Det är dimma över dalen

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din nasala norrlänning, din lågande låglänning i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är. Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:00:57] Hej Somna, hej. Jag höll på att säga hej Henrik. Vad står det för? Det sammanfaller med att jag känner mig, idag känner jag mig osäker på huruvida jag har det eller inte. Förstår du känslan?

[00:01:26] Den där känslan, att man tvivlar på allting. Och innan du nu rusar iväg och väser åt kyrkvaktmästaren att du behöver nyckeln till tornet och så kommer allt det där som händer efteråt.

[00:01:50] För att du känner att du vill skicka olika tröstande brev till mig, författat med gåspenna. Där du säger att du är, du har det och sådär. Så vill jag bara säga att det här behövs inte för att jag vet ju att det här är saker man går igenom i sitt liv.

[00:02:14] Jag vet ju att i faser så tänker alla människor att jag vet nog inte vad jag pysslar med. Men det känns lite grann som att jag, jag förstår inte riktigt hur det här har kunnat bli mitt jobb. Jag vet ju ingenting. Jag förbereder mig ju inte ens innan jag spelar in.

[00:02:42] Hur kan det vara någonting, överhuvudtaget det här, som jag håller på med? Det är ju liksom ingenting. Och den känslan förstorades och blåstes upp och slog sina klor i mig igår kväll när jag skulle sova. Snart kommer de att komma på, tänkte jag. Att jag ju faktiskt inte gör någonting.

[00:03:11] Att jag bara är en snubbe som tycker om att höra sin egen röst, typ. Vilket ju inte stämmer. Jag använder mig av min röst för att jag inte har någon annan. Det är ju, det är ju, alltså hade, om jag hade haft andra röster, åh vad jag hade använt mig av dem då. Om jag, tänk om jag kunde byta person och vara. Tänk om man hade som ett menageri.

[00:03:39] Eller som en garderob full med olika personer som man kunde vara under dagen. Vilken underbar känsla att kunna tänka att idag tror jag att jag är Con Britta. Con Britta Eriksdotter Sundvall. Från, eller hon är ju från samma ställe som jag. Eller jag menar, jag är ju hon. Också om de här karaktärerna kunde leva i olika tider.

[00:04:10] Om de kunde, jag kunde också välja tidevarv. Om jag vill åka, om jag vill leva en utav mina dagar i utkanten av Europa mitt under det stormiga 40-talet i ett gammalt slott. Så kan jag göra det. Då skulle slottet ligga inbäddat i grönska.

[00:04:39] På höstarna blir det sådär bedövande vackert. Så att man nästan blir tårögd. Jag blir tårögd nu när jag pratar om det. Ibland kan det hända dig somna att du ser någonting. Och att blotta faktumet att det som du ser finns kan vara en helt överväldigande känsla. Som att du har gått länge genom en skog och så kommer du ut.

[00:05:08] Och då står du framför en grönskande dalgång. Och så ser du det här slottet 1940-tal. Alltså slottet är ju äldre än så, men det är 1940-tal. Så du har ju 40-talskläder på dig. Vandrarkläder från 1940-talet. Kanske att det är mitt under brinnande världskrig. Eller strax efter. Tidsandan är ju signifikant under de här tio åren.

[00:05:36] Och du står där och tittar ut över det här slottet. Och du blir så tagen av bara det faktum att det finns någonting sånt här. Den känslan fick jag när jag för första gången såg ett riktigt berg. Jag är ju uppvuxen i Dalarna och där finns ju berg men de är ju inte så höga.

[00:06:06] Det finns höga berg men inte runt omkring där jag växte upp. Och 1996 så var jag i Åre första gången. Och när jag åkte bil in i Åre och såg Åreskutan liksom kasta sig ner över den här lilla byn. Då kände jag djup sinnesrörelse. Känslan av att jag får vara med om sånt här. Att det här också finns.

[00:06:36] Också första gången som jag satt i ett flygplan som vuxen. Så första gången som jag minns att jag satt i ett flygplan. Jag hade undvikit det under hela min ungdomstid. För jag trodde att jag skulle tycka det var otäckt och det stämde ju då. Men när jag väl var uppe i luften den där allra första gången. År 2000 typ. Och tittade ut över molnen. Så slog det mig också att det här. Det finns. Och nu har jag fått se det.

[00:07:05] Det finns någonting djupt tillfredsställande i. Att ha fått se någonting som finns. Även om man visste att det finns moln och jordens krökning. Och medpassagerarnas bökning. Och deras pökning. Alltså packning fast med ö. Även om jag visste det innan.

[00:07:32] Så finns det ju en väldig skillnad mellan att veta att någonting existerar. Och att faktiskt uppleva det och se det med sina egna sinnen. Det är dimma över dalen. Ton och tinnar. Det där uttrycket tycker jag inte riktigt om. Jag tycker att ton och tinnar är. Det känns lite saga. Jag har svårt att se för mig hur en.

[00:08:04] Ett silott. Från säg. 15-1600 tal. Vi säger 1600 tal då för att göra det lite mer trovärdigt. Ett slott man kan bo i. På 40-talet. Kanske inte är ett originalslott från 15 medeltiden. Utan. Det är väl. Troligare att det är. Åtminstone ett. Senaste nyrenoveringen var.

[00:08:33] På 1800-talet. Det är murgröna på murarna. Och. Det är morgon. Tidig gryning. Och mellan stenarna i murarna så. Ser man konstiga symboler. Alltså.

[00:09:01] När solen träffar dem så glimmar de till. De är gjorda av guld. Riktigt guld. Det är. Helt vansinnigt hur de har alltså. Lagt in guldetaljer i den yttre muren. Det vet ingen. Vem som gjorde det. Och här inne. Där inne bor ju jag då. Fast i min andra skepnad. Miranda Koala.

[00:09:31] Miranda Koala är. Liksom en av mina. Personer som jag klär på mig. När jag känner för det. När jag vill bo i det här slottet. Med konstiga symboler. Och vara hon. Miranda är. Ung. Hon är. Hon är en.

[00:10:01] Ung vuxen. Hon har. Det som man brukar säga. Hela livet framför sig. Men det vet man ju inte om. När man är en ung vuxen. Jag har ju minnen av. Inte från när jag är. Miranda Koala. Utan. Andra gånger. När jag. Henrik. Var. En ung vuxen. Att det kunde komma äldre personer. Och säga till mig att. Du har hela livet framför dig. Och man förstod liksom. ingenting. Därför att. Själv tyckte man ju att man. Var alldeles för sent ute.

[00:10:31] Med olika saker. Mark Zuckerberg. Var. Bla bla bla. När han. Startade Facebook. Björn Kjellman. Var bla bla bla. När han kom in på seskola. Man kände sig ju. Som en loser. På något vis. Fast man var 20. Och hade hela livet framför sig. Det som är så skönt. Om han jämför med mig. Det som är så skönt. Med att vara med en andra koala.

[00:11:01] Det är att hon är. Hon pratar inte. Hon är vad man kallar för stum. Om man ska uttrycka sig lite slarvigt. Ja. Jag tror ju. Kanske att hon kan. Rent. Fysiologiskt. Kan hon. Nog prata. Men hon gör inte det. Hon. Hon har varit det sedan hon var barn. Och hon talar teckenspråk istället. Hon har väldigt.

[00:11:31] Precis som jag. Så har hon små och ädla händer. Har hon fått höra. Inte för att det finns några människor omkring henne. På det här slottet. För det är ju isolerat från omvärlden. Både för att det ligger avsides. Men också för att. Just de här symbolerna i slottsmuren. Skapar en känsla av mystik. Som gör att Miranda Koala. Alltså jag. Är.

[00:12:02] Ja men. Folk håller sig på lite håll. Liksom. Det är ingen som riktigt vet. Att jag bor där inne. Och. Miranda Koala. Har inga föräldrar. Ingen vet egentligen. Var föräldrarna finns. Men det är klart att det finns väl en mörk. Underton här. Att det är i krigets Europa och så. Hon minns inte ljudet av hur hennes röst lät.

[00:12:32] För hon har inte sagt ens ett ljud på åratal. Men hon använder hörseln väldigt noga. Den är väldigt skarp. Hon kan höra. Hon kan höra. Gnissel och suckanden och sättningar i slottet. Vindar som sveper genom korridorerna. Och ibland tycker hon att hon kan höra röster från det förflutna.

[00:13:02] Och ibland. Under särskilt tysta nätterna hon sitter i sin sängkammare. Så tycker hon att hon kan höra. Svaga melodier som. Klingar genom de gamla rör inne i väggarna. Som om. Slottet själv liksom. Roar sig. Och Mirandas rum ligger. Högst upp i ett av tonen.

[00:13:31] Vad är en tinne? Tinne. Tinnar. Är flertal. Men hur säger man. I liksom singular. En tinne. Flera tinnar. Och vad är ens en tinne? Eller vad är tinnar? Är det liksom små master? Små åskledare liksom. Som sticker upp från tornens tak. Eller är tinnar också torn?

[00:14:00] Detta och mycket mer ska jag undersöka en annan gång. När jag blir 96 år gammal. Och tänker att det vore kul att ha något att göra. Här. Så här på sista. Sträckan innan mål. Varje morgon så vaknar Mirandas. Med att. Ljuset som du står på andra sidan nu och tittar. På andra sidan dalen. Ljuset liksom silar in.

[00:14:28] Genom det smala tornfönstret. Och då brukar de ställa sig upp och titta ut över dalen. Den var en gång full av. Byar. Där dalen är stor. Den var. Det låg åtminstone tre. Mindre samhällen i dalen. Men numera så är de övergivna. Och.

[00:14:59] Kanske finns det någon mörk underton här också. Kanske har kriget dragit fram. Slottet har skonats av någon outgrundlig anledning. Men byarna. Ruiner och övergivna hus. Kanske har. Människorna i byarna flytt av rädsla för att kriget ska nå dit. Ingen vet.

[00:15:30] Och ibland så. Eller en specifik gång så. Kliver Miranda koala upp ur sin stora himmelssäng. Och drar den slitna yllekoftan om sig. Och golvplankorna knarrar. Under hennes fötter. Hon har. Mörkt hår. Och gör sig redo att vara ensam igen. Hon har ju alltid varit det.

[00:15:58] Det här är ju något sorgligt kanske. Men jag tycker också att det är. Jätteskönt att vara med Miranda. För hon har ju ingen att svara inför. Hon har ingen att ta ansvar för. Bara sig själv. Och hon trivs ensam. Hon trivs i sitt eget sällskap. Och det faktum att hon inte minns hur hennes röst låter. Alltså. Tycker inte du somna. Jag tycker i alla fall det. Att den.

[00:16:25] Den känslan är ju lite cool alltså. Lite överväldigande cool faktiskt. Tänkte jag att ha glömt. Hur hennes röst låter. Och att kanske inte ens fundera över den. Under flera dagar och månader i sträck. När min pappa var tonåring. Har han berättat för mig. Så åkte han iväg till en stuga. Och bodde där själv en vecka.

[00:16:54] Och träffade inga människor. Och som jag minns det. Så pratade han heller ingenting. Det vet inte jag om det är sant. Men det låter ju väldigt attraktivt tycker jag. Jag skulle gärna vilja prova det. Just eftersom jag använder min röst. Hela tiden varje dag. Som de flesta andra människor. Men det blir kanske ännu mer tydligt i mitt fall. Eftersom min röst är också det jag tjänar pengar på. På ett sätt. Utan rösten. Så blir det inga pengar.

[00:17:27] Det är nästan lite skräckenjagande. När jag tänker på det på det sättet. Men. Jag undrar hur det skulle vara. Jag tror kanske att jag skulle tycka. Att det var väldigt svårt att vara helt tyst. Någon dag. När jag är ensam. Så ska jag prova att inte prata på en hel dag. Och så ska jag skriva dagbok. Om hur det var. Om hur det är.

[00:17:58] Jag har någon minne av att jag har provat det. När jag var tonåring. Att jag försökte vara tyst en hel dag. Men att det inte gick. För att. Dels borde jag väl hemma då. Folk som pratade med mig. Men också att. Det är svårt. Jag har svårt att inte bara prata för mig själv. Eftersom det är ganska bekvämt för mig. Att prata högt för mig själv. Det gör att jag.

[00:18:34] Alltså. För att man kan inte bara prata för sig själv. Jag skulle vilja att jag kunde vara tyst. I sociala sammanhang. Att jag kunde vara tyst. Och bara lyssna. Under en hel fest. Till exempel. Det har jag väldigt svårt att se. För att jag får impulser. Och så säger jag dem. Eller att jag känner att jag har ansvar. Och behöver prata. Därför att andra är blyga.

[00:19:09] I slottet. Hon är inte helt själv. Miranda Koala. I slottet. Koala är förresten. Hon är alltså ingen koala. Utan hon heter koala. Därför att hennes familj. Jag menar. Det kanske du vet. Du kanske förstår det. Men att de kommer från den berömda koalasläkten. Som är kända för sitt långsamma levende. Och sina gutturala röster. Och sina små hjärnor.

[00:19:37] Som de då delar med djuret koala. Googla koala ljud. Eller sound. Så ska du få se. Koalor har alltså. Väldigt väldigt små hjärnor. De är inte så smarta. Utifrån någon typ av universell. Skala. De är inte de smartaste djuren. De har också. Inte alla av koalans djur.

[00:20:06] Men något av dem. Är något av de vidrigaste ljuden. Som djur kan ge ifrån sig. Det låter som en sur gubbe. Som sätter sig i ett badkar. Det är fruktansvärt stönande. Gnälligt läte. Som gurglar av olika. Joeser. Ner i halsen. När livet erbjuder låga doser. Av äckliga koala juicer.

[00:20:35] Då blir man glad och runt. Och stroser. Och trivs så gott i sina trosor. Men när som koala juicer. Är i grövre doser. Då är livet. Jävligt. Så skrev ju. Pettersson Berger. I en okänd rikt faktiskt.

[00:21:05] Som jag för första gången nu. Publicerar här i Sondag med Henrik. Hon är inte ensam. Hon har. Det finns olika mekaniska. Varelser i det här slottet. Lite som i en Miyazaki film typ. När hon kommer ner i köket. Miranda till exempel. Så hör hon. Att det tickar mjukt. Från en liten mekanisk spindel. Som bor i vedlåren. Den är. Gjord av mässing.

[00:21:34] Och glasögon. Linser. Och spindeln. Det är en mekanisk. Det klickar på stengolvet. När den kryper. Hälsar liksom. Och de har. Smaragd gröna ljus. Ögon. Och. Den patrullerar. Oklart vad den patrullerar. Men den bor i köket i alla fall. Och sen.

[00:22:02] Sätter hon på kaffepannan. På V-spisen. Det har hon alltid gjort. Varje morgon. Vattnet. Kokar. Ångan. Målar flyktiga mönster i luften. Ibland brukar Miranda. Eller brukar Miranda. Låtsas att. De här mönstren. Är meddelanden. Från någon osynlig vän.

[00:22:32] För det är klart att. Precis som alla andra. Ensamma människor. Så fantiserar ju Miranda då och då. Om tanken på. Att. Det skulle finnas en vän. Någon som förstår henne. Ibland. Tänker hon att det är hennes egna tankar. Som formar de här mönstren i ångan. På köksbordet. Ligger också en gammal bok. Som har legat där.

[00:23:02] Hela Miranda Koalas liv. Den är från slottets. Förra ägare. Och det är också. Han som har uppfunnit alla de här. Nu blir det lite. Verkligen mer sak i film här. Han heter Conrad. Han har uppfunnit alla de här. Uppfinningarna där. Det är han som har skrivit. I den här dagboken. Och Conrad.

[00:23:32] Conrad. Kände Miranda. Eller alltså. Han har tagit hand om Miranda. När hon var liten. Därför att hennes föräldrar har varit borta. Sen hon var liten. Så är det. Så han har tagit hand om henne. Men. Nu är. Han borta. Han är försvunnen. Sen typ ett år. uppslukad av ett projekt. Eller kriget. Eller. Av något eget mysterium. Och det enda som finns kvar.

[00:24:01] I den här dagboken. Där har han suttit och skrivit varje dag. Och det var förbjudet. För Miranda Koala. Att läsa i dagboken. Fast hon så gärna velat. Så har hon aldrig gjort det. Men idag. Och det är därför jag berättar om just den här dagen. Så bestämmer sig Miranda för att läsa. Så hon slår. När den ligger uppslagen. På senaste sidan. Hon ser hans spretiga handstil.

[00:24:31] Skisser av maskiner. Och anteckningar på ett okänt språk. Blandat med olika siffror. Koder och sånt. Hon kan inte läsa allting. En del symboler är helt obegripliga. En del av symbolerna liknar. De här guldsymbolerna i. Slottsmuren. Men hon känner igen. En teckning av det lilla.

[00:25:02] Klockväguret. Som sitter på väggen i köket. Hon lyfter blicken. Mot uret på väggen. Och den är ju inte en vanlig klocka. Hon har frågat Conrad ibland. Vad är det där för klocka? För att urtavlar har inga siffror på sig. Och visarna rör sig ibland. Baklänges eller framlänges. Ut alla möjliga håll. Utan någon riktig rytm. Eller. Utan någon orsak egentligen.

[00:25:35] Men trots det. Så slog den alltid rätt. Två gånger om dagen. Ungefär som att den ändå. Trots allt. Hade koll på tiden. Hon hade aldrig fått svar på. Vad klockan stod för. Vad den var för någonting. Han sa bara. Det är en vanlig klocka. Nu började det. Nu började det pipa från.

[00:26:06] Från kaffekannan. Vattenkannan på V-spisen. Och Miranda Koala håller den varma koppen kaffe mot. Mot munnen. Och känner värmen. Gå ut i händerna. Och in i hennes mun. Hon dricker långsamt. Och tittar ut genom det runda fönstret. Över den. Dimhöljda skogen. Där du. Någonstans på andra sidan.

[00:26:35] Står och tittar på slottet. Ni vet inte om varann. Du och Miranda. Alltså jag. Det är något som rör sig nere i skogen. Bland alla löven. Och träden. Det är ädelträd. Det är bok. Och ek. Bokek. Det är en bokekskog. Kanske ett rådjur bara. Det är mycket rådjur i skogen. Och gjort.

[00:27:14] Den här morgonen tycker hon att det känns annorlunda i luften. Som något är på väg att hända liksom. Den känslan har jag haft idag. Förutom det att jag har legat och tvivlat på mig själv igår kväll. Så har jag också haft den där känslan av. Att. Att det är någonting som är på väg. Att hända. Inte nödvändigtvis någonting obehagligt. Men det kan vara det också. Men. Att det är någonting som jag.

[00:27:43] Tänker att jag har glömt. Och förbereda mig inför. Har du också haft den känslan. Jag försöker tänka ibland att. Om jag har den känslan. Så ska jag säga. Först ska jag försöka. Med hjärnans. Alltså mitt tänkandes väg. Att komma fram till. Om det är någonting som jag har glömt. Att förbereda mig för. Men om jag inte kan hitta på vad det är.

[00:28:13] Om jag inte kan bestämma vad det är. Då är det mer en känsla. Och då måste jag gå djupare. Då kan jag inte hålla på och gå omkring. Och vara orolig. Och känna att jag har inte förberett mig. Utan då måste jag ta den tid. Då måste jag ta mig tid. Och ta den känslan på allvar. Och sätta mig ner och tänka. För då är det ju någonting outtalat. Inte nödvändigtvis någonting praktiskt. Som att jag har glömt. Som den där fruktansvärda gången. När jag skulle ha en presskonferens.

[00:28:41] För en opera jag hade skrivit i Norrköping. Och glömde det. Så jag kom på typ en timma innan presskonferensen skulle börja. Att jag inte ens hade tagit tåg. Att jag inte. Att jag hade glömt det. Och jag var hemma. Och hade inte tagit tåget. Och. Alltså en sån sak. Att man får lov att acceptera. Även om det inte känns så. Att det inte är ett sånt problem man har. Utan att det här är någonting annat. Kanske någonting potentiellt viktigare.

[00:29:10] Än att man måste hinna i tid till en presskonferens. Slottet runt Miranda. Liksom. Knarrar. Sådär på ett buttert sätt. Nästan uppfodrande. Så. Jag ställde ner koppen. Miranda Koala ställde ner koppen. Och bestämmer sig för att det är dags att. Ta den här känslan på allvar.

[00:29:39] Och utforska en ny plats. Det gjorde jag igår. Igår. Med Henrik kroppen alltså. Så åkte jag till Vinterviken. Och spelade in ett vandra med Henrik avsnitt. Som. Jag vet inte om det redan har sänds. När du hör det här. Men antag. Ja det kanske det har förresten. I alla fall så. Om du inte har hört det. Så kommer det snart.

[00:30:08] Eller så finns det redan ute. Och du inte har lyssnat på det bara. I alla fall. Jag har ju bott i den här stan i 25 år. Men jag. Har aldrig varit. Vid Vinterviken. Och det var ingen särskilt. Det var inte så det slog ner mig till marken av. Eufori och. Men. Det är någonting med att upptäcka en plats. En okänd plats. Och det ska Miranda Koala göra idag.

[00:30:39] Så hon tar ett stearinljus och tänder det. I spisen. Det är ju inte alltid klokt att tända det i spisen. Därför att stearinljuset smälter ju. När man stoppar in det i V-spisen. Men om man gör det snabbt. Så får toppen av ljuset också en lite spännande. Nästan lite. En ganska mjuk och. Mjukt formad vågig. Topp. Som är ganska mysig och fin att titta på.

[00:31:10] Och sen går de bort mot den tunga ekdörren. Längst bort i hallen. Vid den stora ytterdörren. Inte ytterdörren ut. Utan som ligger till höger om dörren. Bakom den finns en mindre dörr. Och en liten minitrappa. Upp till ett litet prång. Där hon tror att kanske. Den som var ansvarig för porten. Tidigare huserade. Finns en liten säng där. Och en liten köks.

[00:31:40] Avdelning. Men hon har aldrig öppnat den lilla dörren. Dörren som ligger innan den lilla minitrappan. Den har snirkliga mönster av järn. Och en dörrknackare. Som ser ut som ett lejons gap. Och hon hade aldrig sett Conrad gå in där heller. Så idag var det dags för henne att gå in där. När man ger sig ut för att upptäcka. En okänd plats.

[00:32:12] Då måste man vara beredd på. Att man kan bli väldigt besviken. Om man har för höga förhoppningar. Det kanske bara är. En jordkällare. Eller en garderob. Men det kan ju också vara en skatt. En hemlig dörr. En korridor i underjorden. Så hon. Höll ljuset i en hand. Och så snudda hon lätt vid dörrens. Yta. Trät var kyligt.

[00:32:44] Dörrknackaren var kall. Försiktigt. Och utan att förstå varför. Så knackade hon tre gånger med. Dörrknackaren som såg ut som ett lejon. Och. Du vet. Jag vet inte om när du senast. Knackade på en dörr med en dörrknackare. Det finns ju någonting. Det finns ju någonting väldigt. Det är lite känsligt hur en dörrknackare låter. Därför att. Jag antar att det handlar om hur tung dörrknackaren är.

[00:33:13] Och vad dörren är för typ av material. Och hur ihålig eller solid den är. Det här ljudet lät perfekt. Om du tänker dig att du stänger dörren på en riktigt riktigt dyr märkesbil. Det ljudet är ju designat. Det är inget ljud som bara uppstår. Precis som ett motorljud är designat. Det finns människor som bestämmer hur bilens motor ska låta. Alltså om man pratar om en förbränningsmotor.

[00:33:46] Det här ljudet var distinkt, djupt, värdigt. Det är inget ljud man skojar omkring med. Så sakta sköt hon upp dörren på glänt. Gånghjärnan sa inte ett ljud. Det var bara. Det var. Det verkar som att den har öppnats tusen gånger. Eller åtminstone nyss har det blivit smörjd. För att. En så gammal dörr.

[00:34:16] För det syntes att den var en gammal. Och det också dammade när hon öppnade. Det kom ut damm bakom dörren. Som yrde i skenet från ljuset. Det är ganska skumt i det här. Lilla trånga prånget. Och bakom dörren. Så leder en smal spiral trappan neråt. Ner i slottets djup.

[00:34:45] Och Miranda Koala. Känner att det luktar järn och olja. Det är en lukt som hon har lärt sig att förknippa med Conrad. Och hans uppfinningar. Och hon känner. Att hjärtat slår fort nu. För hon tänker. Är det kanske rent av Conrad själv där nere. Hon kastar en blick över axeln. Ut i det tomma. Rummet bakom.

[00:35:15] Och sen så börjar hon gå ner för trappan. Ner i det okända. Och det ekar svagt av varenda steg. Väggarna här. Runt spiraltrappan är kall sten. Och vägarna är väldigt nära. Tätt. Trappan är smal. Och slingras genom en. Nästan som en. Liksom. Vertikal tunnel.

[00:35:46] Hon håller upp ljuset. Och ser skuggor dansa över stenväggarna. Former som liknar. Långsträckta ansikten. Och hon tänkte att det här kanske är. Slottets minnen. En. Som vakar. Eller som vaknar. När hon. Går ner här. Som att hon går ner i slottets undermedvetna. Trappan tog slut precis vid en. En dörr.

[00:36:16] Det var ingen. Fanns nästan ingen mån alls att stanna på ett golv innan dörren. Den här dörren var mycket enklare i utformning. Och hade ingen dörrknackare. Den står redan lite på glänt. Och ut genom dörrspringan. Så lyser det lite matt. Och Miranda tvekar. Hon rör sin hand i luften.

[00:36:46] Som att hon tecknar till sig själv. Är det säkert det här? Men nyfikenheten. Tvingar ju henne nu. Eftersom hon också hade gett sig själv i uppdrag att upptäcka en ny plats. Att trycka upp dörren ändå. Och bakom dörren. Så öppnar sig ett rum som. Är det lite oväntat?

[00:37:14] Hon hade kanske väntat sig ett. Ett nedsläckt källarrum. Med det mattaljuset till att börja med. Och sen. Så är väggarna täckta av bokhyllor. Och i taket så hänger det en jättekonstig ljuskrona. Som har kugghjul och prismor. Kastar. Prismatiska ljusfläckar över hela rummet. Och mitt på golvet så står ett stort runt bord. Med kartor och kompasser.

[00:37:43] Och konstiga instrument. Och mitt på bordet så står det. En modell av slottet själv. Väldigt detaljerad med små. Också rörliga delar. Så hon närmar sig modellen. Med väldigt försiktiga steg.

[00:38:12] Hon hittar en liten ljusstake som är tom. Som hon sätter ljuset i. På modellslottets borgård. Så står det någonting som inte finns. I verkliga livet så att säga. I det verkliga slottets borgård. Det är en liten staty av en ung kvinna. Med utsträckta armar.

[00:38:45] Och Miranda Koala rör vid statyns kalla metall. Plötsligt så känner hon det att det går som en ilning genom kroppen. Statyn liknar någon hon känner igen. Kan det vara hennes egen mamma?

[00:39:08] Och då hör hon hur det börjar surra. Och det är ett mekaniskt instrument på bordet. Med okänt användningsområde. Som plötsligt liksom har vaknat till liv. Det låter som en projektor. Eller en filmkamera som startar.

[00:39:38] I ett hörn. Så står det en apparat med två roterande spolar. Och plötsligt så produceras det ett flimrande ljus mot väggen. Och det är en film som spelas upp på den kala. En av de kala stenvägarna som finns mellan bokhyllorna. Det är en svartvit film. Superåtta.

[00:40:10] Och Miranda Koala känner genast igen de figurerna i filmen. Det är ju Conrad med runda glasögon. Som står bredvid en... Ung kvinna med en bebis i famnen. Och kvinnan som står där med bebisen i famnen. Det är ju Mirandas mamma. Och bebisen är Miranda själv. Innan hon blivit tyst. Och innan hon blev ensam.

[00:40:45] Och mamman ser lycklig ut. Även om Miranda har börjat få fragmentariska minnen av sin mamma. Så minns hon de som sorgsnar det än de ser ut nu på den här filmen. Och Conrad vinkar mot kameran. Det är ju inget ljud förstås.

[00:41:14] Filmen är stum. Precis som Miranda Koala. Och det här... Vad har hon ju inte väntat sig då? Förstås. Jag. Miranda Koala. Så hon får tårar i ögonen. Det är första gången på många, många år som hon ser sin mamma. Och hör sin mammas röst eka någonstans i något minne.

[00:41:43] Hon har ju glömt sin egen röst. Men på något sätt finns mammas röst kvar någonstans. Och sen så spricker filmen till sådär. Och ljuset flimrar. Och bilden försvinner med ett sånt där klickande ljud. När apparatens spolar stannar.

[00:42:10] Bara det vita skenet på väggen. Och ett svagt tickande från... De här kugghjulen är ju ljuskronan. Miranda Koala torkar tårarna med ärmen. Alltså...

[00:42:38] Det går ju att upptäcka att man saknar någon. Det kan ha ju gått många år. Det har ju gjort det i Mirandas fall. Det har ju gått många år. Och hon har levt som... Under ett lagermadrasse. Som har... Kapslat in henne och skyddat henne mot sådana här... Sorts känslor. Därför kan det vara av vikt att då och då besöka en plats man aldrig tidigare besökt.

[00:43:06] Att upptäcka en okänd plats för sig själv. Därför det river bort madrasserna tillfälligt. Och man kan få känna en känsla... Utan att vara skyddad på samma sätt som man är. Och detta kan ju göra ont förstås. Men det är också viktigt. Och hon känner också att... Hon har fått en gåva av slottet.

[00:43:37] I samma stund så hör hon en... En tung duns någonstans ovanifrån. Och så skrapar det till som när man drar en stol över marken. Över ett golv. Och det kommer uppifrån köket eller hallen. Och hon inser att hon har lämnat dörren öppen. Och att det lyser i trappan. Så kan det ju avslöja vart hon har tagit vägen. Om det skulle vara någon i slottet så...

[00:44:07] Skulle de ju se att hon var där nere. Så hon smök tillbaks upp för trappan. Klättrar uppåt med... Bultande hjärta sådär så det susar i öronen. Och när hon kommer upp så är det ingen där. Tills det är det. Det har börjat regna utanför.

[00:44:37] Och i köket. Mot en stenvägg. Står... En man. Som har lång mörk rock. Hans hår är blött av duggregnet. Det droppar på golvet. Han verkar helt utmattad. Och han håller sig om ena armen som att han är skadad. Och... Han dricker hennes kaffe som hon har lämnat kvar.

[00:45:05] Och det här är alltså första gången. Som Miranda Koala möter en annan människa på... Så länge hon kan minnas sen... Alltså åtminstone sen Conrad försvann. För ett år sedan. Ett och ett halvt år sedan. Hennes hjärta slår så hårt. Att hon tänker att det är konstigt att han inte hör det. Men han ser samtidigt inte farlig ut.

[00:45:35] Han ser inte ut som en soldat. Eller en plundrar. Eller en... Utan hans ansikte är liksom... Hans ansikte ser väldigt ungt och lite plågat ut. Som Miranda Koala andas in. Och sen ut. Och försöker liksom... Samla mod. Hon är inte försvarslös. Hon har ju hela slottet här.

[00:46:06] Hon har ju bott här hela sitt liv. Och kan nästan varenda skrymsl och vrå. Och den här främlingen ser ju ut att vara sårad dessutom. Kanske att han behöver hjälp. Så... Hon bråkar i en stund med sig själv. Och till slut så... Tar liksom hennes empatiska sida över handen. Och hon... Så hon kliver fram.

[00:46:35] Och sträcker fram handen. Och rör honom lätt vid armbågen. Och han blir jätterädd och rycker till. Och han välter nästan kaffekoppen. Hans blick är väldigt rädd. Som om han... Han tittar... Hans blick flackar liksom runt i köket. Som att han letar efter antingen en flyktväg. Ett vapen. Eller en förklaring till varför han är här.

[00:47:05] Och Miranda Kuala lyfter händerna. Och... Tecknar då. Vem är du? Tecknar hon. Men sen... Då inser hon ju att han kanske inte kan teckenspråk. Och han bara stirrar på henne. Och sen så säger han med en väldigt sprucken röst.

[00:47:35] På ett språk som hon känner igen som franska. Så säger han... Nu pratar jag svenska då. Men du får tänka att det här är franska då. Han säger... Jag menar inget illa. Och... Franska var ju inte Miranda Kualas ursprungs egen språk. Men hon hade lärt sig franska lite av Conrad. Han brukade ofta prata om att...

[00:48:04] Franska var poeterna och musornas språk. De stora tänkarna och de... Samhällsdanarnas språk. Konstnärernas och... Älskarnas språk. Och det hade känts fint att lära sig några fraser. Han sa några grejer som hon inte förstod. Och sen så sa han... Jag behöver vila. Och så sjönk han ner på en stol.

[00:48:30] Med ena handen pressad jättehårt mot sin överarm. Och nu märkte hon att han var skadad då. Så hon... Gick fram och... Tänkte jag... För jag måste ju nog hjälpa honom. Men han ryckte till. Men då höjde hon upp händerna. För att visa att hon bara ville hjälpa då. Och så pekade hon på armen. Och sen så tittade hon frågande på honom då. Med huvudet på sne.

[00:49:05] Och han lät henne... Han tog av sin rock. Och visade sin överarm. Han var... Ung. Yngre än hon. Och... Hans ansikte var sotigt. Och hade liksom ett par smala R-över kindbenet. Sådär attraktivt.

[00:49:34] Och hans ögon var trötta. Men väldigt snälla. Och... Så tog hon fram ett bandage. Utav köksskåpen. Och lindade runt sin egen arm. Och visade på hans arm. Och... Han slappna av litegrann. Och så sa han... På franska... Merci. Då visade hon... Hon rörde vid sig själv.

[00:50:04] Och sen så rörde hon... Viftade hon mot hans stol. Så betyder typ vänta här. Och så... Gick hon iväg och hämtade... De övriga grejerna hon behövde för att förbinda. Eller tvätta sår. Hon visste ju inte vad det var. När hon kom tillbaka hade hon med sig en låda med ett rött kors på.

[00:50:35] Och han satt kvar främlingen. Men nu föll ljuset bättre över honom. Hon såg att hans rock var trasig och smutsig. Som om han har flytt i flera dagar. På golvet hade det droppat från hans regnblöta kläder. Han såg osäker ut. Lite förnedrad. Men det fanns en glödande stolthet någonstans där inne bakom allting. Såg hon.

[00:51:07] Hon tittade på hans arm lite närmare och såg... Att det visserligen var ett sår. Men att han nog hade sträckt sig. Eller om inte brutit så åtminstone stukat sig ganska rejält. Han hade ett blåmärke på överarmen. Hon hade aldrig tagit hand om en sårad människa förut. Men det kändes naturligt att hjälpa.

[00:51:36] Han gnydde till när det gjorde ont ibland. Sen när hon hade förbundit honom. Och smörjt in honom med liniment. Nej, inte liniment. Inte på ett sår kan man inte smöra in liniment. Det var bara ett litet rivsår. Kan man ens stuka överarmen? Han har fått en hård smäll där. Så hon smörjde in med liniment och band.

[00:52:06] För det var inget sår. Vi tar bort den faktumet. Och så smörjade hon in med liniment. Och sen så drar hon på bandage. Och då säger han merci igen. Och ser tacksam ut. Och hon ler tillbaks.

[00:52:30] Och han främlingen sitter tyst och ser förundrande ut. Men också väldigt trött. Och så säger han. Bor du här ensam? Frågar han. Då byter han till engelska. Stapplande, dålig engelska.

[00:52:54] Och det är ju då Miranda Koalas andra språk. Och hennes första språk är ligetianska. Som är ett språk som talas i min fantasi. Och Miranda nickar. Hon säger. Ja, jag är ensam. Säger hon med sin nick.

[00:53:26] Sen pekar hon på sin mun. Och öppnar den. Och skakar på huvudet. För att förklara att hon inte pratar. Och främlingen nickar. Och säger. Jag heter Jacques Coustac Labrac. Tack för hjälpen och förlåt att jag bara bröt mig in här.

[00:53:59] Och Miranda Koala. Hon funderar på hur hon ska få fram sitt eget namn. Han förstår inte teckenspråk. Så hon pekar på sig själv. Och så formar hon långsamt med munnen utan ljud. Miranda. Samtidigt som hon skriver bokstäverna i luften. Miranda upprepar han. Och hon nickar glatt.

[00:54:30] Hans bleka, smutsiga ansikte skiner upp lite grann. Och han säger. Tack Miranda, du har räddat mig. Tror jag. Hon visste inte vad hon skulle göra nu. Jacques var ju fortfarande en helt okänd person. Men han var som sagt inte hotfull.

[00:54:58] Han verkade ju snarare vara rädd. Behöva skydd. Och genom fönstret utanför så kunde hon se nu att nu regnar det ordentligt. Stora droppar som slår mot glaset. Skymningen har börjat närma sig. Även om dagen knappt har hunnit börja. Mörka moln täcker himlen. Och långt borta på andra sidan dalgången där du står och tittar på slottet.

[00:55:27] Så tar du skydd under en närbelägen utskjutande sten. Och tänder en eld. Och Miranda bestämmer sig. Hon pekar på Jacques och gör en gest som att hon lägger huvudet mot händerna som en kudde. Och sen tecknar hon. Du kan vila här. Och så ler hon samtidigt tryggt.

[00:55:57] Och pekar på honom. Och Jacques bara stirrar först. Men sen så verkar han förstå. Nej jag kan sova här på golvet i köket. Sade han. Och såg sig om efter något som han kunde sova på. Men det finns ju fullt med rum. Jag menar det här slottet har ju nästan tusen rum. Så Miranda går fram till honom. Tar tag i hans handled för att leda honom. Och han följer med.

[00:56:26] Något lite förvånad. Och lite blyg. Och han verkar också slåss en del med sin stolthet. Men han behöver ju verkligen vila. Så hon leder honom genom hallen. Förbi den där lilla dörren hon gick in igenom. Till en liten kammare på bottenvåningen. Som brukade vara ett gästrum tror hon. Rummet var svalt. Rummet är svalt. Fortfarande när jag går där.

[00:56:57] Och luktar lite damm. Men det är rena lakan. För att Miranda brukar faktiskt hålla. De beboeliga rummen i slottet i ordning. Så gott hon kan. Som att lite hon väntar på Conrad. Eller att någon här ska återvända när som helst. Och så pekar hon något uppfordrande. På sängen.

[00:57:27] Och går därifrån. För hon vill inte se när han. Liksom. Gör. Klär sig. Klär sig inför kvällen. Inför natten. Och sen går hon ut i köket. Det är som att det har hänt någonting. Allt från filmen av hennes mamma. I det här hemliga rummet. Som antagligen var ett av Conrads. Studierum. Till.

[00:57:57] Den här främlingen som plötsligt stod i hennes kök. Det var som att någon hade dragit av. Lyft av locket på en burk som varit stängd alldeles för länge. Och nu har det kommit in frisk luft. Miranda står i köket. Och håller om sig själv. Och känner hur någonting som varit sovande länge plötsligt vaknat. Hon tittar upp mot himlen. Ut genom fönstret. Den blitunga himlen.

[00:58:26] Som regnar. Och säger för sig själv. Med riktig röst för första gången på så många år. Jag heter Miranda. Och på andra sidan dalgången. Så känner du hur det går som en stöt genom dig själv. Och du förstår. Att någonstans. Här. I dalen framför dig. Är det någon som har hittat hem. Och du känner plötsligt en väldig längtan.

[00:58:56] Efter att själv. Få återvända. Till ditt hem. Men först ska du vänta ut regnet. Så du söker dig längre in under den utskjutande stenen. Där du sitter trygg. Och varm. Och torr. Med en brasa framför dig. Och en kopp varmt. Vad det nu är du dricker. Och allt är. Löftesrikt. Och vackert. Precis som det är. När det regnar.

[00:59:28] Och någon hittar hem. Det var väl ett fint slut. Ja men tack somna. För att du tycker det. Jag har inte varit Miranda Koala ända sedan den dagen. Jag har inte känt behovet. Men. Nu. När jag har slutat spela in här. Så kanske jag gör det ändå igen. Jag går ut. Och klär på mig Miranda Koalas kläder.

[00:59:56] Och rör mig genom dalgången. Kanske eller kanske inte tillsammans med Jack. Den svår. Och den svår. Modige. Blek. Smutsige. Främlingen. Vars mysterium. Inte ens har. Börjat att nystas i. Vars. Vars. Vars. Textning.nu