Henrik i Neon del 2

[00:00:03] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt futuristiska fiasko, din jättekliande jaktutstyrsel i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna. Och det är som det är, det som händer händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.

[00:00:38] Nu börjar vi. Hej Somna! Hej! Okej, så det här är första gången jag gör det här. Det är ett experiment.

[00:01:10] Jag har för ett tag sedan så släppte jag ett avsnitt som heter Henrik i Neon del 1 och det här är Henrik i Neon del 2.

[00:01:31] Jag spelar in det samt, alltså jag har spelat in både Henrik i Neon del 1 och Henrik i Neon del 2 är ett och samma inspelningstillfälle som på grund av att jag helt enkelt fick flow och inte kunde sluta berätta.

[00:01:50] För det är så häftigt att vara i den här världen. Så om du inte har hört Henrik i Neon del 1 så om du tycker det känns konstigt för nu har jag etablerat kontakt, kontakt, jag har etablerat karaktärer och allting sånt. Så vet du varför? Det finns en del 1 alltså.

[00:02:17] Jag vet ju inte nu när något av det här är släppt eftersom allting är inspelat på samma tillfälle och jag bestämde alldeles precis nyss att serien avsnittet ska heta Henrik i Neon.

[00:02:32] Jag har länge funderat över om jag skulle ha flera delars avsnitt som är längre liksom fast utspritt på två tillfällen. Och ja då blev det så den här gången. Det är nu jättesent och jag är på ett sånt där helt otroligt flow state.

[00:03:02] Jag har massa bilder i huvudet och jag vill inte sluta spela in. Och det är första gången som jag sitter i två timmar och pratar även om du får höra en timme åt gången. Som en liten kort resumé då. Ja, i den här berättelsen så heter jag Rik. Men jag väljer att ändå låta det heta Henrik i Neon för att det ska kännas bekant.

[00:03:33] Och den här berättelsen är lite annorlunda därför den är lite mer litterär. Den blev liksom lite mer litterär. Jag har gjort ett par sådana avsnitt tidigare. Ett som hette Madame Pomfli som också kändes som någonting som var som en bok egentligen. Men Rik har i alla fall rest från sin barndom. Alltså det här är en neofuturistisk berättelse som utspelar sig i någon typ av fiktiv framtid. Lite som i filmen Blade Runner.

[00:04:05] Det är, kallas det för Neonpunk eller något. Det är ganska mycket 80-tals estetik. Men det kan verka vara lite dystert kanske. Men jag vill framhålla att den här dysterheten bara är en fond. Att det finns som en romantik och exotism i detta.

[00:04:35] Denna märkliga främmande värld som enfaserar det levande i människor. Det levande och varma i människor mot en kall fond. Inte kalvefond utan kall fond. Så det som har hänt är att Rik som kommer från ett ställe som heter Mother Harbor.

[00:04:59] Där han har levt, tror jag, i någon typ av lyckligt liv med sin mormor. Som rökte cigarr och hade koll på allt. Men mormor är av någon outgrundlig anledning inte kvar. Och Rik har bestämt sig för att åka till staden Neon. För att börja ett nytt liv. Där har han tagit in på ett skabbigt hotell.

[00:05:25] Och på en nattklubb träffat den förvånansvärt pigga och alerta till lika mycket gamla kvinnan Lunda. Som har prövat honom genom en batalj i en gränd med någon typ av lokal maffia boss som heter Breaker. Förnamn Jaw. Han heter Jaw Breaker.

[00:05:50] Och han är en cybernetisk, jättestor motorcykelsnubbe som... Jag tror att Lunda skylde honom pengar eller något. Men Lunda ville bara testa mig. Rik alltså. För att se om jag hade vad som krävdes för att ge mig in i fighten. När det blev fight med Jaw Breaker och hans hejdukar. Och det... Det hade jag.

[00:06:15] Så jag har nu blivit godkänd för något som jag inte vet än. Och då har hon lett mig tvärs över gatan. Och så har vi hoppat ner i kloakerna. Och Breaker och hans män följer efter oss. Och nu går vi genom kloakvattnet. I en mörk och unken gång.

[00:06:44] Det luktar kemikalier. Och jag hör Lunda snabba andetag bredvid mig. Men hon stannar inte. Hon vet ju såklart. Var vi på väg? Att vi måste gå djupare innan Breaker och hans gäng hittar oss. Efter kanske hundra meter eller mera. Man tappar ju helt avståndsbedömningen i mörkret.

[00:07:14] Så sakta Lunda in. Hon famlar i mörkret och ett svagt ljus tänds. En liten lykta som sitter på hennes klocka med hennes armband. Det bleka skenet visar upp blöta betongväggar och smutsiga små vågor som krusar kring våra ben. Hon sveper ljuskäglarna omkring oss.

[00:07:42] Och jag kisar och så ser jag att tunneln delar sig strax framför oss. Häråt säger Lunda. Pekar på den högra tunneln. Jag följer efter och jag hutterar det där kallvattnet sköljer över mina knän. Det var inte det här jag hade tänkt mig när jag föreställde mig att starta med ett nytt liv.

[00:08:15] Längre in i tunneln blir det torrare på kanterna. Vi klattrar upp på en betongavsats för att slippa vattnet. Mina skor klafsar och lämnar bruna avtryck långt bakom oss. Ljudet i tunnlar fortplantas på ett väldigt speciellt sätt.

[00:08:41] Ekot är inte sådär magiskt och eteriskt som det kan vara i grottor eller stora salar. Ekot i betongtunnlar är smattrande och metalliskt nästan. Det är ett lock som drar sig upp på dämpade röster. Det är Breaker och hans gäng de har tagit sig ner. Lunas Lunda. Jag säger fel också. Det är också från förra avsnittet då.

[00:09:08] Jag säger Luna därför att min syster har skrivit en roman. Där huvudkaraktären heter Luna. Och då blir det i mitt huvud. Lunda blir Luna. Så att jag har bestämt mig för att Luna har ett smeknamn som är... Lunda har ett smeknamn som är Luna. Ifall jag säger fel så vet du varför. Hon håller min hand hårt i mörkret. Vi står alldeles stilla.

[00:09:36] Hjärtat slår hårt i bröstet när jag lyssnar efter ljuden. Någon skriker något med det här smattrande ekot längre bort. Sen hörs inget mer än bara droppandet och pålandet av vatten. Nu måste vi vara tysta. Vi ska Lunda. Som om jag inte redan visste det. Vi står stilla i mörkret.

[00:10:04] Minuterna tycks töjas ut. Så småningom hör man röster igen men de rör sig bortåt. Kanske inne i en annan förgrening. De letar efter oss men kloakerna är en labyrint. Till slut kan vi inte höra dem mer.

[00:10:32] Då klämmer Lunda min hand. Och jag förstår att det betyder nu går vi vidare. Alltså det är mycket med henne som påminner om mormor som sagt. Just hennes ordlösa sätt att ge mig order. Det enda som saknas egentligen är ju att min mormor verkade ju inte vara inblandad. Såvitt jag visste i alla fall. Inte vara inblandad i kriminella verksamheter.

[00:11:02] Och det verkar Lunda ändå ha erfarenhet av. Jag känner mig frestad att fråga henne vad allt det här handlar om. Men jag gör inte det. Hon kommer ändå inte fråga. Jag svarar mig när jag... Vi följer en liten avsats längs med tunneln. Och snart så känner jag en unkenlukt av rök.

[00:11:31] Och jag tycker mig se ett svagt förlämtande sken längre fram. Som om en liten eld. Lunda stannar. Och jag ser hennes profil i mörkret mot det fladdrande ljuset. Hon lyssnar. Människoröster. Viskande människoröster hör vi.

[00:11:56] Hon höjer försiktigt sin lilla lykta på armbandet och tänder den. Men bara lite. Hon kan dimma det ljuset såklart. Vi kan bara se våra egna fötter. Vi går vidare och vi går tyst. Men nu är ljudet av våra steg förmodligen redan upptäckta. Av dem som är där.

[00:12:25] En röst ropar plötsligt från skuggorna. Framför oss. Stå still. Lyktan på Lunas arm. Lyfter hon gärna högre för att visa att vi är två. Vi vill inte ha något problem. Vi vill inte ha bråk. Ropar hon tillbaks lågt. Och hennes röst ekar på det där smattrande tunnelviset.

[00:12:54] Och jag höjer händerna också. Så försöker se fredlig ut även om ingen kanske ser det ens just nu. Sakta uppenbara sig. Människor i mörkret. Långsamt vänisar min blick vid skenet från en liten eld som brinner i en upp- och nervänd tunna. Två. Tre.

[00:13:22] Det är totalt fem personer som kommer fram. De är klädda i smutsigt tyg och plast. Och några har provisoriska gasmasker runt halsen och så. Det här är ju ett niofuturistiskt scenario. Så det är klart att de har gasmasker. Hemmabyggda. Hemmapul som man skulle säga.

[00:13:51] De bor ju här nere. Det är ju tydligt. För de ser fårade ut. Några håller i rör och sånt. Antagligen som improviserat försvar då. De verkar rädda. Och en man som är gammal. Kanske i Lundas ålder faktiskt. Skägget är stripigt och grått. En av hans armar. Han har bara en arm.

[00:14:20] Men han har byggt någon typ av protes. Av hemmagjort metallskrot. Hans ögon smalna misstänksamt. Lunda tar ett steg framåt. Och höjer rena handen. Alltså vi vill inte störa. Om ni inte vill att vi stannar så går vi. Men vi behöver gömma oss. Säger hon.

[00:14:50] Jag märker att hennes röst skakar lite. Lite som att hon är trött. Och det är klart. Hon måste ju som sagt vara över 80. Och nu har vi sprungit i en underjordisk tunnel. Ner i kloakerna. I säkert 40 minuter. I iskallt vatten. En av de andra. En kortväxt kvinna med. Sådana här. Gammel med alldags bilglasögon. Fast det är teknik i dem. De är cybernetiska.

[00:15:20] Hon fräser. Att folk uppifrån. De får bara med sig problem. Era problem blir våra. Om de som jagar er kommer hit. Vilka är det som jagar er frågar gubben. Lunda tvekar först. Men sen säger hon. Det är jawbreaker och hans gäng.

[00:15:46] Hennes ord får en orolig viskning att sprida sig i gruppen. Ansikten byter uttryck. Några blir rädda. Andra ser arga ut. Av allt skit som kommer ner hit ibland. Så är ju breaker och hans gäng. Det värsta. Säger gubben. Spottar åt sidan. Och sen ser han. Upp på sig igen.

[00:16:17] Han har hårda ögon. Men inte utan medkänsla. Ni kan stanna här en stund. Men inte för länge. Tack säger jag spontant. För att jag är ju artig då. Av naturen. Och Lunda andas också ut. Märkbart. Nu får vi plats runt eldtunnan.

[00:16:47] Och jag kliver närmare värmen. Och då plötsligt så inser jag. Hur kall jag är. I mina kläder dryper av. Det här kloakvattnet. En man kanske i sjuttonårsåldern. Med halvrakat huvud. Dra fram ett par trasiga filtar. Och ger en till mig. Och en till Lunda. Och jag tar emot den. Och säger tack. Tack så mycket. Han undviker min blick.

[00:17:18] Mumla bara till svar. Förutom då den här gubben. Och den här kvinnan. Med cybernetiska bilglasögon. Och den här sjuttonåriga killen. Så är det också en tonårstjej. Med neonrosa chip. Som lyser under huden vid tinningen. Och en medelålders kvinna. Kvinna med stora mekaniska händer. Som hon har.

[00:17:48] Förmodligen har byggt själv. Och de studerar oss nyfiket. Och misstänksamt. Och den äldre mannen säger att han heter Nico. Och det här är vårt hem säger han. Eller så gott som det blir då. Han gör det. Pekar mot mörkret. I tunneln bakom sig. Det är som ett litet.

[00:18:19] Hem där bakom. Sovplatser. Upphängda tygstycken. Lunda berättar att hon heter Lunda. Och hon berättar också att jag heter Rik. Och men jag lägger märke till att hon inte ger några detaljer. I sin berättelse. Och jag antar att det är så man lever i den här stan. Du ska inte sticka ut hakan. Inte tända eldar i onödan. Som hon sa till mig i början.

[00:18:45] Jag sjunker ner in till henne. På en bucklig metallåda. Som fungerar som pall. Och mina ben verkar efter språngmarschen i tunneln. Och mitt hjärta bultar fortfarande hårt. Men nu är jag mer trött än rädd.

[00:19:14] Nico nickar långsamt. Alltså. Ni kommer uppifrån. Han låter lite ledsen. Var ni än flyr från så hoppas jag att ni förstår att här nere. Bara för att ni har tagit er ner hit så är ni inte säkerhet här heller. Om Breaker vill jidra. Då hittar han ju nog till slut. Han har fler resurser än vad vi. Han säger. Han är inte otrevlig men han är väldigt rak ju.

[00:19:45] Jag vet. Svarar Lunda lågt. Och stirrar in i elden. Skogorna dansar över hennes gamla ansikte. Hennes blöta hår. Klibbar mot kinderna. Vi behöver bara tid. Och så blir det tyst en stund. Bara eldens knastrande.

[00:20:14] Och droppandet av vatten hörs. Tonårstjejen med kippet i tinningen. Betraktar Lunda med stora ögon. Till slut så går hon fram. Och så ger hon Lunda en flaska. Och säger att det här är rent vatten. Varsågod. Och Lunda ler svagt och tar emot flaskan.

[00:20:41] Och nickar som tack och dricker försiktigt några klunkar. Och jag inser att jag också är jättetörstig. Och flickan erbjuder mig också flaskan. Och jag tar emot den. Tacksamt. Det är ju inte gott vatten. Det smakar metalliskt. Men det släcker törsten och det är rent.

[00:21:10] Varför jagar Breaker er? Frågar plötsligt den här killen som gav oss filtarna. Han verkar orolig men också lite nyfiken. Lunda svarar långsamt. Att jag hade något som han tyckte att det var hans.

[00:21:38] Jag lämnade dem och tog det med mig. Och han tog det som ett svek. Alltså det var ju vagt beskrivet. Men jag antar att det är så sant som hon vågar hålla det. Hon nämner inte sig själv specifikt. Kanske för att inte avslöja så mycket. om sin bakgrund.

[00:22:05] Man sviker ju inte någon som Breaker ostraffat säger Nico. Han äger ju hela stan. Tror han i alla fall. Och nu ser han lite busig ut Nico. Fast vi som lever utanför samhället. Vi ägs inte av någon. Inte av Breaker. Inte av staten. Inte av någon. Inte av de stora företagen.

[00:22:39] De andra nickar. Jag märker att det finns en stolthet mitt i all den här misären. De som lever här nere. De har sin frihet. Även om priset är att leva i mörker. Och armod. Jag känner att jag har jätteont i axeln. I förra avsnittet så försökte jag ju brotta ner Breaker. Jag kastade mig mot hans väldiga bröst. Med all min styrka.

[00:23:08] Och fick honom faktiskt lite ur balans. Men bara lite. Och nu märker jag att jag har väldigt ont i min axel. Tjejen ser det och försvinner iväg bakom ett skynke. Och så kommer hon tillbaka med en liten plastburk som hon ger till mig. Det luktar väldigt starkt. Jag ryggar tillbaks men hon nickar och pekar.

[00:23:38] Du ska smörja in där på axeln. Jag stryker det på min axel. Och jag känner en stickande känsla. Men det är någon sorts liniment. Smärtan lindras. Lunda blir rörd ser jag. Hon blir blank i ögonen.

[00:24:08] Hon lägger sin hand på flickans axel och säger tack på ett ovanligt varmt sätt. Och uppe i tunnelns mörker. Längre bort. Så fladdrar plötsligt avläggs ett ljus till. Och jag hör ett eko av någonting som låter som en avlägsen smäll. Kanske ett oskdån eller en liten mindre explosion. Och alla runt elden blir tvärt tysta och lyssnar.

[00:24:42] Och efter några sekunder så blir det stilla igen. Och Nico skakar på huvudet. Där ovanför så fortsätter livet som vanligt. Kanske polisen som spränger något. Kanske bara ett transformatorfel. Sånt här märker man knappt längre säger han. Lunda ser upp mot taket. Mot betongen som är där. Som skiljer oss från världen ovanför.

[00:25:15] Ibland undrar jag. Om staden där uppe också har glömt. Vad ljus egentligen är. Säger hon. Allting där uppe är neon. Och hologram. Inget riktigt solljus. Här nere är det mörkt. Men kanske mer. Ärligt på något sätt. Ni håller inte på och ljuger med massa konstgjorda ljus.

[00:25:49] Kanske tycker om att hon romantiserar det som är deras livsvillkor. Deras bittra livsfarliga livsvillkor. Och jag säger ingenting. Och ingen annan heller. Men Lundas ord. Känns. Träffande. Det var likadant i Mother Harbor. Där jag flyttade från. Jag har också märkt det. Att natt och dag hela tiden flyttar ihop.

[00:26:17] Att mörkret är överallt. Och ljuset som finns är konstgjord. Här i kloakerna så finns inte ens det konstgjorda ljuset. Bara elden vi sitter vid. Och jag. Jag känner hur tröttheten börjar komma ikapp mig nu. Kroppen verkar efter spänningen.

[00:26:45] Och jag blir trött av elden. Värmen från elden. Nico reser sig långsamt. Och säger ni kan vila här en stund. Säger han. Så pekar han mot en vråd. Där ligger några hoprullade filter. Men bara en stund. Vi sätter ut vaktposter. Och om de uppifrån kommer hit. Så ska vi försöka varna er i tid.

[00:27:15] Men sen måste ni vidare. Vi kan inte bära er konflikt. Vi kan inte kämpa ert krig för er. Jag nickar tacksamt. Lunda ser ut att vilja protestera. Hon kanske tycker att det är fel. Att involvera dem. Men jag tror att hon orkar inte heller. Vi förflyttar oss till Vrån.

[00:27:44] Och jag sätter mig. Med ryggen mot väggen. Lunda lägger sig på sin filt. Filtarna luktar inget vidare. Men det är bättre än ingenting. Tonårsflickan drar sig in till tonårskillen. Kanske de är syskon. Nico och kvinnan med de egenbyggda händerna.

[00:28:13] tar varsin fackla och börjar gå en bit längs med tunneln. Utanför eldljuset. Ljuden dämpas igen till droppande vatten och avlägsna muller. Lunda andas ut djupt. Jag märker att hon skakar lite. Och jag blir plötsligt lite orolig för henne.

[00:28:42] Utan att egentligen förstå varför. För jag fryser också. Så lägger jag min filt över henne också. Hon stelnar till. Men sen lutar hon sitt huvud mot sin arm. Och accepterar min kova. Och så blir det tyst.

[00:29:11] Och mitt i det här mörkret. Fast det är så mycket främlingar runt omkring. Så känner jag en oväntad frid mitt i all fara. Lundas närhet. Elden. Allt får liksom som en dröjande, overklig kvalitet. Som om vi svävar i en bubbla under världen.

[00:29:35] Mina ögonlock blir tunga. Och jag hinner precis tänka att jag borde hålla mig vaken och vaksam. Men det är som du vet somnar. Man somnar ju när man somnar. Och det gör också Lunda. Hon har börjat snarka.

[00:30:03] Och djuret av droppande vatten i mina öron. Så glider jag in. I en orolig sömn där. Neonljus och mörker. Dansar bakom stängda ögonlock. Ja såklart. Och så är det någon som skakar med det direkt. Såklart då. Jag vet inte var jag är någonstans. Lunda ligger och sover och snarkar. Men jag ser att det är Nikos silhuett i mörkret.

[00:30:33] De är på väg säger han. Vi hörde dem längre bort i tunneln. De kommer hit. Jag skakar Luna. Lunda. Och hon vaknar omedelbart. Som att hon har sovit med ett öga öppet. Typ hon vet direkt vad som gäller. Hon sätter sig upp. Och nu hör jag avlägsna rop. Och ett skott som ekar.

[00:31:03] De är inte långt borta nu. Ni måste härifrån nu. De är. Vi kan försöka vilseleda dem. Men. De är beväpnade. Så vi kan inte göra så mycket. Luna är snabbt på fötter. Och drar upp mig. Jag känner hur kroppen protesterar mot den här rörelsen. Det är inte. Det här är inte människovärdigt. Hinner jag tänka. Och ångra mig genast.

[00:31:32] Att inget av det här. I den här underjorden. Är människovärdigt. För någon av de inblandade här. Vi kan inte lämna er. Bara nu här. Nu har ju de hittat er. De kommer hitta er. Säger. Säger Lunda. Tonårsflickan står och håller dem. Tonårskillan. Och de.

[00:32:01] De ser jätterädda ut. Så det blir fight då. Det blir ju värsta fighten där i. Alltså. Vi får olika. Tillhyggen där. Och så. De sticker till oss. Ja. Alltså. Jag vill ju inte. Jag vill ju inte skildra våld i den här.

[00:32:30] Men man måste ju göra det lite trivialt. Och när man ska prata om det i insomningspoddar. Men det blir helt enkelt ett förbannat råkurva. Vi väljer jag och Lunda. Att stanna kvar och slåss för folket ner i tunneln. Och. Lunda tar upp sin lilla lykta. Och släcker den.

[00:32:59] Nu blir det kaos i lägret. Någon nöser sand över eldtunnan. För att ljuset ska slockna. Mörkret tjocknar. Och så plötsligt så är de där. Det är fotsteg i vattnet. Och någon som skriker. Kom ut. Ni där framme. Kom fram. Om det inte är. Om ni är inte de vi letar efter. Så. Så är det ingen fara.

[00:33:30] Och det är Scooby Doos röst. Scooby Doo för dig som inte lyssnade på förra avsnittet. Det är en av. Breakers hantlangare. Lunda griper tag i min arm. Vi kanske kan finta dem. Viska hon. Men. Lunda. Hon avbryts av Mohakmannens röst. Som ropar.

[00:33:58] Att vi vet att ni är där Lunda. Och ditt barnbarn är också där. Och så skrattar de allihopa. För de vet ju att jag inte är hennes barnbarn. Nik och svär lågt i mörkret. Kvinnor med de hemmabyggda händerna. Mottrar någonting. Lunda står nära mig.

[00:34:28] Förlåt mig. Hinner hon andas. Jag vet att hon menar att vi har dragit hit faran. Jag skakar på huvudet fast det inte märks i mörkret. Det finns ingenting att be om ursäkt för. Det är faktiskt Breaker och hans gäng som är skulderna för det här. Och vatten skvalpar. Fackelskenet längre fram avslöjar en grupp gestalter som närmar sig i tunneln framför oss.

[00:34:58] Jag ser ficklampor och facklor i deras händer. Ljus käglor svep genom mörkret. Och stanna vid vår lera samling. Och en skarp röst ropar. Där är de. Och sen blir det då råkurr. Och bråk. Och smällar. Och skrik. Lunda tar tag i mig och drar mig åt sidan.

[00:35:27] Precis när det är en som slår mot en vägg där. Och jag ser Scooby-Doo. Jag ser Mohakmannen. Och jag ser dem i flackande ljus. Mohakmannen håller i någon slags långt skaft med en bokshandske längst ut på. Och Scooby-Doo har två stycken nunch. Tjackas.

[00:35:56] Och bakom dem så ser man Breakers massiva bröstkorg. Och så lite andra snubbar då. Som har kattkostymer och dansar i mörkret där bakom. Och lägger till. Det är tydligen så också i framtiden i sådana nya futuristiska scenarion. Att de. Det är också vansinnig galenskap. Och vansinnighetsbetonad extravagans. Men det kan också vara en grej.

[00:36:25] Kvinnan med de hemmabyggda händerna går fram till Mohakmannen. Och sopar till honom hårt. Och han skriker till att tappa bokshandsken. Och han ramlar ner. Ner i vattnet. Nej skriker Scooby-Doo.

[00:36:48] Och kastar sig mot kvinnan med de stora händerna. I vild desperation. Och de ramlar omkull. Utom synhåll bakom en pelare i Kloak-tunneln. Och jag höjer mitt. För jag har ju fått ett vapen. Vad var det jag fick? Jag har fått någon typ av järnrör.

[00:37:18] Som en annan politiker. Och jag höjer järnstången precis i tid för att parera en... Det är... Det är någon av de andra snubbarna där som slåsser det. Jag bara fäktas då med ett järnrör i mörkret. Att fäktas med ett järnrör i mörkret är kanske inte det mysigaste man kan göra på en lördagseftermiddag. Jag tar det med dig ut i livet somna.

[00:37:50] Lunda försvinner ut ur mitt synfält. Hon har kastat sig åt sidan. Jag kan inte se henne. Men jag hör stonk och stön och skrik och pip. Och då är Scooby-Doo där. Och skriker rakt i ansiktet på mig. Att du skulle ha hållit dig undan, turist. Men så rycker han plötsligt till och faller bakåt.

[00:38:18] Och landar på något mjukt. Det är tonnostjejen som har hukat bakom honom så han ramlar. Han ramlar in i en vägg. Och jag famlar i mörkret. Och tar tag i den där jag hittar en... En... Näsvinge. Scooby-Doo's näsvinge där i mörkret.

[00:38:47] Och jag drar i den. Och han tjuter till. Och näsan går i tu. Och då kommer Breaker. Stormande genom tunneln. Varför kommer alltid bossen som är störst och stärkast sist? Varför är det alltid så att den stora bossen, fighter med honom, måste ske på en utvald plats. Högst upp i ett torn eller liknande.

[00:39:17] I det här fallet då. Motsatsen ner i en kloak. Varför kunde inte han ha attackerat direkt? Varför kunde inte han ha hjälpt sina kompisar? Nu ligger de ju avtuppade allihop då. Den tredje har också blivit avtuppad. Jag vet inte hur exakt. Nico och de andra är ju också med och slåss. Hans nävar verkar vara uppladdade med någon typ av elektricitet. Han svingar vilt.

[00:39:44] Och jag hör att Nico stönar till. Han svimmar av. Breakers. Han ser sjukt skruvad ut. Alltså i halvmörkret. Lunda. Skriker han. Han ser på Mohawk-mannen och Scooby-Doo. Utan att tveka kastar han sig mot mig. Och jag hinner knappt uppfatta det.

[00:40:11] Men sen så han sopar till mig. Och jag faller ner på knä. Och så står han över mig. Så ska han liksom jämbe på en jäkla rå sop. Men då kastar sig Lunda fram från sidan med ursynligt vrål. Hon har en protesarm.

[00:40:39] Det är Nikos protesarm som hon måste ha plockat från honom när han föll. Och den metalliska armen träffar Jawbreaker på hans jaw. Alltså hans käke. Med en dov klang. För det är den metalldelen. Och Breaker stapplar. Mer förvånad än skadad verkar det som. Och vänder sitt raseri mot henne nu. Och Lunda ställer sig mellan mig och Breaker.

[00:41:08] Flämtande 85-åriga människan. Jag ser hennes ansikte i skenet. Från en tappad ficklampa som ligger i vattnet. Det är nästan likblekt. Men ögonen glöder av kampvilja. Och hon slungar den löstagna protesen mot Breaker igen. Men han slår undan den. Och jag försöker resa mig. Men kroppen lyder inte riktigt efter den smällen.

[00:41:40] Scooby-Doo har kommit upp igen med sin turbrutna näsa. Han rycker åt sig en... Den här boxhanskepinnen som mohawkmannen hade. Och rör sig mot Lunda bakifrån. Och sen... Så ropar jag. Lunda skriker jag. Hon vänder sig halvt om. Men för sent.

[00:42:09] Scooby-Doo slår till med boxhanskepinnen. Men då blixtrar det till. Och jag tror först att det är... Breakers elhänder. Men jag inser sen att det är... Någon som har skjutit iväg... En... Från någon typ av sån här... Taser pistol. Taser gun.

[00:42:37] Det är mohawkmannen som har vaknat och står lite längre bort. Med Nikos fackla i ena handen. Och en Taser i den andra handen. Han har skjutit. Men mot vem? Scoob. Som han kallas. Smeknamnet. Stannar upp mitt i rörelsen. En... Det är han som har blivit skjuten.

[00:43:06] Av Tasern. Han ser förvånad ut när han... Svimmar av där i... Blöttet. Men bakom honom så står... Tonårstjejen. För det var hon. Inte mohawkmannen. Han försökte ju skjuta på...

[00:43:36] På Lunda. Men... Det var tonårstjejen som... Hades en egen Taser. Och sköt Scoob. Och mohawkmannen blir förbannad och... Det var en dålig vändning tycker jag. Jag tyckte inte det var så kul. Jag kände att det var lite för jobbigt att hitta på. Varför mohawkmannen... Skulle ha bytt sida. Det kändes så tråkigt. Men han riktar i alla fall... Tasern mot... Tonårstjejen. Och jag ser...

[00:44:06] Allt som är ultrarapid. Och Lunda kastar sig mot... Breaker igen. Just som han försöker ta tag i henne. Och mohawkmannens... Finger... Trycker på... Knappen på tasern mot... Tonårstjejen. Men plötsligt... Så slår en... Jättelik skepnad upp ur mörkret bakom... Mohawkmannen. Och det är... Kvinnan med de stora... Mekaniska hembyggda händerna.

[00:44:34] Som har legat och gömt sig under vattnet... Med ett... Ett gammalt... Förgrenings... Avgasrör som snorkel. Och hon... Tar tag i mohawkmannen... Med sina stora... Kraftiga stålklor. Och slänger iväg honom... Flerar hundra meter in i tunneln. Och vi hör hur han... Han... Ja... Han möter sina förfäder... På olika sätt. Det hörs ganska tydligt.

[00:45:07] Under tiden... Så... Träffar Breakers... Elektrifierade knytnäve... Lunda... Så hon faller bakåt... Och drar efter andan. Och jag ser att hon ligger där på rygg. Kämpa för att få luft. Och... Breaker vrider sitt ansikte mot mig. Och nu... Nu är han... Nu är han... Ja, nu tänker han ta mig helt enkelt. Det är någonting med att se...

[00:45:36] Blunda... Blunda... Så... Oskadlig jord... Som väcker någonting i mig. Någonting som Mother Harbor... Som har funnits i mig sen Mother Harbor. Någonting... Osläckt. Någonting... O... Bearbetat och oläkt. Smärtan... Brinner i mig. Men jag kommer äntligen på fötter. Och med...

[00:46:05] Och med... Ett skrik som skulle få ett... Ny... Utsprunget föl. Att känna sig... Besläktad med mig. Rusar jag mot... Breaker. Och... Jag sänker huvudet. Och kör in... Axeln på... Magen på honom. Med all kraft. Och vi korriderar. Men han är som en stenmur då. Men... Jag får honom ändå lite ur balans. Det tycks vara det som att... Jag kan ändå få honom ur balans. Det är dessens moral i den här historien.

[00:46:36] Du kanske inte kan... Putta en kull. En vägg. Men du kan få den ur balans. Det kan räcka ibland. Och då snubblar han över Scooby-Doo som ligger där. Och han slår ner i vattnet. Som skvätter högt runt omkring honom. Och nu fattar jag att här kan jag inte bara stå... Och vara nöjd nu. Och borsta av mig liksom. Utan... Med mina sista krafter.

[00:47:05] Så börjar jag... Försöka binda honom. Med mina skosnören. Han skriker. Ett rått ljud. Och jag inser att... Det är inte han som skriker. Utan det är jag. Han tar tag i min hand. Han är inte svag eller bruten. Han börjar putta tillbaka mig.

[00:47:33] Men plötsligt så stelnar han till. Hans grepp och min arm lossnar. Hans röda öga flimrar till. Som om strömmen har gått. Jag kippar efter andan och kravlar bakåt. Och bakom honom... I vattnet står Lunda. Genom blöt och med ett utmattat ansiktsuttryck. I hennes hand hänger någonting och dinglar.

[00:48:04] Det är sladden till hans... Till Breakers kraftaggregat. Hon har dragit ut den. Breaker försöker formulera ord men... Eftersom kraften... Till hans aggregat har försvunnit. Och vatten nu flyter in i hans anslutningsport. Så rinner kraften ur honom. Hans hand letar efter... Stöd och fäste.

[00:48:34] Men orkar inte. Hans röda öga dimmas och blir mörkt. Det är tyst. Jag hör bara mitt eget flåsande... Vattnet som droppar och några ynkliga... Snyftningar. Från... Någon av de andra i mörkret.

[00:49:05] Jag krävlar mig över till Lunda. Hon slänger... Ladden åt sidan med ett skramlande ljud. Och sjunker ner på knä hon också. De är fulla av... Smuts och... Skavsår och... Sår. Jag vet inte vad jag ska säga. Så vi... Bara håller om varandra. Hon är ofattbart trött.

[00:49:37] Runt omkring oss är de... Hela gänget är... Besegrade. Och alla... Utav tunnelfolket har faktiskt också... Överlevt. Det luktar... Tunnel... Och kamp. En dov... Mörk... Seger. En... Ett dovt...

[00:50:07] Triumfatoriskt... Segerskri. Sprider sig genom den underjordiska tunneln. Långsamt börjar vi... Samla oss. Jag mår nästan... Illa av allting. Lunda reser sig vacklande och hjälper mig upp. Hon ser liksom... Lite frånvarande ut.

[00:50:36] Alla de andra lever. Det måste ju vara den största segern i allt. Tack för hjälpen. Säger... Lunda. Och betraktar den... Sönderslagna skaran som ändå trots allt är vid liv allihop. Lunda går fram och lägger sin hand på... Tonårsflickans axel.

[00:51:05] Och flickan ser upp med rödgråtna ögon. Och Lunda säger inget. Hon bara nickar sakta. Och det behövs inget mer. För flickan kastar sig i Lundas famn och gråter öppet. Och Lunda håller om henne och stryker hennes hår. Och jag känner i det här läget... Att det är precis det jag vill göra. Jag önskar liksom att jag också fick göra så. Rusa i Lundas famn och låta henne hålla om mig och... Smeka bort sorgerna.

[00:51:36] En blandning av... Både sorg och lättnad och tomhet... Men också avundsjuka... Sveper över mig. Var det värt det här? Min flykt från... Mother Harbor. Kanske kommer... Tunnelfolkets liv att bli lite friare utan Breaker.

[00:52:05] Min blick fastnar på ett svagt ljus... Som blinkar vid Breakers bälte. Det är en enhet som är fäst vid hans midjeväska. Ungefär som... En liten portabel dator med en sprucken skärm. Jag låtsar den... Skärmen blinkar men texten är väldigt svår. För den är sprucken. Det är svårt att se texten mellan...

[00:52:41] Kvinnan med de stora... Egenbyggda händerna kommer fram. Och... Jag visar apparaten för henne. Tror du att ni... Har något sätt att läsa av den här? Frågar jag. Hon studerar den och nickar. Kom, vi har ett rum med lite utrustning. Hon låter jättetrött. Men jag är ändå väldigt glad att hon hjälper till. Jag ropar nu... Lågmält på Lunda som... Tar avsked av...

[00:53:10] Tonåst tjejen. Försiktigt så går vi efter... Kvinnan med de stora händerna. Breaker hade den här på sig, säger jag tyst. Kanske finns det något svar på den. Svar på vad då, säger hon. Hon ser lite orolig ut plötsligt. Och så nickar hon.

[00:53:39] Tillsammans så följer vi efter den här mekaniska handkvinnan. Som går vidare in i mörkret. Vi passerar flera gånger. Och kommer till slut in i ett litet... Litet rum som är liksom... Uthugget i urberget. Här står en gammal terminal uppställd. På ett provisoriskt campingbord. Kablar löper ut i mörkret. Förbundna med någon... Dold kraftkälla som hörs...

[00:54:08] Mullra i bakgrunden. Ett aggregat kanske någonstans. Långt borta. Placerat på avstånd för att inte störa... Det övriga livet i tunnlarna. Skärmen är en tjock, sån här gammal, modig glasmonitor. Den lyser svagt grönt i mörkret. Och kvinnan börjar koppla in... Breakers data i blopp. Via några sladdar.

[00:54:37] Och börjar pilla på tangentbordet med sina överdimensionerade händer. Han hanterar dem med förvånande precision. Terminalen säger blippelig blopp. Och text börjar rulla. Och det är ju naturligtvis korrupta filer. Och vattenskadade enheter. Men handkvinnan börjar...

[00:55:09] Ja... Blippelig bloppa. Skriva på datorn. Och Lunda står orolig bredvid mig. Men hon har sammanflätade händer framför sig. Hon kramar om dem hårt. Här är någonting, säger kvinnan vid datorn. Och lutar sig närmare. Och jag och Lunda stiger fram på varsin sida för att se. Och en lista med filnamn syns.

[00:55:36] Många slumpmässiga obegripliga tecken. Men några är läsbara. En fil till exempel heter... L underscore U underscore N underscore A punkt XEL. Luna.

[00:56:02] Skärmen fylls av fragmenterad text och kod. Och sen... Då blippar och bloppar hon litegrann. Och sen så ser det ut som en typ av rapport. Då står det... Subjekt Luna 13. Prototyp. Bioteknisk konstruktion.

[00:56:31] Integrerat organiskt, syntetiskt. Nervsystem. Minnesimplantat initierade. Utplacerad i urban miljö. Observera beteende. Och så är texten trasig. Eller liksom... Begränssnittet är... Alltså... Texten försvinner utanför skärmen. Av någon otgrundlig anledning.

[00:56:58] Och det går inte att flytta texten så att man kan läsa. Luna står alldeles tyst. Ögonen klistrade vid skärmen. Skapad 8 juli. 2084. Accelererad till fysisk ålder. 85. Implanterande av...

[00:57:27] Sociala förmågor från datapool A17. Beteendemässig anpassning. Exceptionell. Undvik känslomässig stress. Luna visade tecken på självständig vilja. Projektet avbrutet. Objekt försvunnet under fältobservation. Efterlysning utfärdad. 500 000 bagis.

[00:57:57] För åter... Förande av egendom till... Mr. Muscle Biotech. Alltså Luna är en robot. Lunda. Lunda. Lunda är en robot.

[00:58:25] Det är bäst att ni tar med den här informationen när ni går, säger kvinnan med händerna. Lunda står mitt i rummet. Blicken sänkt. Hon visste ju det här. Någonstans har hon alltid vetat det. Kom, Lunda, vi går, säger jag mjukt. Det här stället är inte säkert länge till. Jag vet inte riktigt vad jag säger. Bara att vi måste bort, ut, upp.

[00:58:53] Var som helst där luften är lite lättare att andas i alla fall. Hon möter min blick. Hennes ögon är blankare än jag har sett dem förut. Men hon nickar nästan omärkligt. Med tunna ben. Och ett hjärta som slår i otakt. Så leder jag Lunda ut från det lilla rummet.

[00:59:25] När vi återvänder mot de andra så ser vi att de andra har börjat hämta sig. Tack för att ni hjälpte oss, säger jag tyst. Jag är så ledsen att vi ställer till det för er. Det menar jag uppriktigt. Och ton och tjejen tittar upp med tårfyllda ögon. Men hon ler lite grann. Och Nico, som är lite skadad faktiskt, säger Ni tog bort Breaker.

[00:59:55] Det var värt allt. Och jag känner en klump i halsen. Och Lunda står en bit bort, halvt i skuggan. Den unga killen frågar mig Kommer Lunda att bli okej? Och jag vet inte vad jag ska svara så jag säger bara sanningen. Jag vet inte. Livet är ju vad det är. Det finns inga garantier.

[01:00:25] Men jag kommer inte att överge henne. Hon är mitt nya liv nu. Då går ton och tjejen fram och kramar Lunda. Lunda sluter ögonen. Och gråter. Kan robotar gråta?

[01:00:56] Utan att säga mer så vänder vi oss om och går tillbaka till mörkret därifrån vi kom. Lunda följer mig. Tillsammans börjar vi röra oss bort. Vi klättrar upp genom en rostig tunnel

[01:01:45] som vätter snett uppåt. Vaknade liv. Lunda går några steg bort från mig. Stannar mitt i en ljusstrimma som faller in från taket. Hon blundar och tippar huvudet lite bakåt som om hon försöker känna något. Kanske solen om den nu finns bakom de där tjocka molnen. Jag önskar idag

[01:02:12] att himlen vore klar för hennes skull. Att hon fick känna ljuset på riktigt. Jag borstar av smuts från mina kläder så gott det går. I täckta av smuts och sot jag går närmare Lunda.

[01:02:40] Mina steg krasar över glassplitter på golvet. Lunda öppnar ögonen och ser på mig. Jag vill ge henne lite space så jag stannar en bit ifrån här. Hennes ansikte är väldigt svårtolkat nu när jag vet att hon är en robot. Alltså det är tomt men samtidigt fyllt av någonting som som ett slags nu vet du, nu vet vi.

[01:03:17] Allt som det stod i den där filen jag visste det säger Lunda. Jag är inte jag är inte riktig. Hon säger det utan dramatik nästan viskande. det är just därför som det gör ont att höra. Lyssna på mig nu säger jag. Allt du har gjort

[01:03:47] allt du har känt här och nu det är äkta. Dina handlingar i natt din omsorg om flickan där nere ditt mod det kan ingen programmera eller plantera oavsett vad du har för upphov oavsett vad du har för en ursprung det kommer från dig

[01:04:14] och dina minnen även om de har skapats så är känslorna de gav dig verkliga för dig och därmed också för mig och alla andra som kommer i kontakt med dig. De formade dig kanske gav de dig din godhet på något sätt.

[01:04:45] Jag är inte rädd för dig svarar jag stilla inte alls. Du är ingen främling för mig jag känner dig. Vi har en sak gemensamt nu du och jag säger jag. Vi har båda lämnat ett liv bakom oss som känns som en lugn. Jag flydde hit för att mitt gamla liv utan min mormor kändes dött. Jag trodde att den här staden

[01:05:13] skulle ge mig en ny mening kanske var det meningen att jag skulle hitta dig. Det låter kanske kliché det här men titta på oss nu vi är båda liksom nyfödda här och nu. Du vet sanningen om dig själv hur fruktansvärd den är just nu jag vet och jag vet att jag hör hemma där jag väljer att höra hemma

[01:05:43] just nu så jag väljer att vara här med dig om du vill ha mig här. Och en grej som är asbra när man har förlorat en mormor men träffat en ny det är att den nya mormor är en robot som aldrig kan dö.