna. När de franska fotbollsspelarna. Sprang efter bollen. Och ville sparka den. In mellan några pinnar. Med ett nät. Nu ska jag förklara för dig somna. Hur fotboll går till. För det är ju inte alla som vet.

[00:37:27] Det är väldigt få människor som vet. Lika mycket om fotboll som jag. Fotboll är ju från början. Hette från början bollfot. Och var lite av ett öknamn. Ett danskt öknamn. På en. Lite älgest person. Som. Bodde i en by. Som hette. Rödskröken. Rödskröken.

[00:37:57] Hette den på svenska. Och. De kallar honom för. Bollfot. Så här bollfoten. För att hans ena fot. Hade svunnat upp kraftigt. Efter att han hade blivit. Överkörd av en skogstraktor. På snuttetalet. Och därmed. Och efter det aldrig lagt sig ner igen. Och då. Då kallar de honom för bollfot. Och han var väl en marginaliserad.

[00:38:27] Hjälpkaraktär. Men samtidigt. Som. Ju. Det var på den här tiden. Var ju att. Att lite älgest figurer. Fanns med i samhällsbilden. På ett helt annat sätt än nu. När. Människor med avvikande behov. Och. Intressen. Liksom stoppas undan. På institutioner och liknande. Det var ju för sig. Kanske jätteorättvist sagt av mig. Därför det är väl väldigt många. Som skulle behöva institutionernas hjälp. Men som inte får det. Idag. Det är ju faktiskt en helt ärlig reflektion. Jag skojade ju nyss.

[00:38:57] Men det var ju en ärlig reflektion. Ibland när jag. Möter människor som. Rent uppenbart genomgår. Väldigt svåra psykiska problem. Så kan jag tänka. Alltså i det allmänna. På tunnelbanan eller så. Så kan jag ibland känna. Att det är ändå en. Sorglighet. Att den här personen inte. Har någonstans att ta vägen. Så tänker jag ju då. Utan att veta. För det kanske den har. Vad vet jag. I alla fall.

[00:39:26] Då på den här tiden. Så var ju. Bollfot. Han var ju. En del av. Det allmänna. Så att säga. Alla kände bollfot. Bollfot kände alla. Och en dag. Så hade det ramlat ner en boll. På hans fot. Och då sa alla. Det ligger en boll. På bollfot. Det ligger en boll. På bollfots fot. Så sa alla. Fast på danska då. Det ligger i en bild. Billfitt. Fitt. Så säger man på svensk.

[00:39:56] På dansk franske. Och. Då. Då sparkade han till bollen. Och den åkte så långt upp i luften. Att den blev en liten prick. Och när han var högst där uppe. Så sa han. Prick i mål. Och det visste han inte för ordet mål. Det var bara. Ett målmat. Eller vad det var för mål i livet. Fotbollsmål. Eller mål i någon lagsport. Det fanns inte. Och då uppfanns fotbollen.

[00:40:25] Och det är den sanna historien. Faktiskt. Och så. Och sen så. Det går ju. Moderna fotbollsregler. Har ju ändrat lite grann. Sen bollfotstid. Men. För då var det ju mest. Att man sparkar bollen så högt upp. Att den försvinner. Och sen skriker man. Mål. För himlen är målet. Att. Det rimmade ju då med kristendomen. Att himlen är målet. Så att säga. Sagans slut. Där gyllen är målet.

[00:40:55] Men. Så var det inte då. Utan. Så är det inte nu. Utan nu är reglerna så här. Nu ska jag faktiskt åtge. Hela. Boken. Med fotbollsregler. Fotboll går ut på. Att man är två lag. Ibland tre. Som. Ska fightas om. En liten. Rund hockeypuck. Som är svart och vit. Och som rullar istället för att glida. För att det är gräs istället för is. Så egentligen är det precis som hockey.

[00:41:25] Fast inte alls. Och med en boll istället för puck. Och med gräs istället för is. Och ben. Med hullingförsörda skor. Istället för. Klubbor. Och inga hjälmar. Egentligen är det lite konstigt. Tycker jag att inte fotbollsspelare har hjälm på sig. Det måste ju finnas. Så mycket mer möjligheter att skada sig. När man springer helt vilt och galet.

[00:41:55] Jag tänker att man kommer upp i en sån enorm hastighet. På en fotbollsplan. Jag har ju för sig aldrig stått. Precis vid en rink. En hockeyrink. Och mätt hastigheten. Med vilken hockeyspelarna susar förbi mig. Det kan ju hända. Att de rör sig åtskilligt mycket snabbare. Och att det är därför de har. Men det måste väl vara för isen. Som de har hjälmar. För man ramlar och slår skallen i isen. Det är skadligt. Men det är väl kanske lika skadligt. Att slå skallen i gräset.

[00:42:25] Eller slå skallen i en skalle. Ibland när jag ser dem. När jag tittar på fotbollsmatch på tv. Och så ser jag hur. När kamerorna är nere på marknivå. Och ser hur fort de springer. Efter den här bollen. Då känner jag mig alltid så frestad. Jag har berättat det förut. Men att om jag var där. Skulle jag vilja gå ut. Och vilja säga någonting. Till någon av de här killarna. Eller tjejerna. Som rusar sådär hårt mot bollen. Jag ska gå ut och liksom.

[00:42:55] Ursäkta. Du förlåt. Dina skor är oknutna. Någonting. Bara för att. Jag vet ju vad som skulle hända. Han skulle ju rusa. Han skulle ju bräcka mig. Det här tror jag kommer från. Att alla killar i min klass. När jag var liten. Nej nu måste jag akta mig. Så jag inte börjar fabulera här. Det var ingen fotbollsby. Vi höll på med bandy. Nej det var något annat. Jag vet det här måste komma senare ifrån. Men om någon anledning så.

[00:43:25] Den bilden jag har är en manlig. En riktig karakar. Med fotbollstrumpor. Sådär oklanderligt uppdragna. Över knäna. Som rusar. Med sin stenhårda kropp. Efter den här bollen. Och att om någon kommer i vägen. Då smäller det liksom. Så obönhörligt. Det är den där typen av manlighet. Som jag har varit så rädd för. Det kanske inte är manlighet. Det kanske bara har med idrott att göra.

[00:43:54] Eller dedikation. Eller mål i en riktning att göra. Och varför ska jag gå in där och störa? Varför ska jag gå in och peta och prata? Det är många som säger. Varför ska du hålla på och peta och prata hela tiden? Ja, det vet jag inte. Svarar jag då. Och sen går jag och sätter mig på min lilla grill. Grillförsädda moped. Och åker iväg.

[00:44:23] Med ett puttrande ljud. Som påminner lite grann om storpotäten. I koldolmar och kalsipper. Nej, Henrik Ståhl. Sluta genast med dina falsarier. Och din lögn och din förbannade dikt. Vils i pannkakan i storpotäten. Koldolmar och kalsipper hade. De elaka kungarna från västerlandet. Är det läge nu att implicera.

[00:44:52] De elaka kungarna från västerlandet. Som gällande symbolbild. Igen. Kan vi börja använda oss av dem lite grann. Vi kanske inte behöver dra hela deras renommé. Vi kanske bara kan nöja oss med. Att det är en elak kung i västerlandet just nu. Kan vi bara. Kan vi bara leka med den bilden lite mer. Inte bara säga att det var kommunistpropaganda för barn. Vi säger att det kanske fanns.

[00:45:22] En och annan värdefull allegori. Fortfarande där borta. Metafor. I alla fall. Så fotboll går ut på. Att man är två, tre. I väldigt sällsynta fall. Fyra lag som fightas om en boll. Och. Alla medel är tillåtna. Gaslighting. Terror. Tortyr.

[00:45:53] Frukt. Erbjudanden om frukt. Det är ganska vanligt faktiskt. En spelare från motståndarlaget springer upp bredvid dig. Och säger. Lite fint uppskuren. Stjärnfrukt kanske. På ett fat. Och man säger. Oh. Inte ska väl jag. Jag är inte den som är den. Säger man. Och så börjar man stoppa i sig. Och då har den. Då var det bara en skimär. Man får visserligen. Det här hela fatet då. Med frukt.

[00:46:23] Fint uppskuren. Drakfrukt. Stjärnfrukt. Men bollen är ju tagen då. Av någon annan. Man kan också fräsa. Och snäsa åt varandra. Ge hit bollen. Bara nu. Kan man säga. Då blir man sårad och ledsen. Och då kan man lämna ifrån sig bollen. Och sakta ner. Till små. Fjuttiga steg i gräset. Stora tårar. Som populärt kallas för krokodiltårar.

[00:46:52] Men som i verkliga livet har mycket lite att göra med krokodiler. Och så tittar man ner i gräset. Och på sina egna händer. Och av någon anledning så blir åsynen av de egna händerna. En självförstärkande effekt. Där ens gråt späs på. Av åsynen av tårarna som studsar ner på ens händer. Det där är en bild som sitter kvar i mitt huvud. Sen. Anno datsumal.

[00:47:23] Någon som jag har känt. Eller sett. Eller upplevt det själv. Någon gång. Förmodligen någon gång på 80-talet. Har gråtit. Och tittat på sina egna händer. Alltså på handflatorna. Det har gjort så pass starkt intryck i mig. Att när jag själv är ledsen. Och tittar på mina egna händer. Så kan jag känna en sån våg av maktlöshet. Och sorg som bara får. Välla ur mig. Som en våg.

[00:47:54] Eller som vågen väller över mig. Så kan man kanske säga. Men jag vet faktiskt inte varför det är så. Jag tror att det är någon typ av yttre manifestation av maktlöshet. Jag har bara de här tomma händerna. Jag har inget annat. Jag har inget attribut. Jag har inget tillhygge. Jag har inget verktyg. Jag är bara de här små fjuttiga händerna. I det stora stormande livet. Jag kan inte göra någonting.

[00:48:28] Så känns det. Därför har jag faktiskt med det i båda mina första böcker. I livskartan och i vial. Tror jag att jag har. I vial. Jag vet inte den i mig i livskartan i alla fall. Han blir kär. Nils i Anna. Himla ursvenska namn. Nils blir kär i Anna. Nils är pojken som boken handlar om.

[00:48:58] Och han blir kär i Anna som är. Hon har besvärligt liv. Men. De börjar prata med varandra i alla fall. Vid något tillfälle. De går i mellanstadiet typ. Och. Det regnar. Och det droppar från Annas näsa. Och så tittar hon ner på sina händer. Och berättar om någonting smärtsamt. Som jag har glömt vad det är. Jag har faktiskt inte haft den boken. Den kom ut 2003. Den finns ju inte att köpa längre.

[00:49:28] Den var ju ingen succé om man säger. Därför att den tidvis pratar om Gud. Det var ju inte så populärt. I barnböcker. Av förklarliga skäl. Det var ett kristet bokförlag. Som beställde boken av mig. Så jag kunde inte liksom låta bli. Så jag skrev liksom om min egen barndom. Och extrapolerade den in i någon typ av sagovärld. Och. Men.

[00:49:58] Den handlar inte om Gud. Den handlar om ett liv. Och några traumatiska händelser i lilla Nils liv. Och omvälvande händelser. Han möter teatern. Han blir kär. Och hans pappa blir dödligt sjuk. Och det är mycket som händer. Och under tiden så ritar han någon slags karta över sitt liv. En ganska bra idé. När jag tänker efter. Men. Då hade jag i alla fall inte.

[00:50:27] Jag hade inte den kvar själv. Jag har gett bort alla ex. Senaste exemplaret jag hade. Det gav jag till en förläggare. Som ville läsa prov på vad jag. Vad jag. Kunde skriva. Och det var innan jag hade skrivit. Någon annan bok. Så då gav jag henne den. Och sa jag behöver tillbaka den här. För att. Det är min sista. Min sista exemplar. Den fick jag aldrig tillbaka. Det var ju. 15 år sedan. Så alldeles nyligen.

[00:50:56] Så köpte jag den på bokbörsen faktiskt. Ett begagnat exemplar av min egen bok. För jag känner att jag måste ju ändå ha den. Jag har inte ens kvar manuskriptet. Alltså i filformat. Den är skriven för så länge sedan. Att sånt där är liksom borta. Så nu har jag den igen. Och jag vågar inte läsa den. För att det är ju smärtsamt. Att läsa något som är skrivet för 23 år sedan. En 23 år gammal version av mig själv.

[00:51:29] Och också att den fick ju sådana sega. Saggiga. Jag tror jag fick en fin recension. Men i övrigt var det en väldigt saggig. Saggigt mottagen. Inga läste den. Men den översattes faktiskt till danska. Vilket ingen annan av mina böcker har gjort. Blivit. Så det säger något. Gud öppnar dörrar. Han är en riktig door opener.

[00:52:00] Förlåt somna. Jag vet att du väntar bara på att jag ska fortsätta prata om fotboll. Vi vet ju alla hur engagerande fotboll är. Jag brukar. Jag har ju olika trendbevakningar igång. Från olika delar. Från Google. Från Google Trends. Men också från olika bevakningstjänster. Som bevakar vad som är trendigast i världen och i Sverige. En gång i veckan. Och varje gång.

[00:52:30] Som jag får ett sånt där nyhetsbrev. Där det sammanfattas. Vad som har trendat den här veckan. Så är det någon idrott alltid med. Eller någon idrottsman. Alltså en idrottare. Och det är ju. Slående hur dålig koll jag har. Hockey. Alltså jag vet ju liksom ingenting.

[00:53:00] Och det bevisas då gång efter gång. Att detta rör en majoritet av den svenska befolkningen. Åtminstone den som är på nätet. Så det jag vet ju att du är intresserad av sådana. Därför så kommer jag nu fortsätta. Berätta för dig om fotbollens underbara värld. Innan matchen. Det här är sedan gammalt. Det här vet bara de som har varit med. Eller är lagspelare. Och möjligtvis de som jobbar runt omkring laget på olika sätt.

[00:53:30] Att de som fyller på vattenflaskorna. Och pumpar upp pumparna. Och lägger dit klumparna. Klumpläggarna brukar ju få se den här. För de går in i omklädningsrummen innan lagen kommer dit. Och så lägger de en massa klumpar där. I alla hörn. På taken. Alltså ovanpå. På skåpen. I duscharna.

[00:54:00] Och i suspensuarlådan. Det finns alltid. Alla välrenomerade omklädningsrum har en välfylld. Suspensuarlåda. Det är mycket viktigt att förstå sig på den. Det finns faktiskt forskat på. Att spelare som är helt iklädda suspensuarlåd. Nu pratar jag inte bara.

[00:54:29] Om den här som man sätter. I mellangärdet. Utan jag pratar om. Suspensuarlåd som täcker hela kroppen. Om man så att säga rullar in sig själv. I en boll. Av plast. Och tyg. Så skyddas kroppen. Mot hård åverkan. Om man kan rulla. Likt bollen själv. Och så kan man sticka ut sin fot. Genom två små hål. Och springa i blindo.

[00:54:58] Med den här bollen. Då är benen visserligen oskyddade. Men ärligt talat. Vem behöver ben? Helt ärligt. Man kutar. I blindo. Och letar efter bollen. Och de här matcherna. Då är det ofta fyra lag med. Och då har alla. Helkroppssuspensuarerna. Olika färger. Så att vi som tittar på. Ska veta vilket lag som är vilket. Och så rusar de bara. Full kareta. In i varandra. Upp och ner. Och rulla fram och tillbaka. Över gräsmattorna.

[00:55:27] Så det står härliga till. Och till slut är det någon som råkar. Sparka in. Antingen sin träskor. För alla har träskor också nämligen. Antingen träskor. In i käften på en målvakt. Eller bollen i mål. Det är alltid en av de två som händer. Oavsett vad. Så tilldöms segern. Den spelare. Från. Det lag från. Från vilken. Spelaren hör då.

[00:55:56] Som sparkade in träskor. Eller bollen i mål. Och då. I alla fall. Innan då. Matchen. Så samlas alla lagen. I sina respektive omklädningsrum. Med alla klumparna. Som ligger där. Och så säger de så här. Nu ska vi spela fotboll. Förstår ni. Nu ska vi spela fotboll. Förstår ni. Förstår ni det. Alla. Obehagliga gamla. Hagegegert. Typer. Som av någon outgrundlig anledning. Döljer sig. Döljer sig kvar.

[00:56:26] I denna. I denna. Sport. Skål. Hällifnurra. Tappen. Och sen klappar man sig själv. Väldigt hårt. På rumpan. Så det säger klatsch. Och så skriker man ut. Ett kort. Kort stön. Av smärta och förtvivlan. Bara då. Får man släppa ur. All sin. Ackumulerade. Ångest och bävan. Inför den stundande matchen.

[00:56:56] Och sen. Då måste man köra på. Då måste man gå ut. Och bita ihop. Så måste man knyta nävarna i kortsen. Och. Likt en bulldozer. Eller en tjur. Blindt. Rusa. Med sina. Håglösa ögon. Och hoppas att. Nu hoppas jag snart. Att det kommer en fotbollsspelare. I full kareta. Och ramma mig. Slipper. En enda sekund. Till denna.

[00:57:26] Outhärdliga sport. Så kanske man tänker då. Jag säger inte att man gör det. Men. Men det kan ju vara så att man gör det. Och då. Då är det det man gör. Det var en gång. En fotbollsspelare. Som stod. På. På en. På en. På en. På en. Fotbollsplan. Som man ju då gör. Som fotbollsspelare. I förekommande fall. Och så kom bollen. Och den rullade förbi honom. Och han började springa. Efter den. Och han sprang fortare. Och fortare. Fortare. Men bollen fortsatte fortare. Fortare.

[00:57:54] Tills den började sakta ner. Och han började komma närmare den. Och då skrek alla hans lagkamrater. Ta bollen Roland. Ta bollen. Men han tänkte. Varför ska jag ta bollen? Bollen har ju visat. Med all önskvärd tydlighet. Att den inte vill bli tagen. Nu har den bara tröttnat. Precis som jag. Så han sprang förbi bollen. Och fortsatte springa. Och han sprang upp. För. Den lilla slänten. Som. Utgjorde gränsen. Mellan plan.

[00:58:25] Och icke plan. Sprang över den lilla oljegrusvägen. Som löpte ut med. Planens ena halva. In i omklädningsrummet. Där han. Joggade på stället. En liten stund. Och såg alla klumparna. Som låg där och glimmade i mörkret. Klumpar i mörkret. Är bland det vackraste som finns. Men det finns något vemodigt över. Att se hur de här små glimman. Små klumparna. Som aldrig sett dagens ljus. Ligger där och glimpa.

[00:58:55] Och glumpa i mörkret. Så han rusade vidare. Och doften av klumparna. Dröjde sig kvar i hans näsborrar. Han drog in den och tänkte att. Han skulle behålla det. Han skulle låta dem få stanna. Och så sig själv. Och så rusade han vidare. Förbi det stora vattentornet. En liten sträcka längre ner. Tog han till vänster. I Mattis hus. Tog han vänster. Sen kutade han förbi. Linghetsskolan på ena sidan. Och IOGT-lokalen på höger sida.

[00:59:24] Nerför backen. Förbi huset. Med de stora vakthundarna. Jakthundarna. Som bodde i den här inhägnaden. Och skällde dygnet runt. Alla årets dagar. Ner förbi. Ica på höger sida. Tog vänster den vägen där. Fortsatte springa. Förbi Sederwalls hus. Förbi. Den. Raksträckan med åkern. I sluttningen på höger sida. Förbi Staffas hus. Förbi.

[00:59:54] Skylten med. Formgrens. Nej. Backlundsmöbler. Och det gamla. Dagligvarubutiken. Formgrens. Specerier. Och där. Bosatte han sig. En liten kula. Under jorden.