Röst

[00:00:00] Hej Somna! Bara en kortis innan vi börjar. Vill du lyssna på Somna med Henrik utan reklamen? Vill du slippa den helt enkelt? Eller vill du kanske ha extra avsnitt två gånger i månaden? Då kan du prenumerera på Somna med Henrik+. För att göra det så klickar du bara på länken i podcastbeskrivningen. Ses där!

[00:00:19] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din leende ligamentsläkare. Din vårdslösa vänskapsgest i natten.

[00:00:40] Det är jag som är Henrik. Och det är du som är Somna. Och det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:01:01] Hej Somna! Hej! Åh vad det känns som länge sedan. Fast det ju inte är det alls. För mig är det ju absolut inte länge sedan eftersom jag tillbringar i stort sett all min vakna tid med att prata med dig.

[00:01:38] Men för dig så kan det ju då i förekommande fall ha gått fyra dagar sedan. Du hörde ett avsnitt. Det kan också vara så att du alldeles nyss har hört. Men vem vet?

[00:01:59] Jag sitter i äventyrsvargen och tittar framför mig på det bärsa draperiet. Och lamporna här inne ändrade precis karaktär.

[00:02:11] Jag har ju lampor som kan byta ljus och så. Och de ändrar ljus plötsligt hit och dit. Byter färg. Alltså utan att jag har bett dem om det. Det kan vara så att det är ett på förhand inställd ljusschema som jag inte vet som tillverkaren själv har bidragit med.

[00:02:40] Just det här ljusskenet som jag har nu heter Honolulu. Och består av varma, orange-röda toner. Det känns ganska mysigt när ljuset ändras. Det har det inte gjort förut faktiskt. I alla fall så jag är lite dålig i rösten. Märker jag. Jag tror att jag har... Jag har ju varit sjuk över jul och nyår.

[00:03:08] Och det är som att det aldrig riktigt släpper. Jag märker att min röst är svag och spröd. Så som en nyutsprungen blå klocka om våren. Idag ska jag intervjua min egen röst. Välkommen in rösten. Tack ska jag ha. Varsågod och sätt dig här i mig. I min strupe.

[00:03:37] Du är ju min röst. Stämmer det? Ja, det stämmer alldeles utmärkt. Det är faktiskt på riktigt nästan meta-innehåll det här. Eftersom jag ju intervjuar min egen röst med min egen röst. Och fokuserar på min egen röst. Det är liksom ett metaperspektiv i ett metaperspektiv. Jag har ju aldrig egentligen oroats över min röst.

[00:04:06] Jag skriker en hes. Som tonåring minns jag att jag var hes typ hela tiden. För att jag gjorde olika grejer där. Jag skrek. Jag hade ett band tillsammans med mina vänner Björn och Andreas. Och när vi sjöng så skrek vi så att rösterna sprack. Våra tonårsröster. Och det tyckte jag var roligt då. Jag fick som en annan, lite vuxnare klang i rösten. Vilket jag tyckte om. Och sen brukar den där hesheten lägga sig.

[00:04:37] Och en del av mig tror att Det där var något som gjorde att min röst utvecklades. Alltså att jag fick ett omfång. För det hade jag inte förut. Jag hade ju en väldigt späd röst. Och i takt med att jag skrek och tänjde ut den liksom. Så blev den allt möjligt där i målbrottet. Men jag kan inte veta det såklart.

[00:05:07] Men jag har aldrig oroat mig över den i alla fall. Sen har jag använt den på många, många olika sätt. Många olika. Alltså det har ju verkligen varit mitt verktyg. Både i roller som jag har gjort. Men också i när jag har dubbat. Alltså lagt min röst på tecknat eller. Ja, material. Och jag har alltid fått mycket beröm för min röst. Folk har alltid sagt, åh du har sån fin röst. Men jag har aldrig sett det som mig.

[00:05:38] Förrän nu då. När jag har den här podden. Nu har jag plötsligt kommit att identifiera mig själv med hur jag låter. Och ibland kan jag bli så väldans. Trött på. Att. Det är så. För tänk om jag skulle tappa den. Och det har ju varit nära några gånger att jag faktiskt har tappat rösten.

[00:06:08] En gång. När jag skulle göra sådana med Henrik live. På Bagamossens Folkets hus. Ett jättespännande experimentprojekt. Som faktiskt. Tog in publik också. Och så hade vi ställt upp sängar och sånt i salongen. Och så fick folk sitta eller stå. Eller ligga som de ville. Och. Lyssna på mig. Och det var jätteroligt. Någon gång ska jag göra det där mer.

[00:06:39] Men i alla fall då. Var det så att. Jag hade varit förkyld. Och tappade rösten på riktigt. Och. Inmundigade diverse dekokter innan föreställningen. Och lyckades. Faktiskt häva hesheten. Så pass att jag kunde genomföra det. Men. Den ligger alltid där nu. Oron. Och. Innan du nu.

[00:07:08] Rusar iväg. Till telefonen. Ringer en taxi. Väntar 45 minuter. På att taxin ska komma. Du får ett samtal. Från taxibolaget. Som säger att. Tyvärr var chauffören tvungen att ställa in. På grund av ishalka. Ut till där du bor. Och. Du svär och snäser åt. Telefonisten på taxiföretaget. Som ju. Inte egentligen har någonting med det hela att göra. Förutom att. Hon kanske var lite. Kort i tonen.

[00:07:38] På ett sätt som. Kanske eller kanske inte kan ses som oprofessionellt. Det kanske hände. Det kanske hände att det var onödigt att du kommenterade det där om den personens. I förekommande fall. Mammas brist på karaktär. I vissa ekevåka sammanhang. Men. Nu är det hänt. Du sätter dig på en trehjuling. Drar iväg på de slingriga ishalkiga grusvägarna. Få sladd flera gånger dimper ner i diket. Efter sju och en halv timmar kommer du fram till den lokala kyrkan.

[00:08:07] Demolerar den medelst en avsågad hyvlad granstock. Springer in i den tomma nedsläckta kyrkan. Karate kickar upp dörren till kyrktornet. Klättrar medelst händer, fötter och tänder upp för den kringelig krokiga spiraltrappan. Upp i kyrktornet. Och ropar ut över den tysta, intetsägande, likgiltiga granskogen.

[00:08:35] Att nu sitter Henrik Ståhl här och berättar för mig. Som tycker så mycket om hans podd. Att han tycker det är jobbigt. Att han är beroende av sin röst. Bu hu stackars honom. Som kan leva på något så konstigt som att bara sitta och flumma. Som sitt jobb. Det finns människor som går till jobbet med en molande knutnäve i mag. Varje dag. Fy för den lede.

[00:09:03] För denna opportunism och självcentrering. Han äcklar mig. Han äcklar mig. Detta förbannade as. Kanske du skriker då. Innan du gör allt detta. Det är en sån ofantlig vrede som ligger bakom. Att göra allt detta. Bara för att skrika ut. Och grejen är att kyrkan står ju också avskylt. Att den. Det hörs ju inte. Det är ingen som bryr sig.

[00:09:36] Får jag bara kort kommentera det där med att skrika ut saker. Alltså överlag. Jag vet att jag skojar ju om det här. Men det har ju en verklig bakgrund. Det faktum att vi allihopa lite till mans känner oss manade. Att skrika ut saker. På internet. Framförallt på internet. Även pratar jag inte om dem. Som kanske ringer in till ett radeprogram eller så. Utan den stora massan. Jag själv inräknar då. Som då och då känner det nödvändigt.

[00:10:05] Att skrika ut någonting på internet. Alltså. Jag tycker alltid att det finns ett slags. Nej men om man nu ska prata om hybris. Som jag ju då återkommer till. Eftersom jag ibland anklagas då för att. Ha hybris. Så. Så. Så. Så är väl det ändå hybris. Det där tro. Att det man skriker eller delar. Eller förmedlar på Instagram. Eller Facebook. Eller någon annanstans.

[00:10:35] På riktigt spelar någon roll. Alltså jag vet att det här kanske låter konstigt. Eller kontraproduktivt. Eller tråkigt. Men då är det väl ändå så somna. Att. I den strida strömmen av människors ord. Åsikter som sköljer över oss varje dag. Så kanske det inte gör så himla mycket för världen. Att du skriver. Vad är det som håller på att hända. Med samhället. Och så en länk till en artikel. Där någon har. Nekats parkering. Utanför försäkringskassan.

[00:11:05] Liksom. Kanske att det ändå är en sekundär. bit information. Bit information. För andra människor. Kanske eventuellt. Att det finns andra sätt. Att påverka världen omkring sig. Än att säga vad man tycker. På Instagram. Jag säger inte att det är fel. Att säga vad man tycker. I sociala medier. Men kanske att man ändå skulle skippa idén. Om att det är på riktigt. Världsförändrande.

[00:11:35] Förlåt rösten. Nu tog jag fokus ifrån dig. Med min egen röst. Vad är. Vad är ditt första minne. Av dig själv som röst. Ja alltså. Jag skulle tro att mitt första minne. Av mig själv som röst. Spontant är. När jag. Är sju år gammal. Alltså jag själv rösten. Men också du Henrik. Var ju också sju. Vi är ju lika gamla du och jag.

[00:12:05] Även om jag. Såklart. Du är väl. Kanske nio månader äldre än jag. Eftersom rösten är väl egentligen inte. Aktiv förrän man kommer ut ur sin. Ut ur moderlivet. Tänk om man hade kunnat få höra sitt första skrik. Sin första. Det första andetaget. Det vore fint. Jag avundas de som har fått sina födslar.

[00:12:36] Inspelade på något vis. När jag. Låg i magen så. Tog man ju heller inte ultraljudsbilder. Vi har ju bilder på Harriet när hon ligger i magen. Det. Det. Finns ju inte på mig. Eller någon som är född. Där jag är. Runt omkring. I årtal. Men tänk att kunna höra det där första andetaget. Och sen skulle jag vilja att man också spelar in mitt sista då.

[00:13:04] Och då skulle det kunna bli en jättefin compilation. Av mitt första och mitt sista andetag. vilken fin grej att göra. Och jag undrar om det har gjorts. Okej. Mitt första minne av mig själv som röst är. 1982. Det är. I Falun. I Lugnet. Hallarna. Lugnet är en stor idrottsanläggning i Falun.

[00:13:33] Som ligger precis nedanför hoppbackarna. Och. Där inne var det någon typ av jippo. Jag vet inte vad för slags jippo. Kanske att det var att jag var där med min klass. Med skolan. Alltså jag gick ju då första klass. Eller du gjorde det Henrik. Jag var ju bara röst. Jag akkompanjerade din skolgång. Genom att då och då utbrista i små utrop. Som till exempel. Passa bollan då ditt jävla miffo. Eller.

[00:14:03] Öj. Vantande. Skoja bara. Så sa jag aldrig. Däremot var det andra som sa det. Och jag sa mest. Är hur du oförberedd. Ämnar jag nu redogöra. För de översvallande känslor. Med vilka jag nu antar. Det första skolåret. Ovördade lärarinna. Här haver ni ett av myndigheterna kallat äpple.

[00:14:32] Placerat strategiskt på kathederns vänstra hörn. Ety. Ni skola. Känna er uppfriskade till både kropp och själ. Och iaktta en vänlig inställning. Till vederbörande. I alla fall så var vi där. Men jag kommer ju som sagt inte ihåg. I vilket sammanhang. Men mina föräldrar var också där. Och min lärare. Och jag skulle sjunga.

[00:15:02] Och jag vet att jag har berättat det här förut. Men jag har höllt på i sju år. Så det är klart att det är. Det är klart att det. Händer då och då. Att jag berättar saker som jag har berättat förut. Men jag. Jag sjöng ju då en låt. Som jag hade lärt mig. Av en Lucky Luke skiva. Som fanns på min pappas bibliotek.

[00:15:33] Och den sjöng jag. Jag kommer inte ihåg varför jag skulle sjunga. Jag kommer bara ihåg att jag gick upp på scenen. Och det var väldigt stort där i Lugnetallen. Och det var mycket folk. Antagligen rörde sig folk. Fram och tillbaka mellan olika aktiviteter och sånt. Men jag minns att det var väldigt mycket folk. Och att jag gick fram till mikrofonen. I mikrofonstället.

[00:16:01] Jag kommer inte ihåg hur jag blev presenterad. Eller någonting sånt. Jag kommer däremot ihåg att jag skulle sjunga i micken. Men att den var för högt ställd. Och att jag ställde mig på tå. Och sjöng i den. Och det tyckte folk sen var väldigt gulligt. För jag visste ju inte hur man sänkte ner den. Och jag fick heller ingen hjälp av någon. Vuxen liksom. Så jag stod på tå och sjöng. I. I. Micken. Och nu ska jag. Lyxa till det. Med att vara lite kritisk.

[00:16:32] Varför var det ingen vuxen som. Jag menar. Anta väl att det fanns vuxna där. Jag måste ju ha blivit presenterad av någon. Jag måste ju ha blivit. Någon måste ju ha skött ljudet. Liksom. Varför gick ingen fram. Och ställde ner micken åt mig. Sånt här tycker jag är så konstigt. När jag också är så pass litet barn. Att det inte är. Han fixar det där nog själv liksom. Jag menar inte att jag är bitter eller så. Jag är snarare.

[00:17:03] Rosenrasande. I alla fall så. Så börjar jag sjunga då. Den här Lucky Luke låten. Och. Jag minns att. Det var väldigt häftigt. Att höra sin egen röst. I mikrofon. I högtalare. För det hade jag då aldrig gjort förut. Kanske att jag hade det.

[00:17:33] I ett julspel. I ettan. Där jag var Josef. Men inte säkert. Alltså. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Om jag hade mic där. Jag tror inte det. Däremot hade jag det här då. Och. Jag vill minnas. Att jag kände. Att det var helt självklart. En del blir ju rädda när de hör sin röst till högtalare. Men jag. Kände mig. Naturligt bekväm. Med det. Och så sjöng jag då. Stående på tå.

[00:18:02] Och folk tyckte det var så bedålande. Så de grät och smälte och flöt över golvet. Som små sjöar. Av. Av. Pekoral. Och jag sjöng då den här låten.

[00:18:44] När jag rider på prärjen. Som ett torrt skinn på prärjen. leva ensam. Leva ensam. Med hästen. Det är ingenting för mig. Nej. Jag tänker gå till prästen. Bara jag får mig en tjej. Det var då. Den oerhört djupsinniga texten. Som ju. Faktiskt. Om man ska vara helt. Frank. Och ärlig. Och det ska jag ju vara. Eftersom jag. Det heter ju inte Frank. Men det är min podd.

[00:19:14] Så jag får göra vad fan jag vill. Förlåt uttrycket. Så är den ju tvärt emot. Vem Lucky Luke är. Jag vet inte om du. När du. Borstade av din. Dammade av din. Lucky Luke kunskap. Senast. Men han är ju inte. Ensam och ledsen. Över att han är ensam. Han är ju en. Väldigt.

[00:19:43] Han är väldigt nöjd med att vara ensam. Det är ju ett par gånger som han. Får lite. Feeling med någon tjej. Och då flyr han ju bort. Han vill ju inte alls det där. Han vill ju vara ensam med hästen. Så jag förstår inte varför texten. Åtminstone den svenska översättningen. På den här låten. Varför den gör gällande. Att han. Längtar bort från Jolly Jumper. Och. Vill gifta sig. Han har väl en tjej som han.

[00:20:13] Blir lite kär i. Som heter Calamity Jane. Som. Ju var en verklig karaktär. Som är väldigt duktig med bössan då. Och då får han väl lite. Feeling med henne va. Men jag vet inte om det blir något äktenskap. Sådär. Det är helt enkelt. En. Falsk text.

[00:20:43] Men då kommer jag i alla fall ihåg. Att när jag hade sjungit klart. Så kom det fram vuxna människor. Och sa. Överraskat. Och med en fas. Att jag sjöng så bra. Att jag var duktig på det där. Och då. Kommer jag ihåg. Att jag tänkte. Och kände. En känsla av upptäckt. Jag förstod att. Jag var bra på något. När man är riktigt liten.

[00:21:12] Så tänker man ju inte sådär. Att man är bra på någonting specifikt. Som andra inte är bra på. Man är ju centrum i världen. I alla fall var ju jag det. För mig själv då menar jag. Kanske inte en dödvändelsevis. I min familj eller så. Men att man. Just den där känslan av att. Det är ju mig allting handlar om. Och jag är ju bra på allting. Mina rädslor är ju centrum. Och mina glädje. Min glädje är i centrum. Allt som jag går igenom är det viktigaste.

[00:21:40] Som de flesta barn ändå. Tänker och känner. Små barn alltså. Men sådär någonstans i sjuårsåldern. Så upptäckte jag det. Att jag är faktiskt bra på att sjunga. Och det var ju då. Stort. För jag minns det ju fortfarande då. 42 år senare. Det är ju ingenting egentligen. 42 år. Man tänker.

[00:22:10] Hur långt ett människoliv kan vara. 42 år. Alltså. Så det är mitt första minne av rösten. Det har ju sjungits i mitt hem. Ända sedan jag var bebis. Barnvisor. Ramsor och rim och sånt. Har funnits med alltid.

[00:22:44] Ja. Nu flyktade min tanke i väg till. Hur chanslös man är när man ska hålla på att tyda sitt liv så här. För i samma stund som man säger någonting som en sanning. Så dyker det upp ett annat faktum som är precis lika sant eller osant. Men det är i alla fall det första gången.

[00:23:13] Under tiden så. Nu måste jag försöka tänka här. När är nästa röstmässiga minne. Sen går jag nog omkring i mitt liv. Eller i ditt liv Henrik. Och tänker att. Rösten är. Jag är bra. Jag kan sjunga. Jag. Men. Det har aldrig varit identiteten. Detta att kunna sjunga.

[00:23:45] Alltså. Skönsång har alltid varit någonting som är sekundärt. Och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att skönsång i sig är begränsande. Om man är en skönsångare. Då kan man inte göra. Roliga grejer. Alltså man kan ju göra saker som är fantastiska och förändrar världen. Det är väl ingen som får gåshud av. En monolog som. En kollega på. Operahögskolan sa till mig.

[00:24:15] Apropå skillnaden mellan skådespelare och operasångare. Det är väl ingen som får gåshud av en monolog. Och anspelade då på. Operans kraft. Sångens kraft. Där hade hon ju fel. För det är klart att man kan få gåshud av en monolog. Det handlar ju bara om leveransen. Men. Jag har alltid känt att jag. Inte vill bli. Precis som. När folk säger åt mig att jag borde bli komiker.

[00:24:44] Alltså bara med stand up och sånt. Så tänker jag alltid att. Jag tror inte jag kan tänka mig något värre. För att. Man är liksom begränsad då. På ett sätt som. Gör att det blir omöjligt. Att utvecklas eller följa sina idéer och impulser. Precis så är det nog med det där att sjunga fint. Om man är en som sjunger fint. Då kan man bara sjunga fint. Och så kommer folk att bli arga. Om man plötsligt börjar sjunga fint. Eller slutar sjunga.

[00:25:14] Så därför kändes det alltid mer tilltalande med teater för mig. Än att sjunga. Och nu var det så länge sedan jag sjöng. På riktigt liksom. Men det vore kul. Någon dag så skulle jag vilja typ släppa en skiva med låtar. Det skulle vara roligt att göra det på riktigt.

[00:25:44] På serro som man säger. Jag tror att nästa minne av min röst är när jag börjar gymnasiet. Och börjar då sjunga i mitt band. Jag tror att vi hade flera olika namn. Men vid något tillfälle heter vi Karma. Karma. Vi var ju väldigt inspirerade av indiskt. Överhuvudtaget. Inte för att vår musik var indisk. Eller indisk inspirerad på något vis. Det var ju typ. Lite så här army of lovers pop.

[00:26:14] Väldigt kitschigt. Överdådigt. Synt baserat. Min kompis Andreas gjorde all musik. Jag skrev texterna. Andreas skrev också några texter. Och Björn var med och sjöng. Och Björn var också den snygga. Andreas och jag såg ut som hej kommer hjälpa mig. Så det var viktigt med en snygg också i banden. Björn var på riktigt väldigt omtyckt.

[00:26:43] För sin skönhet. Och så kunde han ju också sjunga då. Så vi sjöng bland annat den här låten. Jag är trött. Jag vill ej längre leva. Jag vill dö i famnen på en mö. Samma grav ska bäddas åt oss båda. Och på den man ska så klöverfrö. Det är ju en snusklåt egentligen. Jag vet inte varifrån den kommer. Och jag vet att jag har fått svar på det här förut.

[00:27:13] Men jag har glömt det. Jag tror att det är något gammalt. Någon gammal kuplett eller revynummer. Eller kanske ett skillingtryck eller något. Jag vet inte. Den där sjöng min pappas morbror för mig. Lärde mig när jag var liten. Och den lärde jag då Andreas och Björn. Och Andreas ton satte den. Till lite så här honky tonk piano. Och den blev en succé.

[00:27:41] För vi var ju helt hysteriska då. Vi började väldigt högtidligt. Låssas opera liksom. Och sen spårade det ur. Och vi bara skrek texten. Och hoppade omkring då. Och Björn var väldigt plastisk. Han var väldigt lång. Och hade en oerhört plastisk. Expressiv kropp. Där benen åkte åt alla håll. Och armar och ben. Och samspelade på ett till synes. Okoordinerat vis.

[00:28:09] Och hans långa mörka hår fladdrade. Och hans vackra ögon. Bligade ut i publiken. Och lockade dem till orena tankar. Och liderliga impulser. Som gjorde mig och Andreas lite avundsjuka. Man kan inte kalla sig människa.

[00:28:37] Förrän man har väckt minst en liderlig impuls. Hos en annan människa. Det står väl någonstans i Bibeln va. Jag är nöjd. Jag är nöjd om mina dagar. När jag vid mina dagars slut. Har väckt en liderlighet. Hos någon i min omgivning. Det är. Så lever jag.

[00:29:08] I alla fall så. Då sjöng vi då. Den. Och sen sjöng vi. Åh fy fan. Sen jag kommer ihåg en text. Som jag skrev. Som jag. Jag blev så berörd av texten. För jag skrev den. Och jag blev så berörd. Jag satt med skrivmaskinen hemma i högviken. Och skrev den. Och sen åkte jag till skolan.

[00:29:37] Och så träffade jag Andreas. Det här var ju gymnasiet då. Alltså. Och så. Kan vi inte göra en låta. Den här texten. Och han sa. Absolut. Följ med mig hem efter skolan. Han bodde i. Boisenburg i Falun. Så jag följde med honom hem. Och satte vi oss. Med hans synt. Och så. Komponerade han då. Signifikant för honom. Var att han var väldigt snabb. Han kunde inte noter eller så. Men han var väldigt snabb. På. Och hitta på melodier. Och omsätta dem i. Piano då liksom.

[00:30:07] Och. Den här sången. Den hette. Ögat tror jag. Och. Den handlar. Väldigt korta. Korta ordalag. Om en liten syster. En pojke. En liten pojke. Som har fått i uppdrag. Att vakta sin lilla syster. Föräldrarna är borta. Ute på något. Och. Lilla systern går ner till sjön. Och då. Ute på sjöns mitt. Så finns en.

[00:30:38] Liten ö. Sjön. Ser ut som. Ett öga. Den lilla ön där ute. Är som en liten holme snarare. I mitten av sjön. Som en pupill typ. Tror jag att jag föreställde mig. Och. Där ute så. Är det några fågelungar. Som ligger där ute. Och lilla syster. Vill du se. De här fåglarna.

[00:31:08] Så hon sätter sig i båten. Och ror ut. Mot ögats mitt då. Och storbror. Springer ner till stranden. Och ser henne ror ut. Och försöker få henne. Han har ju graft. Misslyckats i. Att passa henne. För nu är hon på en båt då. Mitt i. Sjön. För hon ska titta på de här fåglarna då. Och. Ja. Sen så. Ramlar hon i då. I vattnet då.

[00:31:37] Ja man får väl anta att hon drunknar. Det sägs inte i låten. Men. Ja hon ramlar i. Och. Innan du nu. Väsande. Breakdansar. Till det lilla kapellet. Helt nära där du bor. Och. Med darrande hatisk röst. Och extremt illaluktande andedäkt. Mumlar till pastorn.

[00:32:07] Att jag skulle vilja säga några ord. Och sen. Självsvårdligt. Tar plats vid. Predikstolen. Den lilla pulpeten. Och berättar för. Den. Den. Den här gruppen döva människor. Att. Att. Alltså. För det är en sån. Teckenspråkguttjänst. Så de läser bara på dina läppar. Och du pratar väldigt snabbt. Så du. Sammanhanget är. De hänger ju med.

[00:32:37] På det sättet att. De förstår att du är arg. Och att du. Berättar om Henrik Ståhl. Podcastaren. De har ju aldrig hört. Somna med Henrik. Så. De kan inte relatera. Men du gör det i alla fall. Och så säger du att. Varför berättar Henrik Ståhl. Om en. Fruktansvärd sång där. En liten flicka drunknar i en sjö. Så vill jag bara säga att. Ja det är. Faktiskt helt. Förfärligt att jag gör det. Och jag borde. Spikas upp på byatavlan.

[00:33:06] Till allmänbeskådan. Överösas med. Ruttna ägg. Blåbär. Och. Elektrifierade. Hundskelett. Jag ville bara hitta på något. Udda och säga. Det vore ju jättekonstigt. Om ett elektrisk. Tundskelett. Kastades på mig. När jag satt där. Fast spikad på. Informationstavlan. I just den lilla by. Där du bor. I alla fall.

[00:33:36] Det anledningen till att jag berättar om det. Är för att texten är så. Ursäkta uttrycket. Men jävla dålig. Så att. Det vänder sig. I mig. När jag. Nu ska. Citera det jag minns av den. Den är så. Jag var ju 16 år. När jag skrev den. Den är så. Den är så. Pekoral. Överlägsen. Självbeundrande. Alltså. Den är fruktansvärd.

[00:34:06] Men jag kommer inte ihåg hela. Santur är. Men den går typ så här. Skön fanns där. Liksom alltid. Så spegelblank. Och klar. Som ett evighetens öga. Med en blottad yta var. Sen kommer jag inte ihåg. Hon ser dem. Mm. Det är mödosamt att gå. För hon har så små ben. Hon går i vassen.

[00:34:36] Hon blickar tre små fåglar. Så näpna. Men så få. Hur det nu har med sakerna att göra. Att de är få. Det är ju bara ett nödrim. Liksom. I båten hon så kliver. Börjar mödosamt att ro. En sådan liten flicka. Får det jobbigt. Mår du tro. Så kommer liksom in någon typ av. Tidigt 1900-tals. Skilling trycks rim.

[00:35:06] Ja och så. Men. Fåglarna. De jäckar flickans. Lyssna blick. Hon märker aldrig faran. Hon är borta i ett kick. Det är oklart vad faran är här. Men antagligen är det väl att hon. Sträcker sig efter fåglarna. Eller något då. Ramlar i vattnet. Men. Det värsta är broderns. Refräng. För det är ju alltså ett barn. Det är ju kanske en tioårig pojke. Eller någonting. Men han sjunger så här.

[00:35:35] Ak kära lilla syster. Vart är du på väg? Stanna. Stanna. Och vänta på mig. Det är alltså. Mig. Fast med någon slags dalmål. Du kan väl stanna hemma. Mata katten. Hugga ve. Om du ej är lydig. Är det jag som får spe. Det är så fruktansvärt. Mix av. Varför ska hon hugga ve. Detta lilla barn.

[00:36:05] Det är så fruktansvärt dumt. Usch vad dåligt. Usch jag minns jag sitter där. Och får tårar i ögonen. När jag skriver om det. För att det är så. Fint och vackert. Att det är så tragiskt allting. Så sorgligt. Jag tycker ändå att jag är någon typ av mästare. I alla fall. Det här blev ju då en ballad. I Andreas musiktappning. Väldigt stilla.

[00:36:35] Väldigt långsam. Och den avslutar så här. Och brodern står på stranden. I vanmakt och i gråt. Vad kan han månde säga? Räcker det med blott förlåt? Och det är ju en teoretisk. Jag menar det är klart. Det kan man ju fråga sig. Om man nu har brustet i ansvar. Och förorsakat sin lilla systers drunkning. Så kanske det inte räcker med förlåt.

[00:37:04] Men å andra sidan. Jag vet inte. Vad ska han annars göra? Det går ju liksom inte att. kompensera genom att vara extra flitig hemma. Eller så. Men jag minns att det här grep mig fruktansvärt. Jag fångade så av tragiken i detta. Och kände att jag var en mästare. Och jag kommer ihåg att när Andreas och jag hade gjort klart. Och han hade gjort klart musiken. Och jag hade sjungit igenom den första gången. Och hans pianotoner klingat ut. Så sa han.

[00:37:35] Henrik. Det här är ett mästerverk. Eller något sådär. Eller något. Vi kommer bli stora. Med den här låten. Typ. Och jag kände också det då. Vi kommer bli stora. Och sen gick vi in i radiostudion. Eller musikstudion som vi hade på gymnasiet. Och så spelade vi in en sångversion av den här låten. Och nu kommer vi tillbaka in på mina minnen av. Att vara en röst.

[00:38:02] För då hade jag fortfarande den här idén om att jag sjunger fint. Och. Jag sjöng den med väldigt stor inlevelse. Säkert tårar. Och en känsla av att jag skapade musikhistoria på något sätt. Vad kan han månade säga. Räcker det med blott förlåt. Och. Sen. Så lyssnade jag på den. Och hörde då en människa.

[00:38:32] Som sjöng väldigt väldigt falskt. Och rösten bar inte. Och. Tonårs tuppade sig. Och. Jag blev helt chockad. För det här gick ju tvärt emot. Vad jag hade gått omkring och trott i alla år. Att jag sjunger fint och rent. Och. Alltså det är vackert. Det är skönt när jag sjunger. Men istället var det.

[00:39:01] Nästintill en torndöv människa jag hörde. Och. Och. En röst som inte bar. Som inte hade någon kraft. Och. Och där. Slutade jag sjunga kan man säga. Under ett par år. Jag blev så chockad över att. Jag sjöng så dåligt. Och sen. Gick det två år kanske. Och då. Hade Björn.

[00:39:30] Gått med i en barbershop kör. I Falun. Och så frågade han mig och min kompis Marcus. Och senare också min bror David. Om vi ville vara med i kören. Och det ville vi. Och då öppnades stämsång för mig. Det tyckte jag var hur häftigt som helst. Jag. Jag var väldigt. Fascinerad av hur man med bara två röster. Kan skapa en helt ny ljudbild.

[00:40:01] Jag hade aldrig tänkt på det här med stämmor förut. Jag och Björn i vårt band Karma. Vi sjöng ju alltid unisont hela tiden. Vi hade fler låtar också. Börjar på att påpeka. Någon dag ska jag leta upp de här gamla texterna. Och läsa dem. En. En var en rap. Som hette. Lilla Pluttegrisen. Och refrängen gick så här. Lilla Pluttegrisen. Kom och lek nu. Lilla Pluttegrisen.

[00:40:31] Kom och smek nu. Lilla Pluttegrisen. Jag är din nu. Kom och fånga mig. Annars försvinner jag. Och det var en. En låt som jag skrev. När jag var bitter och ledsen över att. Tjejen jag var kär i. Inte hade samma känslor för mig. Och jag upplevde att hon lekte med mina känslor. Det var 16 år. Och jobbade. Sommarjobbade på. Biblioteket i Falun. Med att. Spela in. Ljud. Talböcker. Alltså.

[00:41:04] Är för synskadade. Och. Alltså jag läste inte in dem. Utan. Jag var ljudtekniker. Och hade en väldig massa tid. Att slå ihjäl. Och till exempel. Sitta vid skrivmaskinen. Och skriva. Bittra raptexter. Om en man som. Blev kär. Men som nu är. Bitter och ensam. Flickan då. Som fick namnet Siv. I låten. Gifte sig med. Hans bror. Vilket.

[00:41:33] Höjden av. Olycka. Sen gjorde vi en som hette. Falukorvens lov. Vid Falukälvens strand. Jag stod. Och sjöng. Korvens lov. I blåst. Och ständig kyla. Mens min hustru. Låg och sov. Också. Otroligt. Apart text. Som två 16-åringar sjunger. Där referängen gick. Den kan välta borgar.

[00:42:02] Den kan välta hus av torv. Den kan väcka döda. Och det är vår Falukorv. Alltså det var någon slags. Parodilåt på. Ja. Falukorven helt enkelt. Men roligt också. Det var också jag som har skrivit texten. Att jag liksom då. La den i någon typ av medeltida sättning. Där borgar och hus av torv. På något vis. Torvhus. Vet jag inte ens om det går att bygga. Torvtak.

[00:42:32] Absolut. Men kan man. Jag bygger väggar och sånt med torv. Antagligen inte. Men. Det som hände i barbershop. Var att jag upptäckte att det var svårt att sjunga. Alltså. Det spädde på det där faktum. Att jag inte kunde sjunga. Som jag då hade upptäckt. Under den här ögat. Balladen. Jag fick. Känslan av att jag var värdelös på att sjunga. Det blev plötsligt.

[00:43:02] Fyllt med krav. Hur man låter. För att få bra klang. Hur man låter för att. Få fram. Rätt ton. Och så. Vi gick. Vi gick i många kurser i kören. Det var. Många olika pedagoger som sa allt möjligt. Allt från att. Man ska inte röra Adamsäpplet alls. Till att. Man ska röra Adamsäpplet. Så mycket som möjligt. Eller. Man ska. Förankra rösten i kroppen. Genom att stå.

[00:43:31] Lite som att man ska sätta sig på en stol. Eller. Man ska vara alldeles rak. Som ett. Spjut. Jag har aldrig varit med om. Ett vetenskapligt. Om man nu får säga det. Fält. Där antalet teorier. Är så. Vitt skilda från varandra. Kring hur man sjunger bra. Jag skulle säga att. Alla pedagoger vi hade. Med den här kören. Bestående av. Mestadels av. Lite äldre gubbar i Falun. Liksom.

[00:44:01] Och så jag och Björn. Jesper. Marcus och David. Vi. Vi blev ju sämre. Av alla de här. Röstcoacherna. Och vi var ju alltid. Bittra. För det kom ju ibland. Sådana. Kvartetter. Barbershop kvartetter. Som hörde till. Inte hörde till vår kör. Men som. Uppträdde på konvent. Och sånt. Och vi såg dem ju alltid. Och de lät helt fantastiskt. Och vi fattade inte hur de gjorde. Kanske att de kom från.

[00:44:31] En liten finare ort. Än den här gruvhålan. Falun liksom. Att det var någonting med. Härkomst. Eller bildning. Eller. Eller kanske bara. Tur och timing. Och självförtroende. Och någon typ av. Medfödd skicklighet. Kören hette Falun. Minor chords. Och det var ju då. Minor. Som i gruv. Arbetare. Men också då. Minor. Som i. Alltså. Minor chords.

[00:45:00] Är ju. Vanligt i barbershop. Så. Jag. Ja. Vi sjöng där. Och så startade vi. Unga som var med. Vi startade en kvartett som hette. Minor gang. Minor gang. För att vi var liksom mindre då. Och de var ju glada över oss. För vi var ju tillväxten för barbershopen. För vi var ju unga då. De andra var ju 30 eller något. Nej men det var några riktigt gamla också.

[00:45:31] En jätte jätte aggressiv norrman. Som. När vi bad honom att sätta upp affischer. Han. Han. Han. Han gick förbi. Vi skulle. Dela ut affischer. Han skulle sätta upp för någon konsert vi hade. Då skrek han. Inga polistakter du. Skrek han. Jättehögt. När vi försökte säga. Kan inte du också sätta upp affischer. För vi andra gör det. Han var väldigt arg. Väldigt aggressiv.

[00:46:04] Jag sjöng bas. Och jag är ju så liten. Så folk kallar mig för baby bas. Jag tror att jag var jag själv. Som hittade på det uttrycket. Och sen. Så tävlade vi i barbershop. Och vi kom alltid sist. Och. Barbershop är ju så här. Det är väldigt mycket. Det finns ju liksom tjejkörer. Och så killkörer. De blandas ju aldrig då. Inte vad jag vet i alla fall. Och så tjejkvartetter. Och killkvartetter. Och.

[00:46:33] De möts ju aldrig. Tävlingar. Men däremot är det mycket konvent. Och sånt. Där man då träffas. Och det. Så nu när jag tänker tillbaks på det. Tänker jag. Vad kul att bara åka ut. Och sjunga så där. Och på festerna då. After glowen. Så möts man. I stora grupper. Och sjunger så. För alla kan typ samma sånger. Det kallas för pool cats. Och. Det är liksom. Kända klassiska barbershop sånger. My wild Irish rose. Eller.

[00:47:04] For my old Kentucky home. Och sånt. Och. Alla kan ju de här. Och då kan man bara sätta ihop. Random konstellationer på fester. Och sjunga tillsammans. Och det är ju. Det låter ju jättemäktigt. När man sjunger. Även om barbershop har en väldigt speciell. Speciell klang. Och speciell tonbild. Som kanske inte är för alla. Liksom. Ja. Marcus och. Björn och Jesper. Våran tenor. Vi har ju förstört väldigt många fester.

[00:47:33] Eftersom vi har varit de enda i vår ålder. Som har sjungit barbershop. Så har ju. Så fort vi har mötts på någon fest. Så har vi ju stått och sjungit. Och folk har ju. Generellt sett. Eller ska jag säga så här. Människor. Som inte själva. Har haft något behov av att just då. Stå i rampljuset. Har ju tyckt att det har varit mysigt. Medan andra då. Har tyckt att det har varit väldigt jobbigt. För det tar ju liksom. Över hela festen. När det står några. Och sjunger. Sweet and lovely. That's what you are to me. Sugar and spice. And everything nice.

[00:48:03] You're all a girl should be. Soon we'll marry. You'll be my blushing bride. I will smile all the while. You're by my side. Det är fruktansvärt smörigt. Gubbigt liksom. Men då börjar jag återigen. Långsamt. Även om det var väldigt svårt. Jag minns att jag gick ut i trapphuset. Jag vet inte en gång när vi repeterade. Någon låt i kören. Och skrek till högst jag kunde. För att jag. Jag var helt enkelt så dålig liksom.

[00:48:36] Och. Men jag började hitta tillbaks lite till lusten. Och sen. Gick jag ut gymnasiet. Och så började jag scenskolan. Och där var det ju sångträning. På ett annat sätt. Och då kan man väl snacka om. Att man börjar hitta verktyget. Sången. Och då blir det svårt då. Då blir jag dålig på att sjunga igen. Jag brukade få beröm för att jag hade en bra talröst. Jag fick väldigt tidigt en massa.

[00:49:06] Spikejobb och sånt. Minns jag. Men jag. Jag fick. Jag fick ofta beröm för det. Men jag. Jag lärde ju mig också att jag var dålig på att sjunga. Och det måste jag säga. Att det gäller inte bara sången på scenskolan. Jag lärde ju mig att jag var dålig på i stort sett allting. Som jag hade sett som. Mina starka sidor under hela mitt liv. Alltså scengestaltning.

[00:49:34] Jag trodde ju att jag var rolig och bra. Men det visade sig då. Att det som krävdes på scenskolan var. Något annat. Så jag var ju. Under mina första två år på scenskolan. Var jag ju. Alltså såg mig själv som jättedålig på typ allting. Och undrade vad jag skulle ta mig för i livet. Sen vände det där lite grann. I sista året. Och sen. Så började jag ju jobba på SVT.

[00:50:03] Och där släpptes jag fri. Det får man nog ändå säga. Att det var bra att det hände. Därför att jag kunde då återknyta till det där. Som var barnets lust. Till sin egen röst. Och idag. Så har jag inte längre den där känslan av att jag sjunger fult. Eller pratar dåligt. Jag är inte längre. Rädd att göra bort mig.

[00:50:30] För att jag är så dålig på mitt hantverk. Jag tycker att jag duger. Och det som däremot är nytt då. Är att jag är rädd att jag ska tappa rösten. Att den ska försvinna. För att. Hur ska jag då få. Få. Det här att funka. Hur. Om jag är sjuk. Speciellt när jag ligger. Lite efter. I inspelningstakt. Som jag gör nu. Efter jul. I och med att jag har varit sjuk. Och så. Så har jag inte hunnit spela in lika mycket som jag.

[00:51:00] Vill. Och då blir det plötsligt väldigt svårt. Att tänka sig. Hur jag skulle få det att fungera. Om det var så att jag var. Helt röstlös en dag. Och det ska komma ut ett avsnitt samma dag. Så. Det är min historia. Tack ska jag ha. För att jag har varit här och pratat. Och jag.

[00:51:33] Önskar dig. Somna en god natt. Du behöver inte oroa dig. Det är inte klart än. Avsnittet är inte färdigt än. Men jag väljer att. Avsluta den här. Intervjun med mig. Och min egen röst. Och. Du får nog dra dina färde. Tack ska jag ha. Vi hörs. Jordets rätta bemärkelse. Tack. Hej då. Hej då. Åh vad skönt att han gick. Somna.

[00:52:03] Alltså han. Jag gillar ju honom. Min röst. Men han är ibland. Väldigt närvarande. Hela tiden. Nu har jag ju gått omkring. De senaste dagarna här. Så har jag gått omkring. Och varit tyst. Nästan hela dagarna. Jag har. Jag har påkonkat. Och burit grejer. Och det har varit. Ett. Vad ska man säga. Jag har varit mycket i min kropp. Väldigt lite i min tanke. Det här är. De dagen åkte jag hiss.

[00:52:33] Och. Så plötsligt. När hissen stannade. Så fattar jag inte. Varför jag var i den här hissen. Och varför. Varför. Varför jag var på den här våningen. Det är. När man. Man går omkring och tänker. Lågfrekventa tankar. Under lång tid. Hur ska jag lösa det. Vad ska jag göra då. Det här måste göras nu. Där man är. On the ground. Så att säga. Med blicken i marken. Under en mycket lång tid.

[00:53:02] Då kan jag ibland bli överraskad. Av att jag är mitt bland folk. I världen. Det är överraskande. Nästan lite otäckt. Som att man vaknar upp. Kan du vara med om det också sådana. Att det är som att. Mitt i vardagen. Så är det som att någon ruskar om dig. Och säger. Hallå du är här. Det är som att man vaknar. Jag har ju sagt det förut. Men då.

[00:53:32] Jag sa ju det till. Till min. Rörelselärare på scenskolan. Pia Morsin. Jag sa till henne. Att jag mådde dåligt ibland. För att ibland var det som att. Jag fick som. Jag kommer inte ihåg exakt hur jag beskrev det. Men det var som att. Plötsligt så är det som att. Jag liksom. Vaknar till. I. I. Det känns liksom. Ja men det kändes ju otäckt då. Det kändes liksom som ett slags akuttillstånd.

[00:54:02] Där jag plötsligt bara. Vad är det som händer. Att jag blir plötsligt från en sekund till en annan. Blir varse allt som pågår. Lite grann som att man sover. Och så vaknar man av att man sitter och kör en bil i. Trafiken. Lite så känns det. Ett väldigt starkt påslag av stress. Och att snabbt försöka skaffa sig en överblick. Och då sa hon. Du ska vara glad att du känner sådär. Jag vet att jag har sagt det här förut.

[00:54:32] Du ska vara glad att du känner såhär. För att det finns människor som betalar väldigt mycket pengar. För att få hjälp med att upptäcka. Den där sidan av sig själva. Och då kände jag mig stolt. Men jag kunde inte begripa varför någon skulle vilja. ha det såhär. För jag mådde ju dåligt av det där. Jag upplevde ju att man. Det gav mig ångest. Jag blev rädd. Jag kan fortfarande känna. Att jag tidvis kämpar med.

[00:55:03] Att mina sinnen är för starka. Och att. Vanligt liv. Går liksom ut på. Att inte låta dem få. Att man på ett sätt döva. Man är bedövad. Det är ju inte. Det är ju inte så mycket. Man ser ju inte så mycket sånt hos barn. Eller jag kan inte så mycket om barn. Men spontant skulle jag säga att.

[00:55:32] Det är svårare för barn att. Gå in i den där. Vaderade känslan av att vara vuxen. Men för mig. Så är det som att den där vaderade känslan. Den uppstår ju då och då. Men den rycks ju bort. Plötsligt. Och utan förvarning ofta. Och då står jag liksom mitt i världen. Lite grann som att. Om du tänker att du har en våtdräkt på dig. Och dykadräkt och sånt.

[00:56:03] Och. Nej. Strunta i det förresten. Tänk att du har. En jättetjock skoter. Overall på dig. Och så går du ut. I snön. Och du går. Och det blåser och stormar. Och du går där inne i din. Liksom i ditt hölje. Och du vet ju att. Att du går i snön. Det är inte som att du är. Blind. Men så plötsligt. Så är det någon som. Tar tag i. I din. Overall. Och bara rycker bort den. Och det går väldigt snabbt.

[00:56:33] På en sekund. Och plötsligt är du naken ute i snön. Så kan det kännas ibland. Inte att det svider. Eller. Blir kallt eller så. Utan att. Plötsligt blir alla mina sinnen. Jag är nästan överbelastad. Och jag får ett. Obetvingbart. Behov av att. På någon sekund bara. Registrera min omgivning. Skaffa mig en bild. Som jag trodde att jag hade redan.

[00:57:02] För det är ju det också. Man tror ju när man går där i overallen. Att man har koll på läget. Och då brukar jag kunna bli yr. Eller. Bara väldigt rädd. Och att mina. Mina tankar. Min verklighetsuppfattning. Liksom famlar efter. Jag fotfäste. Och där har jag då. Historiskt blivit väldigt rädd. För att jag håller på att bli tokig. Det är jag ju inte längre.

[00:57:34] Numera. Kan jag känna mig ganska inspirerad. Av de där tillstånden. För att jag tycker att. Jag har blivit bättre på att säga. Oj. Vad hände. Och sen. Leta efter ett nytt fotfäste. Utan att stressa. Och det är ju någonting som har gett mig väldigt mycket. På senare år i mitt liv. Men det är väl ändå själva fanimen. Att. Det ska behöva ta 50 år. För en människa att lära sig det här. Jag menar jag har ju. Lidit av det här i hela mitt liv.

[00:58:04] Nästan uteslutande lidit av. Just den här aspekten av. Att vara Henrik Stål. Och jag tänker att. Om jag hade fått höra mig själv. Det jag kommit fram till nu. Om jag hade fått möjlighet att säga det till mig själv tidigare. Så tror jag att jag hade levt ett lyckligare liv. Fram till nu. Det hade varit lättare för mig att hantera. Det som har gett mig. Ganska mycket ångest genom åren.

[00:58:36] Men innan du nu. Med. Snusprillan hängande i en salivsträng. Ner till knähöjd. Och. Lyftar. På den. Din grannes flakmoped. Hoprullad naken på flaket. I fosterställning. Gråtandes ner. I dina knän. Och den förbryllade grannen. I panik. Kör dig. Till kyrkan. För att du har bett honom om det. Men.

[00:59:06] Han gör det inte frivilligt. Utan det är ju. För du har ju någon håll. Håkar på honom. Jag berättar om kaninerna. Väster honom. Åter honom. Honom. Och av någon anledning har han någonting. Det är någonting han inte vill ska komma ut. De kaninerna. Så han kör dig utan att ställa några frågor. Medan du ligger naken på flakmoppens flak. Och gråter. I fosterställning. Sen kommer du dit och. Springer. Strykar genom kyrkan helt enkelt. Och alla. I högmässan.

[00:59:35] Med det tillhörande dopet. Bli förskräckta. Och ge plats åt dig. När du susar upp i kyrktornet. Och skriker ut att. Henrik Ståhl. Berättar om sin ångest. Precis innan han ska sluta. I en insomningspodcast. Så vill jag bara säga att. Jag vet. Jag förstår inte varför du. Fortfarande använder den här podden. Det är ju. Vad är det här för någon typ av. Frosseri i.

[01:00:05] Henrik Ståhls egna. Psyken och tillkortakommanden. Och jag säger psyken i plural. Därför att jag tänker att vi har flera. Att vi har flera jag. Det var någon som sa till mig någon gång. Jag tror det var en terapeut jag hade. Att modern psykologisk. Modern psykologi. Gör gällande att vi inte bara har ett jag. Utan. Flera.

[01:00:33] Att det är det ena att det finns ett statiskt jag. Felaktigt. Du kan vara jag på tusen olika sätt. Precis som du är du nu. Kära somna. Det här var allt från mig idag. Nu är avsnittet slut. Adjö. Hej då.

[01:01:03] Jag tycker om dig somna. Jag tycker om dig somna. Tack till elever och personal vid Värmland.