Cykelskjulet

[00:00:00] Hej! Och välkommen till Somna med Henrik. Din gråa gas, din blåa bas i natten. Det är jag som är Henrik. Och det är du som är somna. Det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.

[00:00:36] Nu börjar vi.

[00:00:54] Hej Somna. Hej och förlåt för att jag brast ut i skratt här i inledningen. Det brukar inte hända så här tidigt i avsnitten att jag roar mig själv. Men förlåt. Förlåt. Jag måste förklara då varför.

[00:01:14] Jag hade lite av vad man skulle kunna kalla för ett private moment här utanför Äventyrsvargen. Jag har ju alltid varit väldigt fascinerad av... Förlåt, jag blir helt tårögd. Jag skäms också lite grann. Jo, jag...

[00:01:34] Jag hade ett litet private moment här utanför innan jag gick in i Äventyrsvargen. Jag har ju alltid varit väldigt fascinerad av... Jag har ju sagt det flera gånger. Så jag behöver liksom inte dra det igen.

[00:01:50] Men det här att jag har... Om jag till exempel har en nöt som jag knäcker. Det var min pappa som sa när jag var liten. Att när man knäcker en nöt och håller den dold i handen så är det bara jag som har sett den här nöten. I hela världsalltet. Det ger en känsla av omnipotens på något sätt som är helt otrolig. Och... Samma sak kan jag ibland känna när jag är ensam och gör saker som ingen ser. Då...

[00:02:20] Kan jag ibland känna... Just nu är det ingen människa på jorden som vet vad jag gör. Det behöver inte vara något särskilt jag gör. Och ett sådant ögonblick här det då innan jag gick in här. Jag stannade med handen på dörrhandtaget. I förlorad i en tanke som jag inte kommer ihåg vilken... tanke det var. Men den tanken som kom efter det var... Nu vet ingen vad jag gör. Just i det här ögonblicket så vet ingen människa vad jag gör.

[00:02:49] Och då... Stannade jag i det och så sa jag liksom högt för mig själv. Just nu är jag alldeles ensam. Ingen människa vet vad jag gör. Och så vände jag mig om. Och då ser jag att... Grannen... Står och tittar på mig. Och då inser jag att jag står sådär som ett barn gör... när den är förlorad i sin inre värld. Jag hade händerna knutna... liksom framför mig.

[00:03:20] Och... vaggade... stilla... från sida till sida. och sa ganska högt att just nu vet ingen vad jag håller på med. Vad jag gör. Och det tror jag att han hörde att jag sa... Förlåt. Förlåt, Sanna. Det är ju så... jag måste ha framstått som så otroligt underlig. Varför? Måste grannen ha undrat.

[00:03:51] Det måste också ha känts som att det låg på grannen då. Att på något sätt... på något sätt antingen gömma sig snabbt som fasen. Eller ge sig till känna på något vis. Jag vet faktiskt vad du gör. Det hade väl varit en grej om jag gjorde någonting. Alltså det hade nästan känts lite bättre. om det hade varit någonting... Fuffens jag höll på med. Något hemligt som folk inte borde se att jag gör. Men det var ju liksom inte det. Utan jag bara stod still.

[00:04:19] Och händerna knäppta liksom som i bön framför bröstet. Blundare gjorde jag också. Det var en väldigt innelig stund liksom. Jag tänkte på det faktiskt. Ibland när man ser barn med livlig fantasi. Eller jag vet inte om det är barn med livlig fantasi. eller om det är barn som genomgår någon viss typ av utvecklingsfas. Men barn med väldigt starka levande inre världar. Man kan se hur de går omkring och leker för sig själva.

[00:04:48] De står stilla. De säger någonting och ser väldigt allvarliga ut. Man ser dem på håll liksom. Sen går de snabbt tre, fyra steg. Slår i luften. Sen går de tillbaka igen. Säger någonting. Går fram och tillbaka igen. Sen står de stilla kanske. Tysta. Och bara tittar på någonting. Sånt var jag ju själv då. Som liten. Och jag minns ju hur otroligt levande det var. Att befinna sig i de där flödena av lek.

[00:05:16] Och det var ju en liknande grej jag gick igenom nu. Med den skillnaden då att det kom en vuxen, annan vuxen människa och såg mig. Och punkterade ju hela min tes om att jag var alldeles ensam. Och ingen visste vad jag höll på med. Ja, så det var därför jag skrattade här i början. Och nu har det spelat ut sin roll känner jag. Nu är jag klar med det.

[00:05:45] Det var bara ännu en av alla grejer som händer hela tiden. Där jag upplever att jag gör små avstickar ifrån det som utåt sett ses som en normal dag i en vuxen människas liv. Men jag ser alla i mina medtrafikanter när jag åker bil. Då ser jag hur folk sitter och pratar för sig själva. Skriker och svär.

[00:06:15] Eller sjunger. Eller pratar med sig själva. Skrattar. Det är som att när vi är i bilarna så kan vi bara bli de här barnen som vi egentligen är allihop. Jag skäms inte. Jag tyckte det var lite pinsamt att han såg mig i en sån skör stund. Eller en sån privat stund. Men jag skäms egentligen inte. Jag tycker kanske inte alls. Jag är kanske till och med lite stolt att han såg mig.

[00:06:47] Är det ett exhibitionistiskt drag? Måne? Kanske. Jag är ju lite stolt faktiskt. Över att jag låter mig själv få vara så. Och också lite glad faktiskt. om jag får mitt över jag får tacka mitt under jag på något vis. Och säga nu använder jag de orden utan att egentligen veta vad de betyder för alla er som är

[00:07:17] bevandrade i 150 år gammal psykologi. Psykologiska termer. Så är jag omedveten. Jag är undermedveten. men jag är lite tacksam för jag tycker att mitt liv blir lite roligare faktiskt. Just nu. Det är ju så just nu också somna. Även fast du hör ju det här. Sen när du hör det så är ju mitt experiment så att säga förbi.

[00:07:49] Men just nu när jag sitter här med min mikrofon i äventyrsvargen och tittar ut på björkarna utanför och bladen som har knoppat ut och grönskan som så småningom kommer att kasta sig som en hungrig varg över äventyrsvargen då är jag ju faktiskt helt ensam och inte en människa på jorden vet vad jag gör. Ingen

[00:08:19] och grannen som såg mig gå in. Förlåt. Förlåt. Grannen. Jävla grannen. Förlåt. Han såg mig. Han såg mig gå in. Okej, så det finns en människa på jorden just nu alltså. När du hör det här då är det ju tusentals människor på jorden som vet vad jag håller på med just nu. Men inte inte då.

[00:08:49] I ditt då. Då är det bara en enda människa på jorden som vet ungefär vad jag håller på med. Alltså att jag gick in i äventyrsvargen. Men grannen vet kanske inte vad jag håller på med här inne. Det är ju en annan sak. Vi har aldrig pratat om vad jag gör här inne. Det är också spännande. För det här är ju en väldigt oansenlig

[00:09:19] liten plats utifrån sett. Äventyrsvargen är ju bara en svart plåt container. det ser ut som en sån här alltså som man kanske vinter förvarar utemöbler eller cyklar eller något i. Eller ett förråd helt enkelt. Så det är ju också

[00:09:48] lite underligt. Först står grannen då alltså jag utifrån grannens perspektiv först så står grannen och vaggar med händerna knäppta framför bröstet och ser sådär innelig ut som att han ber en bön nästan. Sen tittar han upp ryggarskrämt tillbaka när han får syn på mig. Alltså nu är jag grannen då. Och sen ler han lite nervöst. Jag minns att jag också övervägde

[00:10:17] om jag skulle gå in i huset. Att det skulle låtsas som att jag hade något att göra. vilket jag ju hade på en jättekonstig sak att låtsas när man ändå har något att göra. Men så jag gick liksom två tre steg mot huset och sen gick jag in jag hälsade inte eller så heller. Och sen gick jag in i huset då. Nej i container här. Och utifrån grannens perspektiv nu då för nu har jag suttit här inne i 20 minuter i alla fall

[00:10:47] för jag värmde upp rösten innan säkert 30 minuter. Vad är det för konstig människa som står med händerna knäppta och vagga fram och tillbaka och sen går in och stannar en timma i cykelförrådet. Förlåt. Förlåt. Jag kanske har mekat mig med cyklarna här inne. Jag är ju väldigt duktig på att meka med cyklar somna. Det vet jag ju att jag pratar ofta om i somna med Henrik. Jag pratar ju

[00:11:18] väldigt, väldigt ofta om cyklar cykel relaterade grejer. jag är ju i den åldern nu när man det hör väl lite till vanligheten att om man är en man i min ålder så tar man till det här med att cykla på lite fräsiga cyklar med 2955 biljarder som hon politikern

[00:11:48] sa växlar på. Man klär sig i kläder som sitter tätare än ens egen hud. Kläder som så att säga går in ett lager innanför huden så tajtar jag dem. Och ofta har en färg som vanligtvis inte förekommer i naturen. Och gärna cyklar på landsvägen

[00:12:18] fast det finns cykelbanor. Det är för att man cyklar nämligen så snabbt att det är jättejobbigt om det är någon fjant på sin damcykel som är ute och söndag cyklar när man cyklar fram i Tour de France tempo. Och nu är jag där igen somna och pyser ur mig min ilska mot den här gruppen människor. Det är ju egentligen väldigt orättvist. Jag måste sluta med detta. Jag har ju flera kompisar som cyklar. Jag förstår inte varför jag inte bara

[00:12:49] accepterar men det är någonting med det har med min bakgrund att göra det här att jag jag blir rädd för människor som tar sig den där platsen. Jag blir rädd och känner mig åsidoknuffad av sådana människor. Och det är egentligen inte deras fel ju. Det är ju jag som har problem för egentligen är jag väl inte åsidoknuffad. Ibland kan jag känna att varför kan jag inte bara låta honom vara där på vägen? Varför måste jag sitta och koka bakom ratten sådär? Varför måste jag eller även när jag inte är bakom ratten?

[00:13:19] Varför måste jag vara så jag är ju som dem då? I alla fall så jag har ju funderat nu var det länge sedan det är tio år sedan jag minns att när jag fyllde fyrtio så började jag tänka att jag kanske borde bara cykla. Och då hade jag en kompis som heter Olle och han cyklar då eller cyklade jag vet inte hur det är nu vi har inte kontakt längre. men då han cyklade frekvent

[00:13:48] och då så blev jag plötsligt väldigt intresserad jag blev intresserad av två saker runt 40-årssträcket nej tre saker det ena var då att cykla det andra var att vandra kungsleden och det tredje var att hålla på och renovera gamla möbler gamla stolar och sånt jag lånade en värmepistol av en granne

[00:14:17] inte samma granne som såg mig gå in här utan en granne lite längre bort för att jag skulle ta bort gammal färg det var en sån gammal riktigt gammal jag tror till och med 1700-talsstol som var övermålad med en förfärlig färg som jag ville ta bort och få fram original färg sånt där som bara kom då och som sedan dess inte har återvänt en sån lust och det var då jag insåg att jag hade en ålderskris det här var när jag fyllde 40 då

[00:14:47] det kom igen var tionde år för mig en en väg en vad heter det en dikeskörning när jag inser att jag åldras så blir jag väldigt störd av det då väldigt kränkt i alla fall så då ringde jag Olle och så frågade honom har du några tips och då blev han ju glad för det blir de ju cyklisterna då sa han

[00:15:18] och då hade han jättemycket tips på vad jag skulle köpa och vi skulle ses och jag skulle gå in och vi skulle köpa en cykel till mig och så var det väl och så var det väl någonting för då bodde jag ju här där äventyrsvargen står och då var det skog det är ju skog här så det var ju skogen jag skulle cykla då och då fick jag en bild när jag skulle gå och lägga mig av mig själv för jag var ju ganska ledsen då

[00:15:47] och ganska miserabel lite lite vilsen i livet och då såg jag mig själv plötsligt i min dåvarande sinnesstämning fast på en terrängcykel här ute i skogen och då slog det mig att det här kommer inte att lösa mina problem den här cykeln kommer inte att lösa hur jag känner så det kom av sig jag hade också någon slags

[00:16:18] kris där runt där när jag bestämde mig för att jag skulle börja samla på gin missförfattar mig inte jag tycker faktiskt om när man besjälar ting sådär det finns ju någonting väldigt tillfredsställande åtminstone på håll tycker jag det här med att köpa en flaska av någonting som man har som finns en historia

[00:16:48] och en kultur och en en berättelse runt omkring som man har tagit del av och att den berättelsen betyder någonting för en om man vet allting om produkten om det och då en flaska till exempel kan ju vara en jättevärdefull grej då ställer man den på en hylla och så vet man att den här den kommer stå här nu men för mig var ju problemet att jag drack ju också upp allting som jag köpte snabbare än vad jag köpte det

[00:17:17] så det gjorde ju att det blev liksom ingen värde det fungerade inte men det hade jag också så jag köpte en massa ginflaskor från olika små obskyra gin gin och yang personer tillverkare och ställde på en hylla tills jag då bestämde mig 2017 för att inte

[00:17:47] längre bry mig om innehållet till de här flaskorna och då kändes det nästan när det var en del av någon typ av befrielseprocess för då hällde jag ur alla de där flaskorna och så slängde jag dem och det var just då kändes det helt rätt men det var ju naturligtvis egentligen onödigt för jag hade ju ändå bestämt mig för att jag inte skulle dricka det mer liksom hade vi kunnat behålla de där flaskorna och titta på men det kändes meningslöst då

[00:18:18] eller rättare sagt det kändes viktigt att utföra den där handlingen som en symbol för mitt val vad jag ville göra med mitt liv jag kände så tydligt att jag ville vara en modern människa att jag inte ville vara den här killen jag tyckte att jag var som stod och på något vis

[00:18:47] grottades i riktigt riktigt gammal mänsklig skåpmat alkoholromantiken den kändes så den kändes så ofräsch för att när jag såg mig själv bärande den där alkoholromantiken så kändes den som ja men ofräsch i ordet jag kände ju alltid när jag inte tittade på mig själv när jag inte betraktade

[00:19:16] mig själv eller veder fors vederfor mig själv kan man säga så när jag inte erfor mig själv under de här alkoholromantiska stunderna så tyckte jag ju att jag levde ett väldigt fräscht liv det är ju så man tänker man tänker ju att nu flyger tanken nu tumlar lustarna nu spelar harpo-spelarna sin lilla

[00:19:46] tröddelutt i mig men då hade jag den här konstiga ovanan att jag ville filma mig själv på olika sätt jag var väldigt intresserad av mig själv då på något annat annalt sätt och när jag såg filmerna så såg jag ju någonting som var väldigt ofräscht när jag såg mig själv då

[00:20:18] och det gjorde att jag fick inte det där att gå ihop riktigt och då minns jag att jag tänkte att jag vill vara en modern människa vad det nu innebär jag vill inte förlita mig på samma saker som de sumeriska prästerna förlitade sig på för fem åtta tusen tiotusen år sedan jag är liksom inte

[00:20:48] intresserad av att fortsätta i samma fotspår det här har jag uttömt till leda i andra avsnitt av Sådana med Henrik men grannen är utanför och krattar

[00:21:18] fjolårsläv och då och då så höjer han sin blick och tittar in mot mig och tänker vad gör han där inne med alla cyklarna han kanske ja men det var det jag skulle säga som då jag är ju så bra på att cykla då alltså jag ljuger nu jag hittar på jag kan ingenting om cyklar jag har ju haft en period då när jag inte har körkort när jag har köpt olika cyklar cykelnördintresset det här när jag ville

[00:21:48] cykla på terrängcykel ute i skogen och sånt den försvann ju den blev ju aldrig någonting av precis lika lite som att jag någonsin jag vandrade inte i kungsleden och jag jag försökte med den där stolen men jag gav upp så då val vad skulle jag säga jo men däremot har jag behövt att cykla då och då har jag köpt olika elcyklar genom åren och det har jag ju tyckt varit kul då men det slutar alltid med

[00:22:18] att de går sönder och sen blir de stående för att jag vet inte vad det är med mig och cyklar jag har så svårt att lämna in dem jag köpte en sån där nischad elcykel jag ska inte säga märket för att det är ju det blir skevt men det var en sån där elcykel som många män i min ålder då också gärna körde med breda terrängdäck och så den gick ju väldigt fort då frågan är om den inte

[00:22:48] till och med gick lite för fort för att det ska vara okej att cykla med den liksom på cykelbanor jag vet inte vad gränsen gick men den gick ju åtminstone jag tror att den gick 32 kilometer i timmen eller någonting det är väl för fort egentligen va i alla fall så så ja ja den hade jag i alla fall då länge och den gick ju sönder då och då det bland annat var det någon sladd

[00:23:17] som satt vid stödet som gjorde att när man hade stödet utfällt så kunde inte cykeln åka det var som en spärr liksom inte en fysisk spärr utan en digital spärr och det här det här kabeln som gick mellan stödet och det lilla kretskortet som avgjorde huruvida cykeln fick åka eller inte den blev vi glapp i gång efter gång jag lämnade in den och det blev glapp i den igen vilket gjorde att plötsligt så kunde cykeln bara dra

[00:23:49] eller rättare sagt jo precis den när stödet var i fält så räckte det att jag ibland kom åt cykeln så for den iväg liksom och då slet jag bara av den där kabeln helt sonika det löste ju inte jo nej men just så här var det ja det var ju för att den var också ibland när jag cyklade så trodde den att stödet var i och då kunde jag inte cykla alls den bara la av så då slet jag bara av

[00:24:18] den där kabeln till slut och det gjorde ju att den blev ju som en tickande bomb den där cykeln för att den kunde ju bara dra sen hade jag den ute flera nätter och det regnade och så blev kedjan så rostig att till slut så skulle jag lämna in den då för att den skulle byta kedja eller vad det var och det här var under pandemin och då var det ju jättelånga köer i leveranser

[00:24:48] av saker då skulle de byta julhus eller något vad hette på den här cykeln då för jag hade ju fullständigt försakat den den hade växlat alltså hela kedjan var helt sönderrostad och jul det här kugghjuls grossa moiset som är den korrekta titeln faktiskt den korrekta benämningen den var ju då sönderrostad också så då skulle de beställa en ny från Kina och det skulle ju ta alltså

[00:25:18] 9-10 veckor eller något sånt där och då sa jag så här ta bara av kedjan helt och ge mig tillbaka cykeln för det gick nämligen att driva för det fanns en gas nämligen på den här vid styret så jag behövde inte trampa egentligen och det skulle jag inte ha gjort för det betyder ju att jag

[00:25:48] för jag trodde nämligen att kedjan alltså tramporna var det som gjorde att cykeln alltså jag trodde att hur ska jag formulera det här så det blir korrekt återgivet den den var när jag trampade så åkte den framåt fast kedjan inte satt där och det glömmer man liksom när man inte behöver trampa då var jag på Vasagatan

[00:26:19] i korsningen Vasagatan alltså vid LO-borgen typ du som vet du vet mitt i stan och jag stannade vid ett rödljus och jag hade ju inte använt tramporna då men eftersom cykeln hade åkt framåt och jag bromsade så fortsatte ju tramporna av bara farten att liksom röra sig framåt och eftersom kabeln var av ja den

[00:26:49] den var ju inte störet var ju inte i och för sig men okej så är det kabeln var inte det viktiga här just det utan tramporna bara fortsatte vilket gjorde att när jag stannade vid rödljuset och släppte styret satte ner fötterna i marken då drog cykeln för tramporna rörde sig lite framåt liksom ja som sagt det var en stark cykel så den drog iväg och jag föll baklänges gjorde en baklänges kolibytta ner och landade på marken på cykelbanan och cykeln bara drog

[00:27:19] ut till korsningen och det hände ingenting det gick bra vill jag bara säga men då fick jag se var den här stan är den här stan jag bor i det är för det här var morgonrusningen jag skulle cykla till Solna för att dubba alltså göra röst till tecknad film och alla har väldigt bråttom och ingen stannade och hjälpte mig när jag låg där i en hög utan alla bara cyklade förbi mig då tänkte jag så här

[00:27:48] nu förstår jag vad folk som inte bor i den här stan nu förstår jag vad det är de stör sig på för jag brukar alltid ta Stockholm i försvar när människor som inte bor här gnäller på stan jag brukar alltid säga att men det där är ju bara från ditt perspektiv jag brukar ju säga de här människorna som gnäller över att det är så trångt här och så frågar man vad de har gjort och då har de åkt E4 in under rusning och sen har de gått

[00:28:18] på Drottninggatan det är klart att det är trångt vad väntar du dig det bor två miljoner människor här och det har ju gått där alla andra går så det är klart att det är trångt men nu då när jag låg där i en liten hög då då förstod jag vad det är det är ju det här att vi är så man måste ju stänga av

[00:28:49] för det går inte och eller rättare sagt man kanske inte måste stänga av men det är väldigt lätt hänt att man gör det här för det är så många här det är ju så man stänger av för att det är många det handlar inte om omänsklighet men för det är ju det man tänker när man inte bor här man tänker att det är en omänsklig känsla det är en brist på empati och så men det är ju inte det skulle jag säga

[00:29:18] jag tror jag tror att det det är nog ingen skillnad på folk som bor här och folk som bor i Degelfors den enda skillnaden kanske är att här är det lättare att stänga av därför att det är ju helt enkelt en mental belastning att vara vaken på allt som händer hela tiden men då minns jag att jag blev ledsen och lite arg för det gick ju bra

[00:29:48] men det hade ju kunnat gå riktigt illa och då då hade alla bara struntat i det eller så hade alla inte gjort det sen ska jag säga när alla hade dragit förbi mig det var säkert 20-30 cyklister där på kö som krånglade sig förbi mig då när det blev grönt då kom det faktiskt fram en kvinna som hade sett mig från andra sidan gatan och väntat på att det skulle bli grönt så hon kunde springa över till mig och hon var helt skärrad

[00:30:18] hon var mycket mer skärrad än vad jag var så jag fick ändå någon typ av mänsklig connection och sen helt unikt nog så hade cykeln också inte rammat någon bil eller ingenting annat hade hänt utan den var oskad och då så cyklade jag vidare styret var lite böjt

[00:30:49] så då cyklade jag vidare till Solna och så skulle jag berätta då för alla när jag kom dit skulle jag berätta för alla hur illa det hade gått och hur oempatiskt det var i den här stan och ingen hade sett mig och så då var ingen som var intresserad av att höra på det det var som att jag berättade om att jag hade klämt tårn folk sa bara oj oj nu jobbar vi liksom för det var ganska stort för mig men jag insåg att allting hade gått bra

[00:31:18] så jag var ju skärrad fast jag kunde inte bevisa jag kunde inte uppvisa några spår av hur illa det gick jag hade ingen bruten arm eller sånt apropå att gnälla över saker när man ska dubba och apropå klämma tårn jag hade nageltrång en gång jag spelade det hör väl inte hit men jag spelade Ingmarsspelaren i Nås i många år och

[00:31:48] då fick jag nageltrång jag vet inte varför jag hade stora tunga graningeskor med sockar i mitt i sommaren och jag inte vet jag det blev någon skit här som hände och så åkte jag tillbaka till Stockholm efter det och då hade jag nageltrång och det har jag aldrig haft i mitt liv det gjorde ju jätte jätte ont ju och jag kunde inte sluta tjata om den där nageltrången och då jobbade jag med en ganska lång serie

[00:32:18] i slutet av sommaren 2009 eller något då satt jag i en dubbstudio nästan varje dag under en vecka tror jag eller någonting och kom ganska nära ljudtekniken Anton och jag vi pratade och delade berättelser och så och jag bara tjatade och tjatade om det här nageltrånget och till slut så märkte jag hur han liksom han sa inte det men jag märkte att nu tror jag kanske

[00:32:47] att det är lite lägre jag fick känslan av att nu är det kanske inte längre läge att prata om nageltrång kanske att det inte är intressant för honom kanske att det är en helt irrelevant detalj ja nu har du sagt att du har ont i tån kan du kanske släppa detta med nageltrånget jag har också det överhuvudtaget här när man dubbar jag har precis varit och dubbat

[00:33:17] nämligen när jag spelar in det här och det är ju inte så ofta jag gör det längre med dubba menar jag då alltså när man lägger sin röst på en tecknad karaktär i en eller en live action karaktär här i Sverige handlar det ju alltid nästan om att man dubbar lägger svensk röst på en produkt från ett annat land oftast en amerikansk produkt eller engelsk och

[00:33:48] då det är ganska kul men det kan också vara ganska slitigt och hjärtlöst på något sätt beroende på vad det är för produktion man skriker mycket och sådär man får ju väldigt sällan se själva produktionen heller eller det är ju nästan aldrig man ser ju bara de scenerna man själv är med i och jag gör ju väldigt sällan stora roller utan jag gör små biroller för jag är snabb jag kommer in och så gör jag saker snabbt och det är tacksamt då

[00:34:18] och så vad skulle jag säga med det vad var det jag skulle berätta om det jag jag vet du vad nu somnade nu fick jag en sån här iskall känsla av att vad håller jag på med vad pratar om vad gör jag

[00:34:47] hur kan det här vara min affärsidé hur kan det vara min affärsidé att sitta här och prata om ingenting världen rusar och rosar och rasar och här sitter jag och pratar om cykelolyckor på Vasagatan nu har jag suttit här inne i 40 minuter och

[00:35:17] grannen där utanför han börjar nu få misstanka om att det är något som inte står rätt till här inne hur mycket kan man bry sig om sina cyklar kanske grannen undrar hur hur många cyklar är det där är det är det en som man håller på med jättelänge intill min lägenhet så finns det en cykelbutik

[00:35:47] och där stannar det ofta män med sådana här tajta kläder och går in för att de vill serva sina cyklar lite snabbt och då finns det någon slang där som de kan spola av cyklarna för det är väldigt ofta som de får en massa böse på sig cyklarna och då blir jag alltid lite nedstänkt när jag går förbi det där då blir jag alltid också lite då muttar jag sådär gubbigt

[00:36:17] du kan väl vänta tills jag har gått förbi men det skulle aldrig ske att jag skulle säga det för det törs jag inte den konflikten törs jag inte ha jag vet jag har säkert berättat det här men när jag var nyinflyttad här där studion står nu så var det en gammal man som gick hem med sin hund och han han var väl vad man kan säga

[00:36:47] en sur gubbe och då cyklade jag för jag cyklade då i skogen och sen så såg jag honom och hans hund det var en gammal hund också och hunden gick långsamt och mannen gick långsamt och ingen av dem hörde mig när jag kom på cykeln och då blir jag sådär som man kan bli jag ville inte plinga för jag ville inte skrämma dem så istället så saktade jag ner och sparkade mig fram bara bakom dem en stund

[00:37:18] och då märkte hunden mig och blev rädd och ryckte till och då blev han också rädd och då sa jag hej hej och så sparkade jag mig förbi och så började jag trampa igen och då hörde jag honom när jag hade kommit en tio meter då sa han pling pling kan man säga du sa han och då for jävulen i mig somna då blev jag så arg

[00:37:47] det här är ju inte okej jag tyckte att jag hade varit trevlig och snäll men han tyckte att jag hade varit hänsynslös och då skrek jag vad är det med det här jävla raserit i den här stan eller något sånt där skrek jag för då var jag ju ny här inte ny i Stockholm men jag var ny i området man kan ju fråga sig vem det var som var rasande det var ju inte han det var ju jag

[00:38:18] vad är det med det här jävla raserit i nästa stan och sen stod vi där och skrek åt varningsskogen och hunden ville väl gömma huvudet under en stock jag förstår jag förstår inte varför jag måste varför alla måste bli så arga hela tiden jag vågar inte plinga för då blir ni arga jag vågar inte bromsa för då blir ni arga helst ska man bara hålla sig så långt bort från alla andra människor som det bara är möjligt hur kan det komma sig att vi bor i den här stan där vi vet att vi är många vi vet

[00:38:48] att det är trångt stundtals men ändå är det som att vi är i själ och hjärta någon typ av fjällvarelse som blir jättekränkta när det kommer nära en person och nära menas de mindre än 10 meter vad är det med oss varför måste det vara så svårt för oss att acceptera att vi är flera personer här och att ibland blir det lite fel i kommunikationsvägarna därför att världen och naturen och universum

[00:39:17] är en komplex plats där man ibland missförstår varandra regel kanske snarare än undantag jag var inte så välartikulerad jag minns att jag sa att jag vågar inte göra någonting jag vågar inte plinga för då blir ni sura jag vågar inte jag vågar inte köra förbi jag vågar inte jag vågar inte göra någonting och då sa han jag är ju inte arg men när hon

[00:39:46] hon har blivit påkörd en gång av en cyklist hunden då ja det var ju synd sa jag då fick jag lite rådigt samvete då men det påverkar det ju liksom inte hur jag men felet är mitt helt och hållet varför ska jag bli så arg för nästa gång jag ser det ska jag skrika pling pling så cyklar jag därifrån och sen så möttes vi ju minst en gång i veckan under de

[00:40:15] typ 15 år som jag bodde här jag sa inte pling pling en enda gång ibland hälsade jag ibland hälsade jag inte och det brände i mig varenda gång jag träffar honom det är ju ändå ett slöseri med tid och energi vad är vitsen med det som men det är en liten lättnad faktiskt att jag inte bor här och att jag inte har träffat honom på flera år nu

[00:40:45] hunden är borta den är väl antagligen död jag har satt att han har en ny hund det är ju någonting med mig och farbröder det här har jag pratat om massor av gånger och nu ser jag faktiskt grannen utanför här han är på väg ut i skogen han han går ut en bit bara för att se om jag

[00:41:15] han kan se in vad jag håller på med alltså det jag gör här inne i mitt cykelskjul det är då att jag byter sätter på kedjan som hoppar av då och då det kan jag faktiskt göra sådana jag kan sätta på kedjan på cykeln om den ramlar av om det är en vanlig cykel inte någon en sån ubercykel utan en

[00:41:46] en vanlig med en kedja som är vanlig då kan jag vända upp och ner på cykeln för det lärde jag mig någon gång när jag var liten i Hökviken och vi cyklade på grusvägarna då ramlade kedjan av då och då då fick man ju sätta på den bara lyfta på den det är ju otroligt komplext egentligen hur får man en ögla för det är ju vad kedjan är hur får man en ögla att

[00:42:15] som är i stort sett precis så stor som den ska vara för att passa över båda de här kugghjulen hur får man den kedjan att hamna tillbaka på kugghjulen igen när den har åkt av när det handlar om en liten millimeter bara som kedjan är lite för stor lite för lös

[00:42:45] jag slåss nu somnar faktiskt jättemycket med hur ointressant jag tycker det här blev nu jag jag jag vet inte vad det är idag har jag jättehöga krav på mig själv att det ska bli roligt och intressant och så känner jag att jag så här kändes det ibland i början av somna med Henrik minns jag men då kunde jag tänka det är meningen ja det är ju meningen

[00:43:16] men nu är det ändå så att ibland så får jag höra att det är väldigt klokt jag säger och roligt och sånt där då är det som att det är det är väldigt kul att höra det och så känner jag att det vill jag ju vara hela tiden jag är inte så inspirerande idag det är väl så det är bara grejen är att jag ska spela in ett till avsnitt idag också ännu ett

[00:43:47] och det gör att jag känner lite att jag måste nog ta någon typ av vidta någon typ av åtgärd här nu när jag är klar med det här avsnittet för att jag jag måste fylla på med något det kändes som att jag hade massa kraft i det här med grannen men

[00:44:16] han han bar inte hela vägen kan man hänga upp lite på att det handlar om cyklar att det är ett cykelskjul det här det här avsnittet får bli ett avsnitt om ett cykelskjul jag skrev faktiskt en jag var ju så kär i en tjej det har man ju hört förut

[00:44:45] att jag har varit kär i olika tjejer jag var så kär i en tjej och sen så blev det inget och så började jag scenskolan och sen så hade vi ändå kontakt jag och den här tjejen och jag var ju väldigt kär då och hon var ju inte det då men jag ville ju gärna att hon skulle vara kär i mig jag ville ju gärna det jag ville ju gärna visa vilken allatiders kille jag var så jag skrev och

[00:45:18] jag försökte väl liksom visa mig då från min bästa sida sådär som man gör och hon hade hon pluggade till någonting jag vet inte vad då hade hon en uppgift att hon skulle skriva en en novell och hon kunde inte skriva alls hon var inte intresserad av det

[00:45:47] och jag kunde ju det då alltså hon kunde skriva men hon kunde inte författa då men det var någon uppgift hon hade och jag vet inte vad det var för utbildning kan det ha varit en folkhögskola hon gick jag glömt bort i alla fall så sa jag men jag kan skriva din lilla uppgift och hon gick med på det det var ju jättedumt av henne att gå med på det för det måste ju ha framgått väldigt tydligt att det inte var hon och hennes ord ethy

[00:46:16] jag skrev alltså för då var uppgiften att hon skulle skriva om en en kan man säga en mondän en vanlig vardagsplats fast göra den intressant och då bestämde vi att jag eller jag att jag skulle skriva en liten novell en liten platsbetraktelse av ett cykelskjul med hennes röst så att säga men det var ju inte hennes röst utan det var ju min

[00:46:46] hundra procent för jag ville ju impa på henne så jag tog ju ifrån tårna vet du det var ju det var ju en väldigt högtravande odysse genom vardagligheterna i och den djupa känsloladdning som ligger vilande över en sån plats om man bara vill det minnen

[00:47:15] en bortglömd barncykel spindelväv i hörnen denna gamla militärcykeln som ingen riktigt vet vem den tillhör den som den svenska kronan eller som svenska armén serietillverkade och som är så tungtrampad att det är i stort sett omöjligt

[00:47:44] att ta sig fram på den och som har stått stilla med sönderostad kedja sedan mitten av 80-talet ingen vill ingen flytta på den alla tänker att den riktiga ägaren kommer väl snart och hämtar den den blå cykeln med limpsadel och sådana där spelkort fastsatta med klärnypor så att de ska smattra mot ekrarna på framhjulet

[00:48:14] så det ska låta som en motorcykelmotor det var ju en grej man höll på med när jag var liten cyklade vi ju hela tiden hela tiden cykeln var ju det är därför jag tycker alltså jag tycker att tv-serien Stranger Things den tappade ju väldigt i känslomässig förankring efter

[00:48:44] säsongernas gång så att säga det går för lång tid mellan säsongerna allting hinner ju dö om och om och om igen det är jätte det där kan jag inte ens börja prata om jag blir så upprörd när jag tänker på jag sätter en liten nål i det och cirklar tillbaka till det men en sak som gjorde att den grep tag i mig från början är just det där hur de cyklar överallt hela tiden och innan du nu rusar iväg och skriker att ja han har rätt det var bättre förr

[00:49:14] så vill jag bara säga att det stämmer ju inte jag tycker inte det det var inte alls bättre förr jag cyklade visserligen överallt men jag var ju också blev också nedtryckt i toaletten i skolkorridoren så att man kan ju säga att det man får ta det onda med det goda liksom och tiden går och det är som det är och det är oftast bäst tycker jag nog ändå att saker passerar men det är någonting som sitter ihop med det här att vi cyklar överallt

[00:49:43] var vi ens skulle och när man letade efter vi var ju inte så många barn i den här lilla byn när man letade efter någon kompis så cyklade man ju runt och letade efter deras cyklar ja där ligger Stefans cykel slängd på gårdsplanen utanför Pontus ja då vet man att han är där det finns det är en djup känslomässig förankring i det där det gjorde att jag fastnade för den här serien direkt

[00:50:13] men och jag har ju följt den hela vägen ända fram till slutet även om jag efter tre säsonger åtminstone kände att den här glöden var borta men men det är ett jätteproblem tycker jag som det det här med streaming världens mäta och se modeller

[00:50:43] säsong ett har ju samma funktion som piloten hade under den gamla broadcast eran alltså piloten är det första avsnittet testavsnittet som visas för en liten selekterad publik för att se om det här kommer flyga men nu läggs ju allting som inte man mäter hur länge folk tittar hur många som kommer tillbaka hur många nya man mäter och mäter och mäter och mäter

[00:51:12] och under den här mättiden så hinner ju allting dö allting hinner dö hur kul är det att känslomässigt investera i någonting att se någonting där man känner att man knyter an och så går sista avsnittet och det är en cliffhanger och så vet man att man kanske måste vänta fem år på det här på att det ska komma en fortsättning det här låter som ett lyxproblem men jag måste säga att jag tycker på riktigt som att det här är ett konstproblem

[00:51:43] vem är det som bär vem är det som bär hela denna för jag förstår att finansiärerna vill mäta för de vill ju veta hur de får mest bang for the buck så att säga och det verkar ju onekligen som att mest bang for the buck får man om man gör en massa coola första säsonger och sen lägger ner det verkar som att det är det bästa sättet att tjäna pengar och då undrar jag vad vi i publiken varför vi

[00:52:13] överhuvudtaget investerar i den här typen av kulturupplevelse varför man förälskar sig i karaktärer varför man förälskar sig i berättelser och världar när man vet att de som ger oss de här berättelserna och världarna karaktärerna inte är intresserade av vare sig världarna berättelserna eller karaktärerna vi luras liksom vi luras

[00:52:42] in i en värld som sedan stängs och det här kan ju låta jättebanalt och det är ju det på ett sätt det finns väl värre problem än att jag inte får säsong två av något men det tycker jag är som om man bara ser det utifrån något slags barnperspektiv hela vi hela vår hela världen är ju berättelser allt som är vi människor är ju en berättelse det är vårt sätt

[00:53:11] att kommunicera vårt sätt att tänka vårt sätt att tro vårt sätt att bygga saker meningen med livet i berättelserna när berättelserna då får en annan roll en kamuflerad roll som egentligen bara är till för att låta ett litet litet försvinnande litet antal streamingjättar tjäna in pengar bara bara det

[00:53:41] och de har loggor som for the stories eller stories that touchas eller något men det är ju en lögn då det är fake fake fake stream fake news fake jag har tänkt jättemycket på det här i jag tittade på tv-serien

[00:54:10] The Testaments på Disney Channel Disney Plus som är någon slags spin-off på Handmaid's Tale Handmaid's Tale tappade det ju lite efter att säsongerna gick på något vis precis som de flera andra serier som man gillar i början man blev helt besatt av i början men så var det som att den blev slarvigare liksom det här är en spin-off på Handmaid's Tale och jag har blivit helt sjukt jag vet inte vad det är det är någonting

[00:54:40] bara att den är väldigt välspelad och sen är den ju också den är lite melodramatisk eller kanske lite slarvig också lite småslarvig måste jag säga men jag bryr mig liksom inte om det för det är någonting i huvudkaraktärernas inbördesrelation vad det är att vara sådär växande men också i en helt extrem situation som de är

[00:55:09] så jag blir liksom helt högt och nu är det snart sista delen då och jag vet ju att jag kommer att få vänta om det ens kommer förstår du för det är egentligen ingen som tar ansvar för det ingen bestämmer sig för ingen kommer att ta ansvar för att Henrik Ståhl får sin fortsättning jag tycker inte det handlar om mig det handlar ju på ett sätt för mig handlar det om de här tjejerna som den här serien handlar om

[00:55:40] de lämnas ju vind för våg och jag vet att de inte är verkliga jag vet att det är berättelser men för mig finns det ett värde i den där berättelsen för mig finns det en någon typ av värde som sträcker sig förbi det faktum att de är overkliga alltså att de är påhittade fantasier om ingen bryr sig om de här tjejerna

[00:56:11] kanske de som skriver och regissörer och seriens skapare konstnärlig personal de kanske bryr sig men de har ju ingen som helst makt alls utan det här är människor som som har helt andra prioriteringar än publiken som luras in under förespegling att det här är någonting som ska ta oss med någonstans föra oss någonstans

[00:56:41] och också de som jobbar med det de som spelar de som regisserar de som klipper de som gör musiken de som gör kostym de som gör mask tusentals personer som med någonting som egentligen inte är mätbart investerar det är ju nyttigt naturligtvis att mäta saker jag mäter ju själv mycket men

[00:57:11] ibland skulle jag önska och nu har jag fokus utfallet på streaming jättarna men det får väl bli så just nu det här är ett större problem än bara streaming jag skulle önska att man vågade liksom säga okej det här tror vi på det här ger vi åtta år nu liksom och så får folk hata det och älska det och hata det och älska det och vi har som mål

[00:57:41] att vi ska släppa nya saker hela tiden det är ju så man har de här de riktigt stora tv-serieupplevelserna i ens liv de har ju varit med än länge saker som har vuxit på en man går omkring och undrar vad skulle hon säga vad skulle han säga det är ju det som alla streaming jättarna också letar efter nästa stora krigets vindar liksom

[00:58:10] nästa stora som kan bara få fortgå och det kan byggas nya spin-offs och nya franchiser och saker runt omkring det är det alla vill ha men ingen vågar prova ingen vågar riskera någonting det gäller ju inte bara tv-serier streaming jag skulle vilja liksom ha ett en en

[00:58:40] en brokig egensinnig kreatör som tillsammans med andra brokiga egensinniga kreatörer och skickliga hantverkare på olika områden samlas i ett rum och bestämmer sig för med en stor studios goda minne och ekonomiska uppbackning att nu ska vi bygga en värld som ska definiera en generation det ska inte bara vara en liten futtig ett futtigt nedslag som vi sen skräckslaget

[00:59:10] ska doppa tårna i för att se om du flyger eller inte utifrån siffror som egentligen inte alls berättar någonting om vad människor faktiskt upplever utan mer hur länge det går innan man trycker på stopp tid tittad tid retention rate återkommande tittare nya tittare vi kommer inte att mäta sånt men det vi kommer göra är att vi kommer att ge den här berättelsen tid

[00:59:39] som ett träd och det ska få växa och sprida ut sig och när det har gått tio år då ska vi skapa utifrån interaktionen vi har haft med publiken genom alla år alla fanklubbar all fanfiction alla reaktioner alla krönikor alla tickningar alla tänkningar så ska vi summera det här och så ska vi bara avsluta allting med en sån

[01:00:09] explosion att folk aldrig kommer glömma det det är min dröm somna okej nu är faktiskt avsnittet slut och jag ber om ursäkt det här var ett väldigt osammanhängande avsnitt jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ens har pratat om men det som det är och det som händer händer