Vandra med Henrik - Henrik Wahlström

[00:00:00] Hej och välkommen till Vandra med Henrik. Jag är mitt i ett fik i Gamla stan och det är fullt med människor här. Tjena, jag vill ha en stor havre-latto att ta med. Han som pratar nu heter Henrik Wahlström. Det är bra så, tack. Och det är honom jag ska vandra med idag. Och vi är i Gamla stan. Det är en himla fin plats att vandra på. Tack!

[00:00:30] Hej Henrik! Hej! Vad kul att du är med här. Jättekul! Jag vet inte om det var mitt initiativ, var det det? Det var säkert ditt initiativ. För att du har ingen lust att med mig. Jag försöker inte dra det här med gäster nu. Det är kul att du sa det först. Jag kommer sluta med det här med gäster. Jag tror att det var så Henrik, att du har frågat mig en gång i tiden om jag kunde vara med och tyckte att det var kul.

[00:00:58] Och sen nu så fick jag chansen och då föreslår jag det. Jag tycker det är en väldigt kul premiss det här, att det inte finns någon premiss. Att vi bara ska gå omkring och prata om vad vi vill. Ja! Och idén är att den som lyssnar, kallad för vandra, är lite med oss på promenaden. Ja. Så på ett sätt är det här min somna med Henrik idé, fast vi är ute och går kan man väl säga.

[00:01:21] Och vi har ju ingen riktigt tidsaspekt, men avsnitten brukar landa på en halvtimme ungefär. Så du som lyssnar nu, du vet att om ungefär en halvtimme så kommer du ha fått ut allt du någonsin kan tänka dig av Henrik Wahlström. Eller rättare sagt, av det som händer när Henrik Ståhl och Henrik Wahlström pratar med varandra. Ja. Det är ju väldigt kul faktiskt. Mm. Vad är grejen med havre? Är du en halvtåsintress?

[00:01:49] Nej, det är inte. Jag bara... Jag äter... Alltså jag är vegetarian, jag äter med reprodukter, men när jag tycker att det är precis lika gott med det vegetabiliska alternativet, då väljer jag det. Ja. Och i det här fallet så vet jag att den här är jättegod, så nu blir det den. Ja. Jag ville bara ha med mig... Jag går med någonting i handen och jag dricker ju enorma mängder kaffe, mycket mer än vad jag borde.

[00:02:14] Och just nu så, ja, så känner jag att jag behöver fylla på kaffeförrådet litegrann. Gillar du droger? Droger? Ja. Nej, nej, jag får inte... Alltså jag tänker på kaffe som droger. Ja, men precis. Ja, men på det viset, ja, absolut. Det gör jag. Jag tycker inte om droger, så till vida, alltså narkotika liksom.

[00:02:40] Vänta, förlåt mig, jag måste kolla det här för det här är sån... Jag håller koll på en grej som är viktig alldeles strax. Det är bra. Ta en segway, så gör jag en liten avvikare då. Alltså väldigt, väldigt kort. Jag brukar faktiskt fråga människor om de gillar droger, därför att jag gör ju det själv. Jag kan tycka att det finns en viktig särskillnad i att gilla droger och att använda dem. Jag tycker om idén med en substans som förändrar ens upplevelse av världen och av tillvaron.

[00:03:10] Det gör mig... Men jag tycker om att det är fin. Idén om en räddningsplanka, så till vida, att man kan fly in i en drog är ju väldigt fin. Tråkigt nog så fungerar det ju väldigt sällan på några långsiktiga hållbara vis. Det är därför som jag inte använder droger mer än just koffein. Jag går ut och väntar på dig, Henrik. Han har fått ett sms som blev väldigt...

[00:03:41] Var det något allvarligt? Ja, det är en som har lite problem. Men jag skriver här. Nu stänger jag av här. Jag bara försöker finnas lite för en som har det jävligt... Jaha. Vi befinner oss just nu i alla fall på... Den heter Sjönfältsgränd. Det är precis när man kliver av på Munkbron, tunnelbanan i Gamla stan.

[00:04:11] Och här gick jag varje dag förr i tiden, för jag hade kontor här uppe. Nu är jag med dig. Hej! Nu har jag stör ej på på telefonen för att inte störas. Jag är lite splittrad mellan väldigt många livsöden. För att de ramlar in i min inkorg på ett sätt som jag har svårt att värja mig ifrån ibland. Så nu var jag lite så här.

[00:04:36] Jag höll koll lite grann att det var en som fick och tog emot en hjälp som hon väldigt desperat behövde just nu. Aha, okej. Och därför behövde jag bara kolla att allt hade blivit bra. Det där tycker jag är en unik sak med dig. Eller kanske möjligtvis att jag känner en till person som är så där öppen för dem som följer dig. Det är mitt intryck av dig i alla fall, för vi har bara träffats en gång förut. Ja just det, när vi spelade in en liten knäppsketsch. Hemma hos mig, för jättelänge sedan.

[00:05:07] Och då var du också i kontakt med någon som du inte kände men som följde dig och som på något vis responderade med ditt innehåll kan man säga. Ja, så är det ju hela tiden. Ja, och det tycker jag är makalöst. Jag förstår inte hur du klarar det. Jag skulle aldrig våga släppa in folk så. Det var till och med så att någon kom hem till dig vid något tillfälle och berättade det då.

[00:05:34] Att det var någon som hade varit hemma hos dig och berättat om sitt liv. Suttit vid ditt köksbord och så. Vänta, jag måste ju tänka, vad sjutton är det här nu? Alltså det är så många sådana här historier. Ja, just det. Ja, ja, just det. Fan, det var ju han ju som åkte.

[00:05:54] Alltså, jag släpper inte in folk i mitt liv på det viset att jag har gränser för var mitt privatliv börjar och mitt publika jag slutar. Det finns gränser där, jag saknar inte filter helt och hållet. Men samtidigt så är det liksom en jätteviktig del av det jag gör.

[00:06:21] Att jag vill att vi ska liksom prata om saker relaterade till psykisk ohälsa och missbruk och alla möjliga andra saker som jag liksom har varit tyvärr en del av. Och då lever jag som jag lär och det är inte för att få någon slags... Det finns ingen image-grej i det. Alltså det är ingen förutom du nu som vet att jag hade den här lilla dialogen med den här människan. Det är bara att den personen fick lite lugn av detta.

[00:06:51] Men blir du inte... Alltså det skrämmer det inte dig, för det skulle du göra med mig. Men jag menar jag, jag pratar ju också en hel del om min egen psykiska ohälsa och så. Ja. Och det gör ju att man, man möter ju människor online som upplever samma sak och kanske är i en sämre sitt sämre än man själv är och så. Ja. Det skrämmer mig jättemycket den tanken på att till exempel låta en person med liknande problematik som jag blir en del av mitt liv på det sättet. Det skrämmer mig jättemycket. Ja men det finns, jag har gränser.

[00:07:22] Han som du nämnde som hade suttit vid mitt köksbord, det var en som, om jag minns rätt nu, att det är rätt person. Det var en som ville köpa en, om det var en signerad bok eller någon merchandise-grej eller vad det var. Och som först när han då, jag sa att du kan komma och hämta det här för det handlade om frakt och grejer sådär. Du kan komma hit och hämta den. Och först när han kom dit så fattade jag att han hade rest liksom hela dagen för att komma.

[00:07:50] Alltså han hade åkt jättelångt för att komma hem till mig. Och då kände jag så att, men fan vi sätter oss och tar en kaffe innan du åker tillbaka igen. Skulle åka till Gotland eller vad det var. Alltså det var såhär, du... Men då har du träffat personen så du vet, alltså det här är... Men jag bjuder inte hem, alltså jag delar inte med mig av min hemadress. Jag delar inte med mig av mitt telefonnummer och sånt där. Nej okej. Så jag har mina gränser så. Och när de... Det finns en del som har så att säga överskridit dem.

[00:08:16] Och jag försöker vara väldigt tuff då tillbaka att verkligen säga att nu är det över en gräns liksom. Det här är inte okej. Okej. Och det händer ju tyvärr, det är en baksida av det här. Men det händer väldigt sällan jämfört med hur ofta jag får höra att det gör nytta. Liksom det är värt det. Ja. Är det passion som driver dig? Eller finns det någonstans känslan av att du känner att du också bearbetar din egen... Alltså din bipolära sjukdom. Den får jag prata om här va?

[00:08:45] Det är något alldeles sin ordning. Det är ju helt... Nej men jag... Känns det som att det är en del av din egen bearbetningsprocess kring vad det innebär att leva med en psykisk sjukdom? Eller... Det är inte så mycket att jag bearbetar det. Det är snarare som att jag tar igen och försöker vara en person som jag hade behövt för 20 år sedan. Alltså det handlar om att jag... Det är inte för att jag tycker det är jätteroligt att prata om skitjobbiga saker.

[00:09:15] Alltså det skulle inte gå ihop. Och det handlar inte heller om att jag egentligen vill prata om hur jag mår. För det är väldigt sällan det jag egentligen pratar om. Utan det handlar om att när jag var 20 och yngre än så. Och även när jag var mellan 15 och 25. Under den tiden så hade jag behövt... Jag hade behövt förebilder som visade att det gick att leva med. Jag hade behövt liksom att folk visste mer om sådana här saker.

[00:09:42] Det hade kunnat spara mig så otroligt mycket lidande om någon bara hade vetat vad till exempel en hypomani är för någonting. Det var ingen som visste i min närhet och därför gick jag åratal. Liksom att han hamnade i missbruk och allting innan det blev en diagnos. Usch, det där kan man ju... Och det där är det jag försöker ändra på nu. Att om jag lyckas få ut så att folk lär sig hur man kan se till exempel att någon är manisk, uppvarvad. Då kan det hjälpa någon annan där ute liksom.

[00:10:10] Och kratta också för dem som kommer efter som kanske har fått en diagnos redan men som går och håller tyst så som jag gjorde. Ja, du höll dig hemligt i din diagnos i många år. Jag höll knäpptyst. Alltså jag fick en... Egentligen hade jag ju fått depressionsdiagnoser och antidepressiv medicin och sånt där innan det också. Det var liksom alldeles särskilt stabilt. Men när jag var 24 typ så fick jag en bipolär sjukdomdiagnos.

[00:10:35] Och då såg jag det som en slags livstidsdom eller en dödsdom nästan. Att det här är en kronisk sjukdom, den går inte över. Nej. Och jag kände att det finns så mycket fördomar, så mycket stigma kring det här så att det här måste förbli min hemlighet. Så att jag teg i tolv års tid så gick jag och höll tyst för alla utav de allra närmaste.

[00:11:00] Och sen när jag väl valde att berätta, och det är ju bara några år sedan, sen dess så har ju livet vänt totalt. Jag har ju sagt upp mig för mitt jobb för att kunna lägga mer tid på att prata om det här. Ja, du gör det här nu egentligen bara. För när vi träffades sist då skulle du flytta till Skåne. För då bodde du i Stockholm tror jag. Ja. Jag bodde väldigt nära dig egentligen ute där vid Skarpnäck. Ja okej. Så jag hade ju nära till dig.

[00:11:28] Frågan är var vi ska gå nu. Ska vi gå... Nej jag vet inte. Jag har inte tänkt. Jag bara vandrar omkring. Ja det är ju helt rätt. Men vi går upp här så kan vi gå in i lite fina gamla stan. En gång när jag gick här så träffade jag två stycken... Kan det vara... De kanske var 18-19, en kille och en tjej. Och då frågade de mig på Össkötska, Össkötska, det vet jag inte om det var. Det var Össkötska jag pratade om. Vad riktiga gamla stan var. Och det här var på Prästgatan.

[00:11:58] Det är ju liksom en av de äldsta, finaste, tomaste gatorna i gamla stan. Men de menade... Västerlånggatan. Ja det var det. Det var de vikingahjälmarna. Tryktiga. Och så... Det här är gamla stan. Ja men riktiga gamla stan. Så han med såhär hånskrätt. Det är som att du är i huvudet som inte vet det. Fattar du inte det? Det riktiga gamla stan är där man köper hjälmarna. Trollen och sånt. En plasttroll för 99 kronor. Exakt.

[00:12:26] T-shirt med Trust me I'm a doctor och I love Sweden med en älg. Just det. Ja, I love Swedish boys och sånt. Exakt. Trycket försvinner i en tvätt. Exakt. På riktigt så. Allt du bara gjort i Kina. Ja, ja. Man är väl inte så mycket i gamla stan i regel. Jag har varit en del i gamla stan men då har det varit för att jag har jobbat med historiätarna. Ja. Och de säsongerna, eller alla tre säsongerna.

[00:12:54] Och även den julkalendern, tusen år till julafton. Och då var det en hel del miljöer här som vi använde när vi filmade. Jag jobbade ju i tv-branschen i massor med år. Och sen... Gör du ingen tv längre alls? Nej, jag var på ett möte igår angående att eventuellt göra ett reklamsamarbeteprojekt där jag är med och även gör manus och programledare och sånt. Så att då... I så fall så... Alltså jag gör det fortfarande en del vad man kan kalla för någon slags medieproduktion.

[00:13:25] Men jag är inte längre anställd av ett produktionsbolag som jag var under lång tid. Utan nu har jag sagt upp mig från det nu. Jag åker runt och föreläser om öppenhet kring psykisk ohälsa och mer fördjupat kring bipolärsjukdom. Och även om kopplingen mellan kreativitet och psykiska problem. Åh, vad intressant. Och sen... Och så målar jag ju. Jag gör ju jättemycket konst nu för tiden. Så det har ju blivit... Det är typ halva min försörjning. Att jag håller utställningar och säljer original och prints.

[00:13:55] Det där har jag sett på Instagram tror jag. Mm. Du vänder om med en tavla och så klipper du precis innan man ser motivet. Ja, ibland har jag gjort det. Det är ju väldigt... Snacka om teasing. Ja, verkligen. Jag har bara snott det. Det finns många som har gjort det innan mig. Men det var ett sätt att få folk att titta vidare och få se processen av när man målar. Det är kul. Mm. Det är ganska ofta som att måla saker utan att filma en enda ruta. Men det är... Jag är alltid glad när jag är färdig.

[00:14:25] Ifall det blev bra så är jag glad att jag har tagit lite bilder eller klipp under tiden. Så kan det bli någonting av det sådär. Men du, jag är väldigt intresserad av det här med kreativitet och psykisk ohälsa. Eller psykisk sjukdom. Mm. Vad har du för... Vad kan du lära mig om det? Mm. För jag har ju hela mitt liv... Jag dras ju med ångest. Det är ju min grej. Ja, vad kul. Ja, det är kul. Nej men jag har ju precis förstått att det inte är något att vara rädd för. Nej just det. Det är inte farligt. Det är bara känslivsfarligt.

[00:14:52] Exakt. Jag har ju varit rädd för det hela mitt liv och det är ju egentligen det som är mitt problem. Mm. Men det sitter ju så otroligt mycket ihop med min kreativitet. Ja. Eh... Och jag har väl börjat förstå att det kan vara en present istället för en förbannelse. Liksom. Ja. Men jag är nyfiken på vad du, eftersom du då... Nu ägnar du dig åt det här. Vad kan du berätta om kreativitet och psykisk ohälsa?

[00:15:15] Ja, alltså den där kopplingen mellan galenskap och skapande eller mellan genialitet och vansinne liksom. De galna genierna, det där, det har ju diskuterats i alla tider. Alltså... Och romantiserats. Ja. Alltså det finns skriftliga källor från 400 år före Kristus som det snackas om att de kloka diktarna kommer aldrig kunna överträffa de vansinniga och sånt där.

[00:15:44] Alltså det här med att man behöver... Man behöver vara lite tokig för att göra det där riktigt magiska. Mm. Och sen nu igen, det har liksom blommat ut flera gånger så där typ under romantiken så kom det tillbaka jättestarkt det här med liksom män som gråter och har ångest och som skapar de fantastiska sakerna.

[00:16:05] Men det har först nu, verkligen på senare år, jag tror att det är fem år sedan eller något sånt där, så har det bevisats den här kopplingen. Eh, för första gången... Jag ska bara ta min jacka. Ja, gör du. För första gången så har forskare, svenska forskare faktiskt vid Karolinska institutet som gjorde en enorm undersökning som inte hade gått att göra någon annanstans i världen för det bygger på våra svenska register som vi har.

[00:16:33] Så de har kunnat ta in livshistorier så att säga från över en miljon patienter. Alltså över en miljon svenskar som har fått vård för psykiatriska problem. Och sen så har de då kunnat köra de här registerna mot varandra och ser att ja, människor som har behandlats för bipolär sjukdom eller schizofreni har en... De är starkt överrepresenterade i alla kreativa yrken.

[00:17:01] Och det finns också även de som inte har just de diagnoserna. Alltså de visar till exempel att människor, för det står ju vilka yrken de har i de här journalerna. Så att man kan se det att de som är klassade som författare hade 50% höjd självmordsfrekvens. Alltså det är så... det är intressant. Ja, det är verkligen intressant. För då ser man ju på de stora, det blir inte bara så här, ja men min mormor skrev en bok och hon tog livet av sig. Utan det är i snitt 50%. Det är otroligt. Förlåt jag skattar, men det är så slående.

[00:17:31] Å andra sidan, vad är hönan och ägget där? Vad är det som gör att man... Skriver jag för att jag är vansinnig eller blir jag vansinnig för att jag skriver och ingen vill läsa den? Exakt. Och det kan också vara liksom så där att, ja men är jag en jättedriven skapande människa för att jag har det här som plågar mig? Eller blir jag bara mer plågad av att jag hela tiden försöker uttrycka det här som jag lider av?

[00:18:01] Ja. Ja, hur det kan gå runt. Men det var intressant också att om man tittar på bipolär sjukdom och schizofreni, för båda är ju sjukdomar som går i arv och som sitter i ett stort antal gener. Så kan man se att den personens friska släktingar är också överrepresenterade i kreativa yrken. Det är alltså de... Det är som att det finns drag av den här sjukdomen som överbrygger liksom mellan människor,

[00:18:30] alltså som är släkt. Så att det är som att... Jag vill inte säga att det smittar av sig för det låter så hemskt. Men det är precis det där, att man får lite grann av sjukdomen. Och särskilt till exempel när det gäller med schizofreni, då är det ju så... Alltså jag babblar på här. Jag gör det. Jag kör. Shoot. Det här är jätteintressant. Med schizofreni så är det ju så att... Ska man ge en förskolversion av vad den sjukdomen är, så är det ju att man har väldigt svårt att skilja på fantasi och verklighet. Ja. Man fantiserar mer än man vill.

[00:18:58] Man kan föreställa sig saker som man inte vill. Alltså mot sin vilja kan man föreställa sig saker som är alldeles omöjliga. Ja. Och det kan försvåra livet enormt så att man aldrig kan ha ett jobb och så där till exempel. Men ponera att man skulle kunna få bara lite av det. Alltså att... Som att mikrodosera LSD. Exakt. Som du mikrodoserar schizofreni. Så att du kan föreställa dig saker som andra inte kan. Men du kan se skillnaden på det och din verklighet. Mm.

[00:19:26] Och det är så fascinerande för när man sedan tittar på till exempel... Ja men se på Albert Einstein till exempel. Som kunde se framför sig krökningar av rumtiden. Det går knappt att förstå ens när man ser det illustrerat. Nej. Men han kunde se det och hur massa liksom kröker rumtiden och kunde skriva sin relativitetsteori. Eller Newton som kunde se framför sig hur himla kroppar drogs mot varandra.

[00:19:54] Och skapade då sin gravitationsteori. Eller James Watson som var den som fick Nobelpriset. För han kunde se framför sig hur DNA-molekylen... Fast den inte gick och ser i ett mikroskop så kunde han se framför sig att den här kommer vrida sig i en sån här spiral. Nej det är ju... Och det intressanta där då är att om vi sedan kollar på de tre. Albert Einstein hade en schizofren son. James Watson hade en schizofren son.

[00:20:24] Edward Newton insjuknade själv i schizofreni när han var över 50. Ja ju. Det finns liksom inte oddsen att så stora vetenskapliga upptäckter som är just det här... Föreställa sig något som andra inte har kunnat föreställa sig. Ja. Att det skulle göras av människor med ett sånt tätt släktskap med psykosjukdomar. Det är liksom... Det går inte ihop. De oddsen finns inte.

[00:20:54] Nej. Gud vad intressant. Och det är ganska häftigt att se att... Det kan vara att de just har det där möjligheten att se någonting eller föreställa sig någonting som andra inte har. Men sätta ord på det. Att skilja det från fantasi på ett sätt som det är svårt för många med. Man ser att det är väldigt många fler som har schizofreni som aldrig kan liksom leva ett vanligt liv än vad det är med bipolära. Alltså många som har bipolära sjukdom kan ändå hitta en balans som gör att man kan jobba eller plugga eller sådär.

[00:21:23] Men som är ännu svårare när det är schizofreni. Jag... Jag... Så här har jag ju tänkt. Men när du pratar så slår det mig. Det blir så tydligt att... Vilken jävla välsignelse, Henrik. Att vi lever i en tid när det finns mediciner som fungerar och som inte bara handlar om att ta dig i kragen. Eller gå till en klok gumma. Eller... Lås in honom. Liksom. Alltså...

[00:21:53] Och det är så nyligen. Alltså... Det är det också som... Ja, det är jättetur. Men att vi är en av de första, säg, första av två generationerna som har det så. Alltså det är så nära. Den tiden då... Det var... Ja men bara egentligen en generation upp så är det tystnadskulturen kring det. Säg ingenting om det här för du kan få en stämpel. Du blir associerad med en sjukdom så kan vi inte ha det. Det förstör din karriär. Därför ska vi vara tysta. En generation därifrån...

[00:22:22] Redan där så hade jag ju varit tvångsteriliserad idag. Alltså för att jag får inte skaffa barn med den här sjukdomen. Det förgiftar ju samhällskroppen. Alltså din farfar och farmor. Ja precis. Min farfar och farmor, de hade ju varit det. Särskilt om jag var kvinna. Ja. Och en generation därifrån, då är man ju inlåst för att glömmas bort och gömmas bort. Ja. Och begravas på sjukhusets egen begravningsplats för att inte liksom... För att kunna strykas ur släktträdet. För det är en sån skam att ha en dåra i släkten. Så att man kan begravas till exempel...

[00:22:52] Det finns en liten kyrkogård precis utanför Lunds mentalsjukhus. Där det är över 1300 patienter begravda utan namn. Med bara sitt journalnummer. Ett M för man eller ett K för kvinna. Och det är alltså ända fram till 50-talet som de begravdes där. För att ingen ville ta hem dem till sina hemkommuner och sådär. Inte ens de döda ville de ta hem. Nej, till och med i döden så får de inte den här liksom synas. Det är obegripligt. De ska gömmas under livet på de här institutionerna.

[00:23:20] Och när de är döda så fortsätter man att gömma och glömma. Och det är ju otroligt deppigt. Men att idag, ja jag är ju så tacksam att det finns liksom... Jag behöver ju ta mediciner varje dag. Och kommer behöva göra det jämt. Och det har jag ju funnit mig i. Men alltså ja, vi är i en tid som är bättre än någon tidigare. Och vi är på väg åt bra håll känner jag. Men vi får verkligen inte slappna av nu. Nej.

[00:23:49] Och tänka att nu pratar alla så lätt om det här. För att det finns starka krafter liksom politiskt sett också. Som vill ha tillbaka folk in i garderoberna. Alltså man bara hör på hur Trump pratar om psykiskt sjuka. I samma mening som våldtäktsmän och liksom våldsamma brottslingar. Så är det folk från mentalsjukhus är liksom bland dem. Folk man ska vara rädda för. Och det är ju... Det ligger fortfarande nära.

[00:24:16] Alltså Buttrex har precis plockat bort sina mentalpatientdräkter ur sitt sortiment. Ja, just det. Men tänk på. Man skrattade så mycket åt i hårböckskatalogen när de kom. Det och liksom tvångströjor. Ja, och det är så nyligen. Jag tror det var tre eller fyra år sedan som de skulle ha ett... På Gröna Lund. House of even worse nightmares. Som ska vara ett sådant skräckhus. Där de på Arbetsförmedlingen bad om de skulle sätta olika karaktärer. Bland annat en bipolarpatient. Bara rakt upp och ner.

[00:24:46] En som ska vara bipolar och skrämmas genom att vara oberäknelig ungefär. Och jag fick höra detta därför att när de berättade om detta på någon slags sån här... ...kart möte med skådisarna så var det två stycken med den diagnosen som hörde chefen berätta om vad den här patienten skulle göra. Som hörde av sig till mig då och sa att jag aldrig har mått så dåligt av... Liksom att alla står där och bara håller med om att... Det här som jag är och har och inte kan bli av med den här sjukdomen gör mig till någonting som folk vill springa ifrån.

[00:25:16] Ja. Men det är ju också så att det skrämmer ju. Det gör ju det. Ja. Kan man kunna formulera det så att målet är... Det utopiska målet är att nå en värld där psykisk ohälsa inte skrämmer. Såhär, ett klassiskt scenario att man sitter på tunnelbanan... ...då sitter en man och skrattar och skriker och pratar för sig själv. Och gråter och skrattar och gör små utfall, verbala utfall. Alla blir skräckslagna, alla tittar ner i sina telefoner. Ja.

[00:25:48] Det måste väl ändå vara målet då? Hur benöter man en sån människa? Ja, det är ju så svårt. Där känner jag ju mer att... Där hade vi behövt en vårdrevolution. Att den personen ska inte behöva sitta där och behandla. Och den ska kunna få en bättre hjälp. Kanske ha ett sammanhang där de behövs eller fungerar. De här oaserna där alla är välkomna och sådär. Alltså att man ska inte behöva sitta ensam på en tunnelbana och skrika.

[00:26:18] Det är väl nummer ett. Men nummer två är väl också att... Att vi ska få igenom det här med att folk vet att folk med psykiska problem är liksom inte statistiskt sett våldsverkare. Utan de är istället offer för våld och brott. Det är någon som folk ger sig på. Men sen så... Jag menar det är ingen som säger att det här behöver vara...

[00:26:47] Det ska vara helt lätt. Det är ju tvärtom. Det är ju jättesvårt. Det är människor alltihop. Alla är olika. Ja, visst. Och det är jättesvårt att vara liksom... Att vara öppen och accepterande kring ett beteende som inte är acceptabelt. För så kan det ju vara ibland. Att det här är någon som säger saker som inte är okej och sånt där. Det är bara att det är skapat från någonting som de inte kan kontrollera. Jag har inte en enkel lösning på det. Men vad jag skulle vilja...

[00:27:17] Det är ju att... Det är ju att...

[00:27:45] Det är ju att det är en lösning. Det är ju att det är en lösning till exempel. Och det är också jättefel. Men väldigt många har en aning. Men deras första kopplingar är tvångströjor, värderade rum, tvångsinledningar, ECT. Och det är...

[00:28:12] Vad heter Jökboet? Requiem for Dream. Dårhusen liksom. Människor som går runt i parker med sänkta huven liksom. Ja. Och det kan vi förändra. Och det var därför som jag gick ut och berättade för att försöka förändra så att när folk hör bipolär sjukdom, istället för att se den bilden. Om en del människor som känner till mig kan då tänka istället att det är det som Henrik Wallström har och han verkar ha ett bra liv. Då är det en jätteskillnad. För då visar ju det att det behövdes ingen tvångströja liksom. Sen så är jag jättenoga med när jag pratar om det här.

[00:28:42] Att inte bara ha ett jag, jag bara glider runt här i ett par sköna solbriller i gamla stan och har ett jättebra liv. Jag har haft skitmycket problem. Och det måste jag ju orka prata om. Att det har inte varit en rak väg hit. Gud ja. Det gör jag. Jag har pratat väldigt mycket om också. Jag har skrivit en bok om den här diagnosen och där jag har hängt ut väldigt mycket om mitt eget liv. Liksom jag har använt det. Men också när jag föreläser och på Instagram och sådär.

[00:29:11] så berättar jag om de dåliga delarna också. Men jag försöker blanda ut det. Jag blandar ut det med tramser, jag blandar ut det med hoppfulla grejer. Ja du blandar ju hela tiden humor med ditt budskap om du kan säga så. Du är ju väldigt rolig hela tiden. Alltså jag försöker sockra medicinen lite. Det är ett väldigt bra knäpp. Och för att locka in folk också som är där för att se på de här skånska hästarna. Eller vad nu är. Och sen får de tugga i sig det här andra.

[00:29:38] Om vi ser mer skånska hästar eller Sigvard von Gyllenröv eller något sådär. Då måste de liksom orka med. Men nu kom det till inlägg om självskadade beteende. Du kan skita i och läsa det om du vill. Men det kan hända att någon läser det. Och så får de med sig någonting. Och det är det ballast av allt när jag får höra av alla dessa gubbar på 60 bast. Och säger att nu ska vi till vårdcentralen första gången i mitt liv. För att jag ser att det här. Nu verkar jag fatta varför de senaste 30 åren har varit så jävliga. För att de har aldrig pratat om det.

[00:30:08] Men så här att min fru tipsade om det här kontot. Och nu har jag läst i en massa timmar och nu ska vi söka vård. Alltså det är ju så jäkla värt det. Alla de här som har vuxit upp med ett absolut inte inställning. Att det här kan vi inte prata om. Så det känner jag är nästan prio ett i det jag gör. Att försöka få andra att söka hjälp åt sig själva. Eller räcka ut handen till någon som de har sett kämpar.

[00:30:36] Men det har varit för obekvämt att prata om det. Så man har inte frågat. Känner du hopp när du... Nu sitter du med fingret i samtiden där på idéavscenet. Känner du hopp? Ja, mycket av det jag gör gör att jag känner hopp. Om att det är på väg åt rätt håll. Men som jag sa så kan man ändå inte slappna av helt kring det här. För det kan bli jätte... Fela om man tänker att det är löst. Liksom.

[00:31:04] Det finns en del som håller på och säger till och med att vi pratar för mycket om psykisk ohälsa. Det har du inte ett dubb med om. Eller att alla ska nu för tiden ha någon diagnos. Nu ska... Hur kan du förklara att så många fler nu behöver en... Ska få en diagnos? Ja, men... Det är lite som att... Som att vi sa att... Ja, men nu för tiden behöver alla barn glasögon. Sen vi började testa deras syn hos sjuksyster.

[00:31:31] Eller just att mäta vilken grad av synfel har du. Det skulle vara fel. Ja, nu plötsligt. Vad på skalan i synfela är du? Usch, allt vi bara... Och så erbjuder vi hjälp också. Det finns plötsligt glasögon att tillgå. Ja. Eller bara så här, nu för tiden ska alla vara vänsterhänta. Nej, men det är att vi tillåter det nu. Då dök de upp allihopa. Ja. Men vi kunde prata om att det var okej. Ja. Men däremot så är det en viktig gräns mellan sorg och psykisk sjukdom till exempel.

[00:32:01] Alltså att vi ska inte hålla på att försöka medicinera bort sorgen efter en anhörig eller något sånt där. Då är vi liksom ute på tunn is. Och där kan det ju vara en grej att vården inte har tillräckliga resurser för att egentligen... Det kan vara att någon skulle bara behöva tala ut med någon. Ja. Och så bara, nej men det har vi inte. Vi har de här tabletterna. Och då kan det ju bli knäppt. Och det fattar jag också. Men det är väldigt många där ute som behöver sina mediciner.

[00:32:27] Och då kan vi inte hålla på och säga att alla ska klara sig utan. Nu går vi på Stora Nygatan 27 och tack för att du har varit med. Ja, är det slut nu? Ja, så säger alla. Men du då? Jag har ju knappt ställt en fråga till dig. Jag vill veta mer om dig. Ja men jag har ju massor på där jag pratar om mig själv. Ja okej. Tack så mycket för att du var med i Vandring med Henrik.

[00:32:56] Nästan alla säger, va är det redan slut? Ja. Det händer någonting när man går och pratar. Ja men det har ju gått så enormt fort. Jag vet. Men är det inget mer? Är det inget mer som vi ska prata om? Jag kan prata jättemycket mer. Ja men vi får promenera igen då. Ja det kan vi göra. Det kan vi göra. Det har varit jättemycket. Ja. Då kommer jag till dig i Lund. Visst bor du i Lund? Ja, det hade varit skitkul. Jag älskar Lund. Jag älskar den stan. Jag älskar historien i Lund. Ja. Så det kör vi.

[00:33:26] Vad ska du göra resten av dagen? Jag ska faktiskt åka ut till Cirkus och dela ut ett pris på eldsjälargalan. Till såna här eldsjälar inom föreningsvärlden typ. Och de ska dela ut pris för Årets hälsa. En gala som sänds på TV4, Play och Sjuan ikväll. Lycka till med det. Tack så mycket. Och du Vandra, tack för att du har varit med oss idag.

[00:33:56] Nästa vecka så är jag tillbaka igen. Och då vet ingen var jag är någonstans. Hejdå. Hejdå.