Kändisfrisören

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt sagtfärdiga snabbmatställe, din nattliga nysning i natten.

[00:00:27] Det är jag som är Henrik och det är du som är somna. Och det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:01:05] Hej Somna. Hej, hit är du välkommen till mig. Jag sitter i fåtöljen. Jag undrar hur många tusen gånger jag har suttit här nu. Alltså jag har ju suttit här även när jag inte har spelat in menar jag. Så det måste ju räknas.

[00:01:27] När man ser, vad heter det, numreringen på Somna med Henrik-avsnitten så kan man ju veta att det är ungefär en höftning. Därför att dels så är det ett litet, litet hälsike att numrera avsnitten i Acasts användaregränssnitt som jag, som jag, det skulle jag önska att det fanns en knapp som man kunde bara numrera alla avsnitt.

[00:01:53] Men det är ju också en funktion som kanske inte ligger på topp 10 hos ett stort företag som Acast. Jag gick ju över till dem när jag redan hade släppt flera hundra avsnitt. Och detta att gå tillbaka i backkatalogen och manuellt numrera alla avsnitten så det ska bli korrekt. Det stämmer, det blir ju helt, det gör man ju liksom inte.

[00:02:21] Och ju fler avsnitt som går desto mer fel blir det ju liksom. Så att jag vet att jag, det står typ 800 någonting på de avsnitten som finns. Men egentligen är det ju närmare tusen avsnitt skulle jag tro. Och framförallt om man räknar med alla de avsnitt som jag släppte som inte längre finns kvar i backkatalogen. Det är ju avsnitt som jag har gjort på den tiden då jag sålde avsnitt. Det gjorde jag en gång i tiden.

[00:02:50] Jag sålde enskilda avsnitt för nedladdning på min dåvarande hemsida. Och det var specialavsnitt. Tröst i en orolig tid fanns det ett som hette. Jag tror att ett avsnitt som ligger ute som heter Konstig golf. Det tror jag faktiskt att jag hade som säljavsnitt från början. Det här är alltså 2021, 2020, 2019 kanske.

[00:03:17] Och sen hade jag ju en förbetalande prenumeranter via Patreon. Så hade jag ju då någonting som heter Extrapodden. Och av den finns det 30 avsnitt släppta i den här feeden. Men jag tror att jag gjorde över 100 Extrapodden. Så jag är nog uppe i över 1000 avsnitt. Och sen gjorde jag ju också, jag hade ju en period när jag sålde personliga avsnitt. Av Somna med Henrik.

[00:03:48] Eller det gör jag ju fortfarande förresten. Ibland får jag faktiskt frågan om personliga avsnitt. I liksom present till någon som gillar podden eller så. Det här är ingenting som jag brukar prata jättemycket om. Därför att det är väldigt dyrt. Förlåt. Förlåt. Nej men det kostar mycket pengar. Och det tycker jag. Det är så få gånger som jag gör sånt. Så att det känns inte som något som man.

[00:04:18] Men nu vet du det i alla fall. Att om du har några tusen som bara ligger och skräpar. Så vet du att du kan slänga dem på en. Gammal avdankad barnprogramledare. Som försörjer sig genom att prata folk till sömns. Men nu var det länge sedan jag gjorde det. Jag tror att jag har gjort det till en del kända svenskar. Som har kontaktat mig och velat ha personliga avsnitt.

[00:04:46] Och då kände jag lite grann att jag höll på att bli en sån här. En sån här du vet en sån som kändisarna går till för att få en service. Som kändisfrisör typ. Jag har faktiskt varit kändisfrisör. En gång i tiden. Det här var ju långt innan var och varannan människa var kändisfrisör. Det här var ju under tiden där alla som var något gick till mig.

[00:05:16] För att få sina hår klippta. Långt innan Jean-Pierre Bardau. Jag var liksom först kan man säga. I Stockholm. Då klippte jag ju alla kändisar då. Alla A-kändisar. Som hängde och frekventerade nattklubben Alexandra. Där var jag. Jag var ju visserligen ganska liten. Vid den här tidpunkten. Alltså jag var ju bara.

[00:05:45] Alltså säga att jag var 84. Så jag var nio år gammal då. Men jag hade ju då en fallenhet för att. För kalufser. Och min frisersalong. Jag åkte ju hem till folk. Som bodde på Östermalm och Lidingö och Täby. I stora villor eller lägenheter. Och så hade jag med mig mitt lilla saxkit. Att. Men jag hade också en salong. På biblioteksgatan. I Stockholm. Och den hette.

[00:06:14] Salong Kalufsen med Zäta. Salong Kalufsen. Och eftersom jag är från Dalarna. Så hade jag sloganen under. En Dalar frisör vet vad han gör. Och det tyckte folk var väldigt festligt då. Och eftersom jag var nio år. Så hade jag ju inte hunnit ställa om dialekten. Eller så. Utan jag var ju. En oskyldig liten dalmas. Och jag pratade. Sådär som folk gör mest.

[00:06:44] I Dalarna. Om väder och vind. Varg. Och alla gamla skrotbilar. Som står på min biltomt. Inte på min biltomt. Alla gamla skrotbilar. Som står på min tomt. Därför att jag har en svåger. Som gillar gamla skrotbilar. Och att. Gården har gått i arv. I generation efter generation. Och nu växer gräset. Och ladun har ramlat ihop. Men bilarna. Står där.

[00:07:16] Också ihopramlade. Det pratar jag mycket om då. Med de här. Och det tyckte de var ju så exotiskt. Alla de här. Kändisarna då. På 80-talet. Var ju Stockholm. Ett ganska. Ett ganska. Hett ställe. Det var inte lika. Diversifierat som nu. Man kan säga att. Kändispolen var ganska. Enhetlig. Och. Trång. Speciellt. A-kändislistan.

[00:07:46] Men. Det var ju ingen. Folk betedde sig ju lite. Hur som helst. Det var ju en annan tid. Kan man säga. Och det här fick ju jag. Min släng av sleven av. När jag stod där och klippte. Ibland gjorde jag faktiskt sådana. Stick. Stickkontroller. Jag gick ut själv då. På Alexandra. Nattklubben. Och. Gick runt med saxen på dansgolvet. Och så bara gjorde jag.

[00:08:15] Plötsliga stickande hugg. Ut i mörkret. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Men jag gjorde det. Och. Det var så som många utav de här. Kända människorna på 80-talet. Fick sina frisyrer. Därför att de. Åsamkade av. En. Nioåring. I komplett. Bäckmarker. Samtidigt som de rörde sig till.

[00:08:46] Syntmusik. Alltså nu var väl inte kanske. Alexandra. Ett synt. Ställe. Det får man nog inte säga. Det var ju. I allra högsta grad. Pop. Och populärmusik. Som spelades. Det fanns inget obskyrt. Med det här stället. Det var ju. Men det var verkligen. Flärd och glam. Och när det kom utländska gäster. Kändisar. Eller dignitärer till Stockholm. Så ville de alltid besöka Alexandra. Alexandra. Och Alexandra Charles och jag.

[00:09:16] Är ägarinna. Alltså vi var ju. Bestisar och bundis. Och. Jag klippte henne. Och hennes hundar. En gång i månaden. Så åkte jag dit. Till deras. Till hennes våning. Och klippte dem. Men jag hade gjort de här. Exekutionerna då. På Alexandra. När jag gick runt med den här saxen. Och klippte sådär. Vilt. Då brukar ju folk säga. Vad är det här? När de gick in på toan då. För ofta märkte de ju inte. Att de hade fått frisyrna.

[00:09:48] Åsamkade. På något vis. Då brukade de. Då gick de in på toan då. För att snorta. Det skulle de inte göra. De. De skulle. Piffa sig lite. Skulle de bara göra. Vad sa du? Vadå? Vadå? Vitt pulver? Nej, nej, nej. Absolut inte. Det var inga. Små. Små scouter.

[00:10:18] Hade kunnat. Tvaga sig i. Det här stället. Så rent var det va. Och så oskyldigt. Men i alla fall. Då gick de in på toan då. För att. För att pudra näsan. Och. Då. Då såg de ju. Hjälp mitt hår. Vad är det som har hänt? Och först blev de ju rädda och arga. Men sen så. Kom det förbi någon kanske. Och sa.

[00:10:48] På den där typen av. Söderslang. Bara gamla taxichauffisar i Stockholm. Pratar numera. Snygg frilla. Så kunde de säga. Och då. Då blev de ju. För det var ju Magnus Ugglar då. Som sa det. Snygg frilla. Och då. Då blev ju. Ja men. Anneli Rydé. Då blev hon jätteglad då. Men gud. Vad snygg frilla. Magnus Ugglar tycker jag är snygg frilla. Och. Så går hon ut då.

[00:11:17] På toan. Och så börjar hon leta då. Med ljus och lykta. Efter vem det var som. Som har gjort den här frisyren. Och då. Visste ju då. Alla på. På klubben. Att. Henrik Ståhl. Nio år. Han står i ett hörn. Med sin frisörstol uppställd. Och. Och. Red då. Delade ut visitkort. Och där stod då. Henrik Ståhl. Salong. Kalufsen. Med Z. En dag där frisör. Vet vad han gör.

[00:11:49] Det kan hända du dör. Men han vet i alla fall vad han gör. Och. Men den fortsättningen. Den var implicit. Det var något man fick ana sig till bara. Och sen. Ja då stormade hon fram då. Åh vad fint det här var. Kan jag betala dig något? Nej den första är alltid gratis. Sade jag. Men det blir alltid dyrt till slut. Det kostar ingenting i början. Och då. Så sa de. Då blev de. Då var de ju sjukt.

[00:12:18] Då var de ju fast hos mig. Och sen så. Började de besöka mig då. Antingen så att de beställde. Att jag åkte hem till dem. För det gjorde jag ju då med en del. Ett av vipparna. Men ofta kom ju dem till mig på biblioteksgatan. Och det gick ju så bra. Jag visste ju på den här tiden inte hur man handhade det här med. Löner och. Skatt och moms och sånt. Utan jag bara tog emot pengarna. För det fanns ju inga. Alltså det finns ju. Det fanns ju folk som betalade med kort.

[00:12:48] Bankkort. American Express och sånt på den tiden. Men. Men. Då var man ju tvungen att ta fram som en sån där liten plastkortläsare. Så la man kortet i plastkortläsaren. Och så drog man. Någon sorts regel. Tjonk tjonk drog man den över plastkortet. Och då kopierades hela kortet till en liten pappersremsa. Så jag hade ju hur många kortuppgifter som helst. Och de sparade jag. Brukar jag lägga i en plastlåda utanför.

[00:13:18] Fristersalongen på gatan. I en sån gammal glass. GB-glasslåda. Med locket på såklart. Så de inte skulle blåsa bort. Och så en dag så. De där var borta i alla fall. De där. De där. De där. De där kvitenserna liksom. Jag vet inte hur det hade gått till. Men. På något sätt. Så måste någon ha kanske. Tagit hela lådan liksom. Och sen hittade jag lådan lite längre bort. Men kvittorna.

[00:13:49] Eller vad heter det. Kopiorna då. Släjtarna var liksom borta. Och. Men det brydde ju inte jag mig om. För jag hade ju redan fått betalt. Utan det här var ju bara människors kortuppgifter som. Börjleket. Men jag var ju nio år. Så jag visste ju inte att det här var ett problem. Det kom någon och sa till mig. Varför varade du de här? För. Jag tänkte jag borde ju ändå säga till polisen. För det fanns en polis. Som också brukade gå och klippa sig hos mig. En polis som heter Louise.

[00:14:18] Och Louise polis var väldigt. Hon hade väldigt speciella. Hon ville att hennes hår. Skulle ha samma form. Och färg. Och. Steringens. Som en polismössa. På den tiden. Var det ju ingen keps. Och. En sån. Med en skärm längst fram. Liksom. Och. Så ville hon att hennes hår skulle se ut. Så det tog jag alltid hela dagen.

[00:14:48] Jag fick alltid stänga igen. Och jag gick ju back på Louise polis. För att hon betalade ju inte. Till närmelsevis. Det som jag förlorade under en dag. Genom att stänga igen. För Lili och Susi. Med flera. Så. Jag. Jag var. Jag sa i alla fall till henne. Så här. Vad heter det? Låda med. Kortslates.

[00:15:17] Har försvunnit. Vad förslag sa hon. För hon talade lite högtravande. Fråga kolon. Sade hon sen. Varför var du de här? Ja. I en GB glasslåda. Utanför dörren här. På biblioteksgatan. Och då sa hon. Att jag var dum i huvudet. Och det var sista gången. Som jag klippte henne. Man kan säga mycket om. Att vara nio år. Och. Jobba som kändisfrisör. Man får ta emot mycket skit.

[00:15:47] Men. Ingen kallar mig dum i huvudet. Så är det bara. Så där var hon portad då. Men hon kom ändå. Och ville bli klippt. Och då hade jag min. Min dörrvakt. En bastant kille. Som hette Tyfen. Tyfen han. Han. Tog. Louise polis. I. Rockkragen. Och. Byxlinningen. Och kastade henne. Som en påse tvätt. Ut på andra sidan. Biblioteksgatan. Där hon kröp ihop. Till en liten. Förutmjukad hög. Och.

[00:16:17] Sen började hon gå. Hos en annan frisör. Som hette. Räliga hudflängaren. En. Förlåt. Det var alltså. Han hade på. På salongen. Salongräliga hudflängaren. En. Skånsk frisör. Som alltid hade. Prilla inne. Och som inte hade något hår. Själv alls. Och helst av allt ville göra. Så att det blev hans frisyr. Men hon. Var ganska nöjd.

[00:16:47] För att. En flintskallig. Är ju mer lik. En poliskeps. Än vad. Den typen av frisyr. Jag höll på med. Det var det här. Uppsprayade. Liksom. Och. Kruspermanentade. Kanske med någon rosa slinga. Om man var lite. Extra modig. I alla fall. Så. Då. Började jag. Ta betalt. Enbart i. Sedlar. Och mynt då.

[00:17:17] Såklart. Och det var ju många som hade ändå. Oavsett så var ju det den vanligaste betalningsformen. Så varje dag så hade jag ju då. En väska full med pengar. En gång hade jag en. Gick jag ifrån. När jag stängde butiken på kvällen. Så gick jag därifrån. Och bort till den lilla insättningsluckan. På andra sidan. Vid. Skandinaviska enskilda banken. Som den hette då. Och.

[00:17:47] Så gick jag fram och öppnade upp luckan. Och skulle stoppa in. Då hade jag en miljon kronor i väskan. Och. Det som är så märkligt med pengar är. Hur snabbt man vänjer sig. Hur snabbt man vänjer sig vid dem. Vid mängden av dem. Så en miljon var liksom inte mycket för mig. Även om jag aldrig hade gått med så mycket pengar i en väska förut. När jag var på väg dit. Så kom det fram två stycken.

[00:18:16] Herrar med skinnkavajer. Så tittade de på mig. De var ju. I 45 års åldern eller någonting. Och hade bakåt slickat hår. Och. En av dem hade ett emaljeöga. Och istället för. Ena handen hade han en krok. Och han kunde skruva av och på den här kroken. Och sätta på andra grejer. Till exempel. Vapen och. Dolkar och.

[00:18:45] Holkar. Och liknande. Och han hade också. Alla hans tänder var. Någon slags amalgam. Det var bara lagningar. Hela tänderna. Det såg ut. Det såg avsiktligt ut. Han sa ingenting. Han bara stod och skruvade lite på sin krok. Medan den andra killen. Den stora. Han hade. Båda hade skinnkavajer. Men han hade. En som såg lite lyxigare ut. Och.

[00:19:14] Han hade bakåt slickat hår. Han var väldigt lik om du tänker Jean-Claude Van Damme. I några av de tidiga filmerna han gjorde. Och så sa han. Vad ska du med den där väskan? Den ser tung ut. Ska vi hjälpa dig med den? Nej tack. Det är bra. Jag behöver ingen hjälp. Så jag är en stark pojke. För att. Jag var ju nio år som sagt. Så jag pratade ju sådär. Jag är en stark pojke. Ja men vi insisterar. Sade mannen med skinnkavajer. Och bakåt slickat hår.

[00:19:45] Och mannen med kroken. Skruvade hotfot på kroken. Men jag sa. Ja men jag vet inte hur många gånger. Jag ska behöva upprepa mig. Det här är andra gången. Jag vet inte hur många gånger till. Men. Jag behöver alltså ingen hjälp mina herrar. God middag. Sade jag. Och så gick jag därifrån. Fast det var ju inte middag. Det var ju kväll. Och då började de gå bakom mig. Och mannen med kroken. Gnisslade med kroken. Han borde smörja den tänkte jag. Så jag tog fram lite sån. 5-52.

[00:20:14] Som är en sån smörjkräm. Hade jag i fickan. Så jag. Kom hit med kroken. Vad förslag. Sade han. Kom hit med kroken. Sade jag. Och då sträckte han fram kroken. För han blev så perplex. Och så smörjde jag in kroken åt honom. Och han drog den. Dra den fram och tillbaka nu. Så jag. Då gjorde han det. Då gnisslade inte alls. Och då blev ju han jätte jättearg. För det var ju en del av hans persona. Det här gnisslandet skrämde ju skiten ur folk. I Stockholms undervärld.

[00:20:44] Tydligen då. Jag visste ju inte detta då. Han förklarade inte det. Någon närmare då. Utan han började jaga mig istället. Så jag började springa. Och båda de här männen sprang efter mig då. Nu tar vi honom. Skriker. Han har säkert juveler i väskan. Det hade jag ju inte då. Så då stannade jag och så sa. Jag har inte alls juveler i väskan. Titta. Så öppnade jag. Och då flög alla sedlarna ut. Och fångades av vinden. Och drogs längs med biblioteksgatan.

[00:21:13] För jag var fortfarande kvar på biblioteksgatan. Och drogs iväg utöver den virvlande. Bort mot Stureplan till. Och Stureplan var ju visserligen ett nattklubbställa. Även på den här tiden. Men inte alls i jämförelse med. Hur det kom att bli sen. Under 90- och 2000-talet. I alla fall så fångade ju folk upp sedlarna. Och de här gubbarna då försvann in i folkhavet. För att försöka samla åt sig så mycket de kunde. Och jag. Jag tänkte.

[00:21:42] Det spelar ingen roll. Tänkte jag. Jag behöver inte betala för någonting ändå. Jag är nio år. Jag får mat och husrum av mina föräldrar. En miljon kronor. Det kommer tillbaks på två dagars jobb. Tänkte jag. Och det gjorde det ju också sen. När vi förstår vad lite pengar betydde för mig på den här tiden. Jag. Jag blev aldrig ledsen när jag förlorade pengar. Eller förlorade kvitton. Eller någonting annat sånt. Och eftersom jag var nio år. Så bryddes ju inte Skatteverket heller om vad jag höll på med. Det var ju.

[00:22:12] Alltså nu i efterhand har jag förstått att det var ju helt och hållet svarta pengar. Som bara strömmade in på mitt konto. För att jag var ju nio år. Och visste inte hur man registrerade sig som företag. Eller någonting sånt. Faktum är att hela den här lokalen. Där Salon Karlufsen. En dalafrisör vet vad han gör. Där den befann sig. Det var ju egentligen heller inte en affärslokal. Utan det var ju egentligen ett utrymme mellan två byggnader. Som jag hade spikat upp plank.

[00:22:41] För jag var också en väldigt duktig snickare. Väldigt förslagen. Jag hade spikat upp plank. Och lagt in ett litet improvisatoriskt frigolitgolv var det faktiskt. Så folk gick ju igenom det hela tiden. Så man fick fin frisyr men man stukade ofta fotleden. Eller vad heter det? Ankeln eller vad det kallas. Och sen är det som en liten tidslucka för mig.

[00:23:11] För att sen händer egentligen ingenting spännande. Jag klippte och fristerade. Och jag slutade med det här när jag var 15 år. Så det var under sex år av mitt liv. Som jag var kändisfrisör i Stockholm. Och sen återvände jag ju hem till Dalarna. Och då hade jag ju missat högstadiet och allting. Så hela den här historien jag brukar dra med om. Att jag var mobbad i högstadiet och sånt. Det är ju. Lugn och förbannad dikt. För jag kunde inte bli mobbad i högstadiet. För att jag var ju kändisfrisör.

[00:23:40] I Stockholm under den här tiden. Det går inte ihop. Så det här är min avbön somna. Jag vill be om ursäkt. För att jag har vilselätt det svenska folket under. Under så många år. Alla tror att jag hade det svårt i skolan. När egentligen så var det själva motsatsen som gällde. Jag brukade ibland åka till Svärdsjö. Till mitt högstadium.

[00:24:08] Där alla bara lyssnade på rockabillig musik. Och drack hembränt i buskarna utanför Heia. Eller mannets loge. Och så brukade jag gå runt där med min flådiga fräsiga frisyr. Och säga. Ni har kommit hit i en guldfärgad Alfa Romeo. Vad är ni för ena losers?

[00:24:35] När kör du en rosa färgad Ferrari Testarossa senast? Nej, precis. Inte alls. Precis vad jag tänkte. Hahaha. Jag var inte så raffinerad. Och alla pep och grät. Och självde av respekt inför mig. Och jag valde ut en av dem som hade varit taskiga mot mig förut i skolan.

[00:25:04] Alltså i ettan och tvåan då blir det ju enligt den här modellen. För jag var ju nio då när jag flyttade till Stockholm och blev kändis. För det är såhär. Någon som har varit taskiga mot mig i ettan då. Som har puttat ut mig ur snurrgungen eller något. Såhär. Du. Du och jag ska bli bästisar. Nu ska jag visa dig i världen. Och så tog jag med honom till Stockholm och så släppte jag av honom typ i. Ja, inte vet jag. Blås ut. Och så lät jag honom bara stå där. Tills han blåste ut.

[00:25:32] Och det var ju då straff för att han puttade ut mig ur snurrgungen. Och så där höll jag på. Så jag var ju ett praktarsle. För att tala klarspråk. Men i alla fall när jag var femton då kom jag tillbaka. Och så gick jag några sista terminer i nian. Och sen så började jag gymnasiet då. Och det var väldigt svårt för mig. För jag började ju gymnasiet i Falun då.

[00:26:03] Och det är ju inte Stockholms innerstad. Det är det ju faktiskt inte. Man kan ju säga vad man vill om Falun. Men det är inte Stockholms innerstad. Och jag var ju van vid en viss standard. Eftersom jag hade omsatt så många miljoner under mina år. Och inte liksom blivit granskad. Eller blivit återbetalningsskyldig och sådär. Utan jag hade ju helt gått under radarn. Men då sa mina föräldrar såhär. Vi ska...

[00:26:32] Du får inte göra av med pengar här nu. För då kommer det att sticka i ögonen på folk. Och jag trodde på dem. Så jag kunde inte leva det här lyxlivet. Det här jättsättlivet som jag var van vid från Stockholm. Utan jag började liksom... Förut hade jag ju då blivit körd med min Ferrari Testarossa. Jag kunde inte köra den själv. Utan jag hade en chaufför som hette Gillis. Som körde mig överallt. Alfa Romeo var också ett populärt val. Eller någon typ av nördig jip som jag hade ibland.

[00:27:01] Om jag ville känna mig lite vild. Och... Testarossa var ju en cabriolet. Det behöver man ju inte... Det behöver man ju inte... En säga. Det är klart så att du vet. Förstår. Rosa. Laxrosa var den. Och... Och så hade den... En Dala för Sör vet vad han gör. Det är glittriga, blåa, snirkliga bokstäver över hela huven. Den kunde jag inte åka i då.

[00:27:31] Utan jag började åka buss med Dalatrafik. Från Högviken där mina föräldrar bodde. Till Falun varje dag. En timma enkelresa. Så två timmar per dag satt jag på bussen. Och det här var en omställning såklart. För jag hade ju blivit körd med bil då vad jag ens skulle. Och... Det fanns ju inga mobiler eller så. Så jag... Och jag hade ju inte heller... Jag fick inte köpa mig en... Vid tiden kallad freestyle. Som man kunde lyssna på musik i lurar.

[00:28:00] För det hade ju dragit blickarna till sig då. Utan jag fick ju sitta där tyst och titta ut genom fönstret. Och då tittade jag på min egen spegelbild i fönstret ganska ofta. Och såg mitt ansikte. Och... Ibland tänker jag på... Vad ofta jag har sett mitt eget ansikte. Och jag undrar hur jag hade sett mig själv om jag aldrig hade sett mitt eget ansikte. För det måste ju ha varit ett mänskligt villkor. Under den största delen av vår historia.

[00:28:28] Det fanns helt enkelt inte speglar överallt. Inte ens ytor att spegla sig i under största delen av vår historia. Det är liksom nytt det där. Att blanka till olika ytor så det går att speglas i dem. Och att det från allra första början var någonting som uteslutande var en lyx eller en förbannelse beroende på hur man ser det. Som uteslutande rörde människor av börd och rang.

[00:28:58] Och med kapital. Kulturellt och ekonomiskt. Och nu kan alla spegla sig. Man kan spegla sig i ett bussfönster i mörkningen när man åker hem från Falun. Med buss 710 var det så. Jag kommer inte ihåg. 704. Den gick 21.40 varje kväll. Från Falun. Och så åkte jag hem då till Högvicken.

[00:29:24] Och då satt jag där och tänkte och fantiserade om framtiden och vad som skulle hända och vad det skulle bli av mig och så vidare. Vad hittar man på? Hur toppar man det här med att vara kändisfrisör? Hur slår man en sån?

[00:29:47] Alltså som där jag liksom har varit gnoggat armbågar med hela den svenska kändiseliten under sex år av mitt liv. Och nu plötsligt sitter jag här och går på Lugnetgymnasiet. Och går estetisk praktisk linje. En linje som också i början var tvåårig. Den var ju det. Den var ju tvåårig först. Och sen tog vi studenten. 2003 vill jag säga.

[00:30:17] Men det var alltså 1993. Eller 92, jag kommer inte ihåg. Nej, 93. Och sen det sommarlovet. Då blev det lag att gymnasielinjer måste vara treåriga. Eller lag, jag vet inte. Men det var någonting i alla fall som gjorde att våran gymnasielinje och flera andra blev treåriga. Och då fick jag ett brev hem. Där jag erbjöds då att fortsätta i min gamla klass ett år till.

[00:30:47] Och jag älskade gymnasiet. Så jag sa ja. Såklart. För jag hade inga prospekt. Det fanns inget som jag hade planerat in. Jag blev jätteglad minns jag. Och då hade ungefär halva klassen tackat ja att fortsätta. De andra hade bara dragit vidare. Och alla som det blev något känt av. Det var flera i min gamla gymnasieklass.

[00:31:15] Som blev ganska framgångsrika inom sina respektive gebit. Då var det jag och två till. Som hör till den där gruppen då. Det känns ju dumt att hålla på och bestämma vad det innebär att lyckas och inte lyckas. Så jag låter bli att säga vilka det var om vi säger så. Men jag... Alla de som det blev något av sen. De drog så kan vi säga dem. Jag ska uttrycka mig väldigt hårt.

[00:31:44] Men sen var det ju några stycken kvar. Som det ändå gått bra för. Anledningen till att jag inte säger att det har gått bra för alla. Är att jag har inte kontakt med alla. Så nu har jag tvättat mina händer. Jag lägger ingen värdering i vad jag som är. Att bli något eller inte bli något. Men okej. Vi säger så här då. Människor som sedan blev kända inom sina respektive gebit. Det var några stycken. Och av dem så hoppar de flesta av då. Det är i tvåan.

[00:32:14] Men jag fortsätter då. Och så blev jag också sen då lärare på samma skola. När jag tog studenten en andra gång. Jag har tagit studenten två gånger. Jag har haft två utspring. Och andra gången när vi skulle ta studenten. Då var vår rektor jättesur. Han var en riktigt sur gubbe. Han ersatte en rolig tant som hette Karin. Som var vår rektor i alla år. Och vi tyckte hon var så kul.

[00:32:44] Och hon tyckte själv att det var kul. Vi skojade om henne på våra spex. Och hon tyckte också att det var roligt. Men sen kom den här skånska farbror. Han var inte rolig alls. Han var en hård farbror. Och han tyckte det var helt emot alla regler. Att vi sprang ut en gång till. Så han vägrade ropa upp vår klass. Men då sprang vi bara ut ändå. Minns jag.

[00:33:12] Och jag kände att vi äger hela världen. Det var en fin känsla. Tänk på det du som är 18 år och lyssnar på Sonoma Henrik nu. Den här perioden i ditt liv. Du kommer inte ens kunna relatera till det här. Det är det sorgliga. Men kanske ändå. Den här tiden i ditt liv. Det kan hända att du känner precis just nu.

[00:33:41] Att du har räknat ut hur det här funkar. Hur allting funkar. Du kanske också känner att de som är äldre än du. De som har fler år på nacken än vad du har. Att de inte har någon koll riktigt. Att de är fördjugna. Falska eller bara dum i huvudet. Då vill jag säga att den känslan. Fan vad den är härlig. Men den går över.

[00:34:12] Eller den försvinner. Och jag säger inte det här för att raljera eller vara överlägsna. Eller någonting sånt. För jag minns ju hur det kändes. Jag minns att jag kände att jag ska aldrig bli som dem. Jag ska aldrig bli som dem. Och det som man missar i det resonemanget är ju att det är mer komplicerat än att bara välja värld. Det är mer komplicerat än att bara välja precis vad för sorts person man vill vara och sen vara det.

[00:34:40] Därför att det händer saker i livet som gör att det blir mer och mer nyanserat. Svårare och svårare att se vad som är vad. Och rätt var det jag är. Så står man vid ett staket och pratar om allt hanbyggande med sin granne. Med banklån. Och barn på förskola. Och det är lättare hänt än vad du kanske tror att det är.

[00:35:12] Men med det sagt så är då du 18-åriga somna. Så saknar jag ju verkligen den här tiden också. Så min andra uppmaning är. Försök att betrakta den utifrån. Och glädj dig. Glädj dig över att du inte har börjat än. Glädj dig över att du har allting kvar. Det jobbiga och det underbara. Du får göra allt det här.

[00:35:40] Inget av det som har skett i ditt liv. Ingenting av det som kommer ske i ditt liv har skett än. Du är alldeles ny. Och du kanske känner dig gammal. Och nästan utsliten. Det minns jag jag gjorde efter gymnasiet. Jag kände att jag hade sett grejer. Att jag hade gått igenom grejer. Och det har man ju. Det har man ju. Man har ju sett grejer och gått igenom grejer.

[00:36:10] En sak som är svår för mig att minnas. Alltså jag minns det är svårt att faktiskt dra mig till minnes hur det var. Det är det här sociala i den åldern. När hela livet är social samvaro. Allting rör sig kring ens kompisar. Och det. Så är det inte heller längre. Det har jag svårt att minnas hur det kändes exakt. Jag minns att jag sitter på tåget.

[00:36:39] När jag är typ 18-19. Och så skriver jag i min dagbok. Och då skriver jag om mina kompisar. Marcus och Andreas. Jag pendlade liksom under hela min gymnasietid. Mellan dem som bestisar. Och ena stunden var Marcus min bestis. Sen var Andreas min bestis. Och så pendlade det där då. Och det blev mest Marcus. Marcus tog över mer och mer. Andreas gled mer och mer in i någon typ av vänskapsperiferi.

[00:37:10] Vi var fortfarande vänner. Men vi delade mindre och mindre av det där innerliga. Som jag och Marcus började dela. Men i dagboken har jag i alla fall skrivit att jag har kommit på. Att Andreas egentligen är min bästa vän. För Marcus och jag har väl någon fnurra på tråden då. Alla tjejer var ju kära i Marcus hela tiden. Och det här ledde ju till att. Jag var ju alltid ledsen och avundsjuk på Marcus. Han tyckte att ha det så lätt med. med romans.

[00:37:41] Hans liv var så spännande. För det var alltid någon som var villig att hoppa från en bro för hans skull. Och jag. Jag var ju bara rädd och konstig och knepig. Så jag var avundsjuk. Så det var säkert någon sån grej. Och Andreas var mer som jag då. Blyg och duktig på olika grejer som ingen riktigt brydde sig om. Och Andreas var duktig på piano. Han spelade. Hittade på. Han var ekvillibrist. Med klaviatur.

[00:38:13] Och jag var ju då duktig på att rimma. Och fantisera och så. En sak som. Var det som gjorde att folk ändå såg mig. I gymnasiet. Det var att jag var rolig på scen. För vi satte upp små revyer. Kabare. Kabarepe. Som vi gick i EP-linjen. Kabarepe. Som vi satte upp. I aulan. Och då. Märkte jag att jag fick uppmärksamhet.

[00:38:41] Och det kom fram människor och lämnade kärleksbrev och sånt. Det kom fram en tjej en gång. Och gav mig. Ett kärleksbrev. Jag hade aldrig sett henne förut. Hon gick i någon annan klass. På lugnet gymnasiet. Hon skrev ett långt brev. Hon drog mig åt sidan. Och så sa hon. Jag vill ge dig det här brevet. Men jag kan inte stå kvar när du läser det. Eller något sånt där. Och så sprang hon härifrån. Och så öppnade jag det och läste det. Och då var det ju då.

[00:39:10] Ett väldigt utlämnande kärleksbrev. Om. Jag gör vad som helst för dig. Typ en sån. Och det var ju naturligtvis. Jättekult att få. Men jag blev också skräckslagen. För. Jag var inte redo för något förhållande. Jag var inte. Jag var inte redo för henne så att bli kyst. Fast det hade jag ju blivit då. Jag tror jag. Ja. Jag kommer inte ihåg. I alla fall. Jag var. Jag blev i alla fall jätterädd. Och sen undvek jag henne då.

[00:39:39] Det var inte så svårt i början. För jag hade ju som sagt aldrig sett henne. Jag kommer inte ihåg vad hon gick för linje. Men. Hon började söka upp mig då. Och till slut så. Skrev jag ett brev tillbaks. Där jag skrev att typ. Vi är för unga för. Kärlek typ. Eller något. Usch vad. För det tyckte jag inte alls att vi var. Det var ju allt jag ville. Men jag vågade liksom inte.

[00:40:08] När det väl var dags. Men jag tänkte ju ofta på det här med kändisfrisör. Färden. Hur den hade liksom lagt grunden för någonting som ju sen bara försvann. I och med att mina föräldrar då tog mina miljoner. Alltså jag hade 400 miljoner kronor. På ett konto. Och mina föräldrar hade satt in det på ett vanligt lönekonto. På sparbanken.

[00:40:38] De här pengarna ska du få sen när du blir 18. Sade de. Och så tog jag då studenten. Och så fyllde jag 18. Och. Så började jag då jobba på mediehuset. Som var en del av gymnasiet. Där jag hade gått. Och då var jag lokal tv reporter på lokal tv då. Som hette Rund TV. För sjön i falun heter Rund. Så den heter Rund TV. Och där jobbade jag och min gamla klasskammalt Maria.

[00:41:06] Som producenter och programledare. Och journalister. Och gud vet allt. Och jag tänkte hela tiden på de här 400 miljonerna. När ska jag få dem liksom. Men du ska få dem snart. Sade mamma och pappa. Du vet att vi har dem. Sade de. Du vet. Du känner oss. Det fixar vi. Ge oss en vecka. Så sa de. Och det sa de hela tiden. Och jag jobbade ju på. Jag menar mina ungdomsår pågick ju.

[00:41:35] Och jag började drömma om teater. På ett ganska konkret sätt. Och sökte scenskolor hela tiden. Och kom så småningom in då. Men då hade jag redan hunnit fylla. 19 år. Och hade fortfarande inte fått mina pengar. Och till hösten skulle jag börja scenskolan i Göteborg då. Det här var 1995. Och. Då sa jag till pappa och mamma. Nu ska jag flytta till Göteborg. Sade jag.

[00:42:04] Nu skulle jag verkligen behöva mina pengar. Kan ni bara ge dem till mig nu. Ni måste det. Det är mina pengar. Okej. Sätt dig ner. Sade pappa. Ja jag satte mig ner. Jo det är så att. Ditt där kontot. Det. Kan hända att det är lite mindre pengar där nu. Än när du satt. När vi satte in pengarna. Vadå ni sa ju att. Om jag satte in honom på ett bankkonto. Så skulle pengarna växa.

[00:42:34] Ja men det gäller sparkonton. som sparar i fonder eller aktier. Det här var bara ett vanligt lönekonto. Så räntan på det är bara någon procent. Så. Ja men hur har det kunnat bli mindre. Sade jag. Jo det kan väl vara så att. Jag och din mor. Han slog ut med armen. Mot min mamma. Som satt och. Självande tittade ner i bordet. Har. Det kan väl vara så att. Jag och din mor har.

[00:43:03] Partat upp pengarna helt enkelt. Sade han. Och jag. Studsade. Vad för slag sa jag. Ja det kan väl hända att. Jag och din mor. Han slog ut med handen. Mot min mor. Som självande satt och tittade ner i bordet. Har. Ja. Snöjsat upp dem så att säga.

[00:43:32] Vad menar du med snöjsat upp pengarna. Sade jag. Vad menar du med det. Ja. Det kan väl hända att. Jag och din mamma har. Han slog ut med handen. Mot min mor. Jag och din mor. Vi har. Ja. Det kan väl hända att vi har tagit oss. En liten. Jajamänsan. Eller en. Liten hej hej. Se upp där nere. Eller. Jaja då.

[00:44:02] Eller. Hej kommer hjälpa mig. Eller. Sassa brössa mandel massa. För. De här pengarna. Vad betyder det. Sade jag. Jo. Sade vi med far. Det kan väl hända att. Jag och din mor. Han slog ut med handen. Då var inte mamma kvar. Hon hade gått därifrån. Hon var så. Hon var så upprörd över situationen. Det kan väl hända att vi har.

[00:44:32] Med jämna intervaller. Tagit. Bett Gillis. Hämta oss och köra oss i. Din Alfa Romeo. Till Stockholm. Där vi har gått på. Olika nattklubbar. Och. Tagit oss en liten. Nippitippitippiti. En vadå. Ja. En. Jag vet inte hur jag ska säga men. En liten. Ratatatatata.

[00:45:03] Förlåt. Ja men snälla någon. Ska man behöva bokstavera det. Vi har varit ute. På olika nattklubbar. I Stockholms. Nöjesliv. De här. Tio åren. Det kan väl hända att det har. Slunkit ner en och annan. Zigzag. Zigzag. Zong. Men snälla pappa. Ska jag. Vad är det här. Vad är det du pratar om. Och då kröp det fram till slut då.

[00:45:32] Att de hade besökt olika kändisfrisörer. I Stockholm. Det hade blivit ett beroende hos dem. De hade utvecklat. Ett. Ett. Riktigt. De hade blivit beroende på riktigt. Av kändisfrisörer i Stockholm. Så de hade. För jag hade ju undrat varför de hade så oklandeliga frisyrer. Och att de låg så. Liksom. On the edge. De var liksom inte som andra. Föräldrar i. I Linghedu.

[00:46:02] På den här tiden. Utan de. De hade. Cutting edge. Frisyrer. Och jag förstod hur allting här. Och då i samma ögonblick så förstod jag att det finns ju inga pengar kvar. De har ju bränt. De har ju bränt 400 miljoner kronor. På olika kändisfrisörer. Som har färgat slingor på dem. In absurdum. Och mycket riktigt. När jag fick min bankbok så såg jag ju att det var noll kronor.

[00:46:31] Det var till och med minus 55 öre. Och. Den natten grät jag mig till söms. För hela min framtid hade ju liksom gått upp i rök på ett sätt. Samtidigt så hade den ju inte det. För jag hade ju kommit in på scenskolan. Och jag hade ju bestämt mig för att lämna min. Frisör. Karriär. Liksom. Därhen. På riktigt nu. Inte återvända. Annars hade jag ju alltid en plan.

[00:47:00] Att jag skulle återvända till den här karriären. Som frisör. Inte nödvändigtvis kändisfrisör. Men kanske ta mig ett jobb. I falun kanske. Som frisör. Liksom. Och skaffa mig en. En stadig kundkrets. Det är klart att om man är dalafrisör. Vill man ju vara i. I dalarna. Liksom. Men. Jag hade ju bestämt mig då. För att jag skulle bli skådespelare. Men då hade jag ju inte råd att köpa den här lägenheten. Som jag hade tänkt att jag skulle ha. Jag skulle ha en takvåning. Någonstans. I. I.

[00:47:30] Haga. Och så skulle jag. Bjuda in min klass. Och alla skulle älska mig. För jag var så rik och så. Istället så fick jag ju då flytta till. Den första veckan. Där fick jag flytta bo på ett kloster i Jonsered. För mina föräldrar hade kompisar som också bodde där. Och sen. Så fick jag bo under en eller två veckor. Hos min klasskamrat Erik Eriksson. Och sen efter det så flyttade jag då till min. Pappas kompis. Kompis.

[00:48:00] Hus i en gården i Göteborg. Där jag hyrde vintrummet. Och där bodde jag ju då under alla. I alla åren. En hyra i månaden på 2000 kronor. Och. En hel dag i tvättstugan. I den gemensamma tvättstugan varje dag. Varje vecka. En hel dag i veckan var min. Och ändå lyckades jag aldrig pricka in och tvätta. Det är obegripligt. Men jag var ju van. Att andra skötte min tvätt. Tillis kom alltid och hämtade mina grejer.

[00:48:29] Och så kemtvättades allt det åt mig. På rörstrandstvätten. I alla fall så. Så. Började jag i alla fall scenskolan då. Med de olika boendesituationerna. Och jag var ju precis som alla andra studielån. Jätterik. Först den första. Efter den 25e varje månad.

[00:49:00] Så här gjorde vi alltid då. I min klass på scenskolan. Alltid var kanske en överdrift. Men vi hade en period. Det här är. Det tycker jag ändå är lite gulligt. Alltså jag gick ju i en klass då. Det här har jag ju berättat många gånger. Med människor som var. Åtminstone några av dem. Var ju rätt. Bestämda med vad som var coolt. Och vad som inte var coolt. Och det fanns väldigt tydliga regler. För hur. Hur man skulle uppföra sig. Vem man skulle vara. Vilka vi skulle vara. Och sådär.

[00:49:30] Och jag passade aldrig in där. Eller jag tyckte i alla fall aldrig att jag passade in där. Jag hade en tröja som det stod svärdsjörevin på. Jag påminner Erik Eriksson mig faktiskt om. Häromdagen. Han sa. Att han hade tyckt den var så coolen där. Svärdsjörevin tröjan. Men det måste jag säga. Det var ingen som sa under den tiden när det var. Så om han tyckte det. Så var ingenting han sa till mig då i alla fall. Att det. Den. Att den var så. Det var en tid. Alltså svärdsjörevin var en revy.

[00:50:00] Jag var med i svärdsjö. Alla andra hade ju väldigt initierade. Coola. Nischade åsikter. Om allting. Smak och allting. Och. Vad var det jag skulle säga om det? Det var ju en väldigt cool klass i alla fall då. Och. Då blev jag coolast av alla. För jag var frisör.

[00:50:29] Så jag kunde klippa dem i olika coola frisyrer. Så jag öppnade upp. Jag öppnade eget som man säger. Det är Ingvar Bergmans värsta omdöme om en skådespelare. Att skådespelaren öppnar eget. Betyder att han helt enkelt slutar lyssna på Ingvar Bergman. Det var det fulaste som fanns. Det har jag för övrigt också uppfostrad i den traditionen. Att en skådespelare som öppnar eget.

[00:50:58] Är en dålig skådespelare. Och. Så som varande en skådespelare som kanske Ingvar Bergman hade tyckt var en som öppnade eget mycket. Alltså någon med många egna initiativ. Och kanske väldigt självgående. Det är ju på ett sätt dålig teater. För att jag kan ju skada en produktion genom att helt enkelt bara strunta i vad gruppen gör. Och så gör jag min grej. Och så blir det som en pjäs i pjäsen. Det jag håller på med. Det är jag medveten om.

[00:51:28] Men samtidigt. Jag är också otroligt lyhörd och lyssnande. Och jätterädd för att ta för mycket plats. Så det är egentligen. Egentligen. Jag tror att jag hade av Ingvar Bergman. Jag har jobbat aldrig med honom. Men om vi hade gjort det hade han varit missnöjd med mig. Till att börja med hade jag varit så rädd för honom. Att jag inte hade fått fram någonting ur mig. Det var jag för övrigt.

[00:51:58] Jag var rädd för flera i min klass också. För de var liksom starka, obändiga konstnärer som jag upplevde. Jo det var det jag skulle säga. Det var så gulligt då. Därför att i den här coola, coola klassen som jag gick. En ganska toxisk grupp faktiskt. Människor. Så varje gång det studiebidraget kom.

[00:52:27] Så gick vi ut allihop. Och käkade. Och drack öl då. Och. Kan du gissa var vi gick. Den här coola, coola, coola klassen. Med. Jätteprofilerade åsikter. Om vad som var rätt och vad som var fel. Vi gick alltså och åt. Buffé på pizzahatt. Förlåt. Pizzahatt. Det är ju.

[00:52:57] Jättekonstigt. Jättekonstigt. Varför gick vi inte till. Mörka zombie istället. Varför. Varför. Varför gick vi till pizzahatt och käkade buffé. I alla fall det gjorde vi. Och jag kommer inte ihåg det här kanske bara var en gång. Men jag. Jag minns det som att det var någonting. Att jag reflekterade över. Att varför. Gör vi allt det här. Det är för det som händer. I att alla pengarna tog ju slut första dagen. För vi åt och drack upp allting.

[00:53:25] Sen var alla punkar sen resten av månaden. Alltså det gjorde ju alla då. Jag med då. Jag var ju helt punk. Men jag började då klippa min klass. Jag började klippa och frisera dem. Och alla tyckte att det var så förbaskat ballt. Och då blev jag klassens kung. Och bars längs med avenyn. I en sån kungstol. Och alla sjöng mitt lov. Och allt det jag har berättat innan. Om att jag kände mig utanför i klassen. Och att det var.

[00:53:56] Idel elände. Och prestige. Droger och utanförskap. Och snevridna pedagogiska idéer. Det är bara lögn att hitta på. Det är för att jag blev hyllad så som en frälsare. Under hela min senskådartid. Jag bars alltså. Jag vaknade i engården på morgonen. Av att min klass allihopa stod utanför dörren. Och så sa de.

[00:54:25] Kom herre. O herre konung. Och så fick jag sätta mig i en tron. Och så bar de mig alltså från engården. Till kungsbordsplatsen. Där artisten låg. Som vi gick senskådan i. Det är långt. Det tog ju nästan 40 minuter för dem att bära mig. Den vägen. Och då var de ändå väldigt duktiga då. Väldigt plastiska. Snabba och smidiga. Vältränade var vi. Vi var allihopa. Och.

[00:54:56] Efter det så gjorde de samma sak. Men sen hyllade. Först hyllade de mig hela dagen då. Vad jag gjorde så applåderade de. Eller grät av rörelse. Beroende på vad det var jag gestaltade för dagen. Sen bar de hemma igen. Sen frågade de. Kan vi göra något mer? Vill du hänga lite? Då kunde jag välja ut en eller två av dem. Som jag ville hänga med. Och så spelade vi tv-spel ihop. Och. Drack flaming samboka. Tills timmen var sen.

[00:55:25] Och långsamt så började jag också tjäna ihop ett kapital igen. Lite till en början. Men så småningom så spreds ryktet om att jag var en väldigt duktig frisör. Och då. Började Göteborgs kändiselit komma till mig. Det var ju mest Lasse Brandeby. Och. Lasse Kroné. Som jag klippte till en början. Men sen Thomas Tengby. Klippte jag ju. Och. Hans Blix.

[00:55:55] Kan han vara göteborgare? Det vet jag inte. Och. Sen blev det fler och fler då. Kroné är jag särskilt stolt över att ha klippt. Under många många år. Hans frisyr idag är ju. I det stora hela. Ett resultat av. Av mig. Och min sax. Och. Så började kapitalet växa igen då. Och sista året på scenskolan.

[00:56:24] Då kunde jag flytta ifrån en gården. Mitt lilla vinsrum. Och köpa mig ett slott. Ett rosa slott. Som låg i slottskogen. Tvärs över på andra sidan. Där bodde jag sista månaderna. Och sen sålde jag det. För ett. En spottstyver. 25-30 spänn. Till en kille som inte hade någonstans att bo. Så tänkte jag. Det var väl en god gärning. Så det gjorde jag. Sålde till honom. Och sen så. Stod jag och tittade på sälarna. I ett slott skogen.

[00:56:54] Det fanns en bassäng med sälar i. Nu vet jag inte om det finns kvar. Där brukade jag gå. När jag var ledsen. Och ställa mig i duggregnet. Och titta på de där sälarna. Och tänka. Att de. Har det bättre än jag. Och sen. Så. Tog jag tunnelbanan. Från slott skogen. Till järntorget. Tunnelbanan tog jag inte. Jag tog spårvagnen. Gjorde jag. Och så klev jag av järntorget.

[00:57:23] Och så köpte jag en walkman. En freestyle. Satt jag mig på bussen. Åkte ut till. Jonsered. Och blev munk. Francescanemunk. Hos brödna där ute. Men sen var jag fransescanemunk. Ända fram till idag faktiskt. Och det är först nu. När jag avsam mina löften. Nu i förrgår. Så jag bestämde mig för att jag ska. Ta det här med podcastandet. På allvar. Så hela det här. Med att jag. Har.

[00:57:54] Varit skådespelare. Att jag har levt på. Sådana med Henrik. I sex år. Och. Att jag startade podden. För åtta år sedan. Och allt det här. Det är bara en lögn. Allt det här som jag har berättat. Under alla år. I hela. Sådana med Henrik historia. Det måste du nu. Se ihop med det faktum. Att jag också har varit. Och är. En mycket berömd. Kändisfrisör. Som är. Om jag får vara lite. Ärlig med dig. Somna. Är en av.

[00:58:24] Jag är en av Sveriges. Främsta frisörer. Och det här märker man. På min egen frisyr. För att jag klipper nämligen mig själv. Och mitt hår. Det är ju egentligen. Det kan inte bli bättre. Tror. Det finns ingen förbättringspotential. I min frisyr. I min kalufs. Därför att. Och det här är det viktigaste. Av allt som. Det som jag kommer säga nu. Är kanske eventuellt det viktigaste. Som du någonsin kommer att få höra.

[00:58:54] Under hela ditt liv. Sätt dig upp i sängen. Ta fram papper och penna. Tänk noga nu. Att det här. Som du kommer att få höra nu. Det är det sannaste. Som någon människa någonsin har sagt. Och kommer att säga. De orden. Speciellt i den kombination. Och den följd. Som jag nu alldeles strax. Kommer att yttra. Det är det visaste.

[00:59:23] Mest sublima. Elegantast formulerade. Insiktsfullaste. Som någon människa. Någonsin har sagt. Så länge det har vandrat människor. På planeten jorden. Och så länge som det kommer att vandra människor. På samma planet. Och vidare bland stjärnorna. Det är nämligen så. Förstår du somna. Att en dalafrisör. Vet. Vad han gör.