Gruhanna tar ton

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din tänkande timer, din dunsande diamant i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är.

[00:00:29] Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:00:57] Hej Somna, hej. På förekommande anledning så var det en kille på scenskolan som alltid sa när det var antagningsprov. Då sa han alltid, på förekommande anledning så får man inte ha med riktigt tobak på sina ansökningsscener eller något sånt där.

[00:01:26] Han sa alltid det där, på förekommande anledning, lite grann som en... Alltså det han hade lärt sig det, det lät lite fint att säga tror jag. Jag ville bara ge en liten bakgrund till just det, varför jag använder det uttrycket. På förekommande anledning betyder typ att det här brukar hända, den här frågan eller det här... Det här brukar dyka upp.

[00:01:55] På förekommande anledning då... Ibland så dyker det upp en mail till mig där det står... Jag är inte det där som du säger att jag är i början. Alltså din dumdristiga detektiv till exempel. Jag är inte det, jag blir sårad när du kallar mig för en blåtonad bankir. Till exempel i natten.

[00:02:27] Och då vill jag bara säga att det rör sig om en missuppfattning. När jag säger hej och välkommen till Somna med Henrik. Din exentriska eldvakt. Din binaurala brottare i natten. Så syftar jag alltså till Somna med Henrik.

[00:02:57] Alltså ungefär som att jag skulle säga... Det är jag som är Henrik, din vän i natten. Då skulle du ju inte tolka det som att jag kallade dig för en vän. Om jag däremot hade sagt... Hej och välkommen till Somna med Henrik. Du, din blåtonade bankir. Då hade jag ju syftat på dig. Men jag syftar alltså på mig själv eller på min podcast.

[00:03:26] Och den här alliterationen som jag kör då i början är alltså... Någon slags lek med... Att göra det galet redan från början helt enkelt. Att göra det lite flummigt i huvudet på dig redan från början. Det är ju lite kul att referera till sig själv som en blåtonad bankir. Och sen inte säga ett enda ord om det i resten av avsnittet.

[00:03:54] Så, nu har vi rätt ut det. Och nu kan jag börja med avsnittet. Och nu känner jag mig som en sån typisk Karen-typ. Jag hade en klasskamrat. Jag ska inte säga i vilken årskurs eller så. Men under tiden jag gick i skolan. Den som man måste gå. Lagstadgad närvaro.

[00:04:23] Hans mamma var väldigt... Alltså idag hade man väl kanske refererat till henne som en Karen. Men då var det ingen som sa Karen. Däremot var det många som tyckte att hon var besvärlig då. För hon skulle alltid dra upp... Hon var en sån som kunde mer eller mindre äga föräldramötena. När det var föräldramöte.

[00:04:53] Och hon var ju alltid mycket missnöjd och ställde väldigt höga krav. Och hon var en sån där som när föräldramötet är över. Föräldraträffen liksom. När informationsträffen är över. Och pedagogerna då. Eller lärarna som är helt utslitna efter hela dagens arbete. Och som också då jobbar kvällstid med att informera föräldrarna om vad deras barn gör på dagarna. Så sa läraren då. Är det någon som har några sista frågor? Och alla började göra sig i ordning för att gå.

[00:05:23] För ingen ville liksom vara där mer än hon då. Min klasskamrats mamma som då alltid tog till orda. Och då suckade människor då. Intensivt men tyst. För ingen sa ju någonsin till henne då att de tyckte hon var besvärlig.

[00:05:47] Och jag kan känna att det är lite synd om henne för att hon drevs väl ändå av någon slags, något slags behov av att ordna världen omkring sig. Och oavsett bevekelsegrund så att säga så är det väl ändå ganska begärtansvärt.

[00:06:08] Det där att hon ansåg det vara sin plikt att inte bara ordna det för sig själv men också för oss andra som inte sa någonting. Idag ska jag intervjua en sån person. Välkommen in i äventyrsvargen. Gruhanna någonsin. Tack ska jag ha. Varsågod och sitt.

[00:06:39] Tack ska jag ha. Får jag börja med Henrik att säga att jag verkligen uppskattar att du har bjudit in mig här hit till din tusen år gamla podcast Somna med Henrik. För att få dela med mig av hur jag ser på världen och att det faktiskt är orättvist hur jag, hur allting är. Ja, du får kanske börja med då och presentera dig själv för somna.

[00:07:12] Ja, var ska jag börja? Alltså jag är, jag heter alltså Gruhanna någonsin. Och jag skulle beskriva mig själv som en person med hög svansföring. Detta märkliga uttryck. Som ändå är så tydligt i vad det syftar till.

[00:07:38] Jag har hög integritet och en stark känsla för rätt och fel. Och jag tvekar då inte, och det är väl det som är signifikant för mig och det som gör att jag sticker ut. Att jag tvekar inte att säga ifrån när jag upplever att någonting är fel.

[00:08:00] Precis, du är då alltså känd för, i vissa kretsar i alla fall, för att du inte drar dig för att klaga till exempel när du anser att någonting inte står rätt till. Ja, jag tycker ju inte att det kallas för att klaga då. Jag ser det mer som att jag ger konstruktiv feedback för att förbättra samhället omkring mig.

[00:08:22] Om ingen annan vågar i det här artiga svenska klimatet. Om ingen annan vågar säga ifrån så måste ju någon göra det. Ja, det kan jag tycka är rätt. Att våga säga ifrån är viktigt. Och samtidigt så tror jag att det är många som undrar. Nu känner ju inte jag dig personligen, men jag känner ju andra då.

[00:08:50] Som till exempel min klasskamrars mamma. Där fanns det nog många som undrade då var gränsen går mellan att påpeka allvarliga fel och brister och att, ja, hur ska jag uttrycka det? Att vara lite överdrivet kritisk. Att bedriva ett krig på alla fronter, så att säga.

[00:09:19] Ja, nu blir jag väldigt, alltså nu blir jag, för att citera Jarl Kulle, Jävligt sårad. Nu tycker jag lilla mamma ska hålla käft, som Jarl Kulle sa i Fanny och Alexander. Jag tycker om jäntan, jag vill henne väl. Jag tycker om henne lika mycket som Jenny och Petra och Putte. Ja, nästan i alla fall.

[00:09:48] I Jarl Kulles försvarstal när han har ägnat sig åt svärmeri med det hushållerskan. Och kvinnorna i hans familj kritiserar honom då, inklusive hans hustru. Han blir jävligt sårad då när de synar hans svineri. Tänk om man kunde säga sånt idag. Tänk om man kunde säga så.

[00:10:14] När någon kritiserar en för någonting som är moraliskt förkastligt utifrån egentligen alla perspektiv idag. Att man har gjort hushållerskan med barn. Någon i beroendeställning. Och dessutom då en anställd i hushållet. Och dessutom då utanför det här så kallade äktenskapet då.

[00:10:41] Och så blir man kritiserad av den bedragna hustrun och sin mor. Och då kan man då säga, alltså nu blir jag jävligt sårad. Alltså det är så urtiden skulle jag vilja drista mig till att säga. Men förlåt mig, Gruhanna. Det är väl bara så du hette va? Ja det stämmer. Jag tycker att folk nu för tiden är alldeles för toleranta mot slarv.

[00:11:12] Och dålig service. Och det är som att det har blivit en norm att acceptera medelmåttighet. Jag har alltid lärt mina barn att de ska sträva efter perfektion. Efter vad myndigheterna kallar excellens. Och då får man ju naturligtvis inte bara låta sig bli överkörd av medelmåttighet.

[00:11:42] När standarden inte håller måttet. Det är en medborgareplikt skulle jag säga. Om jag märker att någonting är fel. Varför ska jag sitta tyst? Då är jag ju en del av problemet. Till exempel då om jag är i en butik. Och ser att den här tomatsoppan. Den har ju en pritslapp som är fel.

[00:12:10] Ska jag bara låta det passera då? Så att nästa kund kanske blir lurad då? Nej. Då säger jag till personalen direkt. För jag har sett felet. Och då är jag skyldig att påtala det. Jag tror att somna faktiskt kan känna igen sig mycket i mig. Jag tror att somna skulle älska att höra om mina eskapader. Får jag berätta? Får jag berätta?

[00:12:41] Ja. Det får du. Men jag skulle vilja att du. Eftersom alla gäster i Somna med Henrik. Förr eller senare. Kollapsar in i någon typ av. Tirad av kritik. Och anklagelser mot mig. Varför är det oklart? Eftersom jag själv är alla mina gäster. Det är väldigt konstigt att det blir så här.

[00:13:09] Men jag skulle ändå vilja be dig om att. Försöka undvika det så långt det går. Okej. Får jag prata nu då? Nu känner jag hur jag liksom kliver omkring på äggskal här. Om jag inte. Om jag skulle råka falla in i. Att råka kritisera ditt. Högvördiga. Värdiga. Praktarsle. Som du ju blev kallad av din mor. Det var en lögn. Vill jag bara påpeka dem.

[00:13:39] Vad roligt om det skulle bara. Läcka fram i Somna med Henrik. Att när jag var liten. Så blev jag kallad för ett. Högvördigt praktarsle. Av mina föräldrar. Det känns ju onödigt. Specifik information. Och också varför skulle. Jag bli kallad för det just. Jag blev alltså inte det. För att undanröja alla misstankar. Om motsatsen. Tyst nu Henrik. Nu ska jag berätta. Jag. Grohanna.

[00:14:09] Någonsin. En händelse som. Ja många av mina vänner. Eller vänner och vänner. Men människor omkring mig har hört om. Och de är kanske lite trötta på att höra det vid det här laget. Det är. Kaffekopp. Incidenten. Eller. Kaffekoppgate. För några år sedan som jag brukar kalla det för. Det var så här. Att jag var på ett. Café.

[00:14:39] Jag kanske inte behöver säga namnet. Men vi kan väl säga att det var en stor kedja. Som finns överallt då. Vi skulle kunna kalla det för. Bar tax. Till exempel. Eller någonting. Och. Jag beställde en cappuccino. storlek medium. Och då frågar de ju alltid vad man heter. Och det där är ju fortfarande lite en kuriositet i Sverige.

[00:15:08] Även fast det har funnits i typ 15-20 år. så är det fortfarande lite konstigt när de frågar vad man heter. För det är ju annars inte. Det är ingenting som annars alltid dyker upp. Hos serviceetablissemang. Men jag har vant mig i det där. Så jag. Jag sa. Jag heter. Gruhanna då. Och sen när jag då får min kopp. Så märker jag att baristan har stavat. Mitt namn fel på koppen. Alltså jag stavar ju mitt namn.

[00:15:35] G-R-U-H-A-N-N-A. Men på koppen så står det. S-U-S-A-N-N-A. Susanna. Jag menar hur får man ens Susanna. Från Gruhanna. Det är ju helt olika. Det är två olika namn. Ja. Och sen vet jag att människor gör misstag och så. Men jag kände att det här var lite. Ja. Respektlöst.

[00:16:04] Jag hade talat tydligt. Jag har inget liksom. Vad jag vet så har jag inget. Ingen liksom talstörning eller så. Så jag gick fram till disken igen. Och så sa jag. Ursäkta. Men när jag skrev fel namn på min kopp. Det ska vara Gruhanna. Inte Susanna. Och då. Ja då blev jag ju nyfiken då. Hur reagerade baristan på det? Ja.

[00:16:31] Hon såg lite stressad ut som att hon hade mycket att göra då. Och hon sa bara. Oj förlåt. Och så liksom. Gav hon mig en penna. Så att jag skulle korrigera namnet. Själv då. Du hör ju. Jag betalar. Nästan. 60 kronor för den här cappuccino. Då måste man ju begära att hon åtminstone stavar rätt namnet åt dem.

[00:17:00] Åt den om man hade skrivit fel. Så jag stod där och tänkte att det här är inte acceptabelt. Och då krävde jag att få prata med hennes chef då. Så du bad att få prata med chefen över ett felstavat namn på en kaffekopp. Som du faktiskt ändå hade fått i handen. Du hade ju kaffet. Vad spelar det för roll vad det står för namn tänker jag spontant. Det blir ju ingen skillnad på substansen i koppen.

[00:17:31] Nej men för mig är det principen. Om de slarvar med sådana här små saker. Vad mer slarvar de med då bakom kulisserna. Och sen kände jag mig lite förminskad också. Som att mitt unika namn inte var viktigt då. Att få rätt liksom. Så jag stod på mig och sa. Låt mig tala med förmannen minns jag att jag sa. Låt mig tala med förmannen. Och då sa jag.

[00:17:57] Du kan få prata med min restaurangchef. Sade hon då. Och då kom han ut och han var ju ung. Han kanske var 25 år. Och han såg ju lite förvirrad ut. Och jag jagade inte upp mig eller så. Utan jag förklarade situationen. Med hög vass röst. Som jag har när jag är lugn. Och så sa jag. Jag heter faktiskt Gruhanna. Och kan du läsa vad det står här. Frågar jag honom. Och här kanske han upplevde att jag lät lite nedlåtande då.

[00:18:25] Men det var jag absolut inte. Jag accepterade att han var lite mindre bemedlad i skallen. Det kanske verkar som en bagatell säger jag. Men jag tycker det är tråkigt när mitt namn inte tas på allvar. Jag heter ju faktiskt inte Susanna. Jag heter Gruhanna. Och om jag låter det här passera. Då kanske nästa kund får fel allergiinformation. Eller någonting. Slarv är slarv.

[00:18:59] Hur tog han det då undrar jag. Jo. Det här visar ju sig då att det är bra att säga till. För han sa. Jag ber så hemskt mycket om förlåtelse. Det var fint tycker jag. Och sen fick jag en ny kopp kaffe. Gratis. Med rätt namn. Stavat på kopper. Även om jag fick bokstavera då. Och de där inne i kassan. De lärde sig nog att vara lite noggrannare.

[00:19:28] Och faktiskt så gick jag dit en vecka senare. Och då ropade baristan med hög skälvande röst. Gruhanna. Innan jag ens hann beställa. Så de kom ihåg mig. Ja du gjorde ett intryck. Ett outplånligt intryck. Ja och det tycker jag om. Vissa kanske tycker att. Men herregud det är väl bara ett namn på en kopp. Slappna av.

[00:19:59] Men. Som jag ser det. Henrik. Får jag kalla dig Henrik? Eller vill jag att jag ska kalla dig för Herr Stål? Nej det går bra att kalla mig för Henrik. Jag undrar bara för att. Du verkar ju så lätt kränkt. Det här när man får inte kritisera dig på något vis. Utan du är så otroligt. Lätt och. Porslins person verkar du vara. Förlåt att jag nu bara bryter här då. Gruhanna. Men nu är du på väg in i det där.

[00:20:29] Som jag vill undvika då. Det här kritiken av mig hela tiden. Som någon typ av stående punkt i intervjuavsnitten av Somna med Henrik. Om ingen säger någonting Henrik. Så blir det aldrig bättre. Jag tänker att jag. gör människor en tjänst om jag säger till. Inklusive vad jag säger till dig här nu. Att du är alldeles för lätt kränkt Henrik. Jag vet att du började i hela avsnittet med.

[00:20:59] Med någon slags tirad. Om att det är så synd om dig. För att människor missuppfattar. Och tror att du menar dem. När du säger alliterationerna i början. Och då vill jag bara säga att. Innan du nu rusar upp. I ditt eget privata kyrktorn Henrik. Och skriker ut över nejden. Att ingen förstår dig. Så vill jag bara säga att. Du är obegriplig. Och du får skylla dig själv. Ditt.

[00:21:27] Vederstyrliga gamla praktarsle. Okej. Ska vi föra tillbaka fokus på dig. Grohanna. Åkerbock. Eller vad heter du? Någonsin. Grohanna någonsin. Du står upp för principen. Att saker ska göras rätt. Och ingenting annat än rätt.

[00:21:58] Tack. Precis. Det handlar om att visa lite yrkesstolthet också. Jag förväntar mig. Inte mycket av folk. Bara att folk gör sitt jobb perfekt. Jag kan inte se hur. Hur det skulle kunna vara någon. Överdriven förväntan jag har. Är det för mycket begärt?

[00:22:26] Men varför är det då inte så många som gör det du gör? Till exempel det här med förmannen då på fiket där. Att du. Fiks förmannen. Det här att du. Du påtalade då att det stod Susanna istället för Grohanna. Varför är det inte fler som gör som du. Om det nu är så viktigt. Ja det vet inte jag. Kanske.

[00:22:56] Folk är tysta. Man måste våga stå upp. Annars blir det som att vi godkänner slarv. Jag kan ju spontant känna. Grohanna. att det finns ju viktigare saker att ägna sitt rättvise patos åt. Än just det där. Att någon har stavat ens namn fel. Ja och jag menar att allt är en del av samma.

[00:23:24] Lite grann som i New York på 80-talet när Rudy Giuliani blev borgmästare och började slå ner med nolltolerans på små brott som klotter och trasiga fönsterrutor och sånt. Och därmed också kom åt den grövre brottsligheten. Åtminstone är ju det som är narrativet. Jag vet inte om det är sant eller inte. Jag tänker samma. Att om jag angriper de små orättvisorna och slarvet framförallt.

[00:23:47] Så angriper jag i förlängningen de större övergripande orättvisorna och felaktigheterna i samhället. Vad säger din familj om det här att du alltid säger ifrån? Ja min man Kurt Kvarg. Han brukar kalla mig för kommunalrådet.

[00:24:18] För att jag alltid ska ta upp saker officiellt och prata med ansvariga och sådär. Och han håller ibland på och försöker lugna ner mig när han märker att jag är på väg att ta ton som han säger. Ta ton. Ja han säger så när han märker att jag är på väg att klaga på någonting. Typ om vi är på restaurang och jag upptäcker att glaset är lite smutsigt och så.

[00:24:42] Då kan han ge mig en blick ibland som signalerar att snälla kan vi inte bara ha trevligt utan att du säger till personalen nu. Det brukar jag skita i den blicken. Jag kör på ändå. Alltså det beror ju naturligtvis också på situationen. Ibland kan jag ju låta något litet passera. För familjefridens skull. Om det verkligen är obetydligt.

[00:25:08] Men om det är någonting som jag anser faktiskt borde åtgärdas. Då kan jag inte hålla tyst. Accepterar han det då din man? Kurt Kvarg. Ja det har väl hänt att han blir lite irriterad ibland. Och mina barn också naturligtvis då. Det hör ju barnlopen till att man ska göra uppror och så. Min äldsta dotter hon är 18 år nu. Hon tycker att jag är pinsam ibland såklart.

[00:25:41] Kan du förstå? Kan du förstå den bilden hon har av dig som pinsam? Nej. Jag förstår att en tonåring kanske tycker att det är pinsam när mamma säger ifrån i tid och otid. Till exempel vi var på en... Vi jobbade på den här klädbutiken Bina Milblålb förra året. För att jag skulle köpa jeans åt henne då.

[00:26:11] Och hon som jobbade där. Hon var helt ointresserad av att hjälpa oss. Hon stod mest och pillade på sin mobil i kassan då. Ja det känns väl som klassisk tonårspersonal. Ja precis. Och min dotter plockade på sig ett par jeans själv. Och ville bara betala och gå därifrån. Men jag kunde inte bara låta bli. För hon hade hittat. Hon var nöjd och hon provade dem i provhytten och de passade och sådär.

[00:26:41] Men jag ville... Min dotter sa vi behöver inte... Jag behöver ingen hjälp. Den här storleken passar. Men det var inte... Poängen för mig var... Jag kunde inte låta bli att kommentera servicen. Jag gick fram och så sa jag i vänlig ton då förstås. Med min vassa, väldigt upptrissade röst som jag har. När jag är vänlig då. Och då sa jag så här... Ursäkta men vi hade faktiskt uppskattat lite hjälp här.

[00:27:08] Det är ju faktiskt ditt jobb att hjälpa kunder eller hur? Jaha hur reagerade hon då då? Hon gjorde den där klassiska... Att hon bara tittade sådär surt med halvöppen mun. Och så sa hon... Ja vad vill du ha hjälp med? Och då sa min dotter... Kom nu mamma. Jag behöver ingen hjälp. Kom nu. Hon verkade plötsligt väldigt ivrig då.

[00:27:43] Och då sa jag... Jo men min dotter letar efter jeans. Hon ska sova hos en kompis och vill ha nya jeans. Och då tyckte ju min dotter att det var så pinsamt. Så hon nästan började gråta. Och så väste hon att lägga av, lägga av. Och jag blev ju frustrerad då. För jag försöker ju bara se till att vi får den hjälpen som vi borde få. Så då sa jag då till dottern inför hon i kassan där att du får aldrig acceptera dålig service.

[00:28:15] Och så sa jag åt expediten att om det var så jobbigt att göra sitt jobb så kunde vi gärna prata med hennes chef. Om saken då. Och då började min dotter gråta och sprang ut ur affären. Och då kom chefen ut då. Det var en äldre kvinna. Och jag förklarade lugnt och sansat då att vi inte hade fått den hjälpen som man kan förvänta sig.

[00:28:46] Och min dotter stod utanför då. För jag skulle ju köra henne så hon vägrade komma in igen då. Och sen slutade med att chefen bad om ursäkt. Och vi löste situationen. Och så fick min dotter faktiskt 20% rabatt på jeansen. Som plåster på såren. Alltså ni köpte ändå jeansen. Ja hon hade ju bestämt sig för dem. Men det är ju det jag tycker är lite konstigt. För hon behövde ju ingen hjälp.

[00:29:15] Hon hade ju valt jeansen. Det var inte bara att betala dem att gå. Ja men nu missar du min poäng här. Ja rätt ska vara rätt. Jag tänkte väl först att vi skulle göra en poäng av att. Nu ska jag inte köpa jeansen för att vi har fått så dålig service. Men min dotter ville bara få det överstökat. Hon ville bara ha de här jeansen. Och så fick jag ju rabatt av chefen. Och hon bad om ursäkt. Så det var väl okej då.

[00:29:48] Hur var stämningen sen i bilen på vägen hem? Jag var lustig att du frågade. För det var så konstigt. För hon var helt tyst hela vägen min dotter. Och sen så sa hon. Ska vi göra om det nästa helg så har jag köpa mer kläder. Jag var på riktigt gott humör efter det här med rabatten. Och då sa hon att hon aldrig mer ville shoppa med mig igen. Och det var ju lite tråkigt förstås. Men jag tror att när hon blir äldre så. Kommer hon att förstå varför jag gjorde som jag gjorde.

[00:30:19] Ja du tror att hon kommer att uppskatta. Det här perspektivet senare då. Ja det tror jag. För att nu är hon en rebellisk. Tonåring. Som tycker att mamma är jobbig. Mamma är jobbig. Mamma vet ingenting. Men senare i livet. När hon har råkat ut för så mycket dålig service. eller dålig behandling som jag. Jag har ju vandrat genom livet.

[00:30:47] Och bara utsatts för hat och hån och spe. Och dålig behandling och orättvisa. Så länge jag har levat. Sen jag tog mitt första andetag. Och barnmorskan refererade till mig. Som en citat. Jävla skitunge. Det är ett påhopp va. Man har funnits utanför moderlivet i 30 sekunder. Och blir refererat till som jävla skitunge. Jag minns ju inte det här själv.

[00:31:13] Men jag har tydliga minnen av att någon någon gång har kallat mig för det. Och då måste det ju ha varit där sådär tidigt. Jag tror inte att det minnet kan komma från typ. Någon annan upplevelse då. Senare i livet. Nej. Jag minns att jag hade ett par röda snickabyxor på mig. Och att jag cyklade på min trehjuling.

[00:31:35] Och körde över en kvinnas fot utanför gamla konsumbutiken på Stallarholmsvägen. Ja men då kan du inte ha varit nyfölj. Du vet väl ingenting om mitt liv? Nej. Jag lägger ner den. Jag lägger ner den. Jag har inga fler frågor. Fortsätt berätta.

[00:32:05] Ja men du får väl ställa frågor. Jag kan inte veta. Vad vill du veta? Ja okej. Det låter ju som att du. Grunhilde. Grunhanna. Det låter som att du ser dig själv lite som en. Ja men någon slags riddare. En rättvis riddare i vardagen.

[00:32:34] Ja det var bra sagt. En rättvis riddare i vardagen. Vad är för dig. En acceptabel nivå av fel eller brist. Alltså var går gränsen för dig. Ja det var en bra fråga. Det gäller ju också att förmänskliga mig här. För jag är ju inget monster. Det är inte så att jag letar fel med flit. Om jag går in i en butik och allt är bra och trevligt.

[00:33:03] Då njuter jag av det som vem som helst. Jag tror att egentligen så vill jag bara att saker ska fungera som de borde. Ja så du går inte att klaga. Du går inte att leta efter fel. Nej. Alltså jag menar om min mat kommer in på en restaurang och allt är rätt och allt är gott. Då lutar jag av mig tillbaks och är nöjd. Jag är inte ute efter att sabotera eller ställa till en scen i onödan.

[00:33:38] Ja men det verkar ju ändå. Ja jag läser ju här. Min researchers resumé över dig. Det verkar ju ändå som att du hamnar i såna situationer väldigt ofta. Är det bara slump då eller? Ja det är många av mina vänner eller vänner och vänner men människor omkring mig då som säger att Gruhanna du drar till dig trubbel som en magnet.

[00:34:06] Men jag vet ju inte om det är slump. Eller om jag bara är mer uppmärksam än andra. Jag märker sånt som andra kanske inte märker. Jag tycker folk är också för konflikträdda generellt. Jag har svårt för det här rycka på axlarna och gå vidare. Ja ja mentaliteten. Du vet när man säger Det är väl inte hela världen. Och jag säger nej.

[00:34:35] Och höjer min näva i luften. Varför ska vi nöja oss när något är fel? Hur litet än är. Små fel blir stora fel om man inte stoppar dem i tid. Alltså på ett sätt håller jag med dig här. Små problem kan växa. Men samtidigt om man påpekar precis allting.

[00:35:01] Eftersom vi ändå lever i världen där allting hela tiden går fel på mikronivå och makronivå. Om man påpekar precis allting. Riskerar man inte då att för din egen skull att folk tröttnar på dig eller att du framstår som gnällig och så. Ja jag är medveten om att en del kallar mig för gnällig.

[00:35:29] Jag har hört folk säga det bakom min rygg och ibland faktiskt också rakt ut. Och ibland har jag hört jobbig jävel har blivit kallad för vid något tillfälle. Och då tänker jag att de här människorna de förstår inte vikten av vad jag gör. De kanske har nöjt sig med halvdant hela livet och så blir de provocerade när någon kommer och kräver mer.

[00:35:59] Tror du aldrig att de som säger att du är gnällig kan ha en poäng? Att du kanske tar saker för långt ibland. Att den här missionen som du upplever att du har. Att den i sin kärna är omöjlig. Eftersom livet inte är perfekt. Nu får du mig att låta som att jag är ett monster Henrik.

[00:36:27] Alltså jag har också ibland ställt mig frågan. Nu kanske jag överreagerade. Alltså jag är inte helt omöjlig. Men varje gång som jag analyserar det i efterhand så kommer jag fram till att nej, jag hade en giltig poäng. Det är bara omgivningen som är ovan vid att någon säger ifrån. Jag har aldrig gjort fel. Och om jag har gjort fel så erkänner jag det. Men jag har aldrig gjort fel.

[00:37:01] Okej. Det där skrämmer ju mig lite. Som bekant då, den flitiga somnan, har ju fått stifta bekantskap med min djupa rädsla för människor som aldrig kan göra fel. Som alltid har rätt. Och alltid vet allting. Hur ser du på det? Ja det är... Jag har inga problem med det synsättet.

[00:37:30] Och jag vet att jag vet allting. Så jag står utanför all kritik där. En gång så... Det här kan jag referera till som soprumsgate. Jag bor ju i en bostadsrättsförening då. Med många hushåll. Och vi har förstås ett gemensamt soprum då. Med en återvinningsstation.

[00:37:59] Och jag är väldigt noga med sopsortering. Alltså om vi ska tänka på miljön. Och gemensamma regler som vi ju ändå har kommit överens om. Som förening. Så måste ju alla hjälpa till då. Men du vet det finns ju alltid de som fuskar i grovsoprum. Så jag märkte att någon slängde hushållssopor i tunnan för... För pappersåtervinning. Eller det var ju... Det var ju inte husållssopor.

[00:38:29] Det var plast. Det var plast i pappersåtervinningen. Det var någon som inte orkade knyta upp plastpåsen. Där plasten låg i. Utan bara hade slängt den hel i. Tillsammans med en viss mängd papper i papperskärlet då. Och så folk som inte plattade till kartonger och sånt. Småslarv som ställde till det. Och det här var liksom återkommande då.

[00:38:58] Och varje gång som jag gick ut med återvinningen då. Och så fick jag spendera 10, 15, 20, 35, 50, hundratals minuter i förlängning. Med att rätta andras fel. Sortera om då lite snabbt. För jag stod inte ut med att det blir fel. Men till slut så blev jag trött på det här. Så då tog jag upp det på årsstämman. Då stod jag upp.

[00:39:23] Och så sa jag rakt ut med min nasala, hesa, vassa röst. Som jag har när jag är lugn och konstruktiv. Så nu får det vara slut på... Rövar fasonerna i soprummet. Vi måste visa respekt för att vi har gemensamma regler. Och det kan hända, kan jag säga, i efterhand. Jag lät kanske lite arg. Men jag var också upprörd över bristen på ansvar.

[00:39:53] Och hur togs det emot? Jag tycker när jag har föreningsmöte i föreningen. Så upplever jag att där tas jag på större allvar. Än när jag till exempel klagar på servicen i en butik. Men jag såg ju också att några himlade med ögonen. Det är alltid han Ågren som bor i ettan där på första våningen. Han är ju bara 30 år gammal och jobbar tror jag som podcastare. Så flummigt yrke.

[00:40:22] Han verkar tycka att det bara är besvärligt att jag ställer krav då. Och vi bestämde då att styrelsen ska påminna i ett utskick om hur man sorterar rätt då. Ja, och så gick veckan och så kom lördagen. Och så slarvades det fortfarande. Kan du förstå? Det hjälpte inte det här utskicket. Och då bestämde jag mig för att ta reda på vem det var som slängde fel då.

[00:40:52] Och jag hade ju mina misstankar om att det var Svenningson på två trappor som flyttade in förra året. De verkar inte lika noga. Man kunde se deras sopor ibland med post med deras namn i fel kärl. Det kunde jag se när jag slät upp påsarna och gick igenom dem under två, tre timmar på kvällarna. Och då såg jag deras lägenhetsnummer bland plastförpackningarna.

[00:41:21] Så då tog jag upp det direkt med dem. Jag gick upp två trappor. Jag plingade på dörren en kväll. En lördagkväll. De hade gäster. De hade middag. Och kvinnan öppnade. Det var ett ungt par.

[00:41:40] Och jag förklarade artigt men bestämt med min mycket decibelstarka, genomträngande, penetrerande röst som jag har när jag är artig och glad och försöker bjuda till. Att jag hade lagt märke till att de kanske inte var helt insatta i hur sorteringen funkade. Och så erbjödde jag mig att förklara då för dem pedagogiskt med papper och penna.

[00:42:09] Och de gick i försvar och så sa de att de har inte slängt något fel. Och sen så sa de något sådär banalt i stil med, har du rotat i våra sopor? En ganska otrevlig ton skulle jag säga. Och jag försökte lugnt dem med min genomträngande, iskalla röst som jag har när jag är lugn och trevlig förklara för dem att det var bara slumpat medan jag rotade igenom soporna.

[00:42:37] Så jag ville bara hjälpa dem att förstå reglerna. Och då smällde de igen dörren på mig. Otroligt ohyfsat faktiskt. Det är svårt att hjälpa vissa människor. Och det vet jag, så jag gav mig inte. Då gick jag hem och så skrev jag ut en kopia av stadens riktlinjer för sopsortering.

[00:43:04] Och bifogade till detta vår förenings egna ordningsregler som vi ju allihopa har kommit överens om och klubbat. Ja, nu var de inte formellt med. Men de har ju skrivit på det dokumentet när de signerade, när de köpte lägenheten. Och så la jag allt det här i deras brevlåda med en vänlig hälsning där jag skrev Tror möjligen dessa kan vara till hjälp.

[00:43:31] Och så en överdrivet glad smiley. Ha en underbar dag hjärtemoji. Hälsningar. Gruhanna i 3B. Det tyckte jag var väldigt trevligt och pedagogiskt. Men sen fick jag faktiskt höra från en vän i föreningen att de här personerna då klagade till styrelsen över att jag, citat, förföljde dem.

[00:44:01] Och då syftade de då på att ibland när de gick ut så brukade jag ibland gå efter dem när de gick ner. Och slängde soporna då. Bara titta så att det blev rätt. Ren välvilja från mitt håll. Jag försöker bara få dem att förstå reglerna. Och så är jag plötsligt på hoven då. Så styrelsen ringde upp mig och bad mig att inte, som de sa, ta saken i egna händer.

[00:44:31] Utan att låta tillsägelser och sånt komma mer formellt från styrelsen. Det är ju han, Lennart Valkingsson, som sitter där. Det är han som är styrelseordföranden och jag har aldrig gillat honom. Han är en typisk mansplainer. Så jag sa att styrelsen uppenbarligen inte har skött sin uppgift här, sitt ansvar eftersom problemet kvarstod.

[00:44:59] Och att jag känner mig faktiskt tvungen då att agera. Eftersom ingen annan... Om nu ni inte kan lösa det här, sa jag. Men okej, jag backar väl undan då, sa jag lite defensivt. Och det kan jag medge att jag var lite defensiv där. Och nu har det faktiskt blivit lite bättre i soprummet. Och det var antagligen för att de har lärt sig nu.

[00:45:28] Eller för att de är rädda att jag ska dyka upp igen då och stirra på dem. Som jag ser det, Henrik. Får jag kalla det Henrik? Eller måste jag kalla det er högvördighet? Nej, det går bra med Henrik. Fortsätt. Alltså, ibland måste man trampa på tårna. Andra på tårna. För att få saker att hända. Och jag är inte rädd för att vara den personen.

[00:45:56] Även om jag blir besvärlig då för andra. När du har gått igenom en sån här situation. Där du har klagat och kanske förföljt någon ner i. Förföljt med fel ord. Okej, när du har följt efter någon. Och stirrat välmenande på dem när de slänger återvinning. Hur mår du? Efter en sån situation.

[00:46:28] Alltså när någonting blir åtgärdat, då är jag nöjd. Då känns det som att jag bidrog till att ordning upprätthålls. Det känns som att jag får kontroll. Det känns som att jag har gjort min plikt. Okej, för om jag var du skulle jag ju känna väldigt mycket stress. Att sen möta människor i trapphuset som jag anar är arg på mig och så.

[00:46:58] Ja, alltså det kan vara stressande när jag är i det. Alltså när jag är... Jag blir ju uppeldad då. Adrenalinet pumpar i kroppen. Men jag tror att stressen av att inte göra någonting hade varit ännu värre för mig. Jag kan inte gå hem och sova gott om jag vet att... Att jag bara vände blicken bort och lät någonting fel bara få passera. Utan att jag gjorde något.

[00:47:27] Här liknar jag dig Henrik lite. För du har ju också sånt att du till exempel kan ju inte... Du tycker det är jättesvårt när du i livet som du har måste ljuga för folk. Undanhålla sanningen. Då har ju du känt ett nästan sjukligt behov av att dela allt om dig själv. Och det har du ju fortfarande på något sätt. Det är som att det är samma för mig. Det handlar om sinnesro.

[00:47:55] Om jag har fått sagt mitt då kan jag släppa det sen. Men om jag tvingas bita ihop och vara tyst när något skaver. Då går jag och ältar det. Alltså jag tror ju att jag förstår dig på många sätt. För många av oss har nog någon situation där man i efterhand önskat att man hade sagt ifrån istället för att vara tyst. Precis.

[00:48:21] Och skillnaden mellan mig och dig Henrik är att jag lever bara ut den här principen konsekvent. En gång var jag... Eller med min familj så var vi på en charterresa till... Kretas sydöstkust. Det var några år sedan. Det var en väldigt trevlig till en början. Väldigt fint hotell och så. Men så upptäckte jag att vårt rum inte hade havsutsikt.

[00:48:50] Trots att resebyrån hade då utlovat det. De hade skrivit delvis havsutsikt. Precis. Och jag... Jag såg bara en parkering och en soptunna. Och en hemlös katt från balkongen. Och om jag lutade mig långt ut till höger kunde jag skymta en glimt av havet. Kanske.

[00:49:17] Och jag ansåg då att det här inte uppfyllde löftet. Så då gick jag till repan och påtalade här. Och först försökte de prata bort det och sa att hotellet var fullt. Och att delvis havsutsikt betyder just det. Delvis. Och att de sa att jag också kunde se havet om jag bara gick ut på balkongen. Och det stämde visserligen. Men jag tyckte inte att jag skulle behöva gå ut på balkongen för att se.

[00:49:49] Det var ju luren drejeri i marknadsföringen då. Jag köpte ju den här resan delvis för att jag ville ha delvis havsutsikt. Från rummet. Inte ute på balkongen. Så jag stod på mig och min man stod bredvid och såg ut som att han ville sjunka genom golvet. Han tyckte väl då att jag gjorde för mycket av det här då. Men där hade jag ju då släppt det. Det är ju inte värt det för mig.

[00:50:20] Kanske vi borde släppa det där nu bara för semesterns skull liksom. Nej faktiskt inte. För mig var det en principsak igen. Vi hade betalat för något som vi inte fick. Då har man rätt att klaga. Och då sa jag. Jag ber att få tala med förmannen sa jag på engelska då. Jag har mycket bra engelska. Och då hittade de. Då ville de inte släppa ut chefen. Jag vet inte om han var instängd bakom ett galler i källaren eller någonting.

[00:50:50] Så då lyckades de i alla fall få fram ett annat rum. På en högre våning med faktiskt jättefin havsutsikt. Inte bara delvis utan helvis. Och sen var ju resten av semestern jättemysig. Personalen på hotellet var ju mycket arga.

[00:51:17] Och jag blev kallad för La Brocha. Jag vet inte vad det betyder. De kallade mig för La Brocha. När de gick förbi mig. Och det var på spanska vilket var konstigt. Eftersom vi var i Grekland. Men jag kan inte grekiska. De kanske var spansktalande på hotellet där. Och min man och barnen var ju lite utmattade av att jag höll på. Men jag sa. Är det inte bättre rum då? Och då sa de. Jo det klart.

[00:51:51] Och sen kunde ni njuta då av semestern. Ja absolut. Eller i alla fall fram tills jag upptäckte att. Frukostbuffén hade väldigt dåligt utbud av. Glutenfria alternativ. Vilket störde mig. Jaha är du gluten intolerant? Nej. Men rätt ska vara rätt. Så jag pratar med kökschefen då. Väldigt vänligt. Med min hesa.

[00:52:23] Iskalla. Genomträngande. Decibel starka röst. Som jag har när jag är. Konstruktiv. Och sa att ni borde tänka på allergiker. Och gluten intoleranta. Jag menar. Nu äter jag själv gluten. Sa jag men. Jag tänker på principen. Att alla gäster ska kunna få ett bra utbud. Och min man sa. Men du tål ju gluten. Låt det vara. Men det handlar om rättvisa Henrik. Bara för att inte jag drabbas.

[00:52:52] Så betyder det inte att. Jag ska ignorera att andra kan drabbas av det. Och nästa dag så hade de faktiskt ställt fram en glutenfri gris. På bordet. Det kan vara slump. Men det kan också vara jag. Jag vill tänka dig att mitt påpekande gjorde skillnad där. Min son. Han.

[00:53:23] brukar ibland säga att jag tror att jag är en superhjälte. Han säger. Mamma. Du tror att du är. Batman för petitesser. Petitess Batman. Men det är ju en överdrift. Jag vet inte ens vad Batman är. För jag läser inte serier. Så klart att du inte gör. Det är klart att du inte gör. Vad ska det betyda? Nej. Ingenting.

[00:53:50] Det blir nästan lite roligt nu när man radar upp allt som du gör. Så här. Hur orkar du ta striden varje gång? Ja. Ibland kan jag ju själv nästan skratta åt mig själv då. Men i stunden så känns det alltid väldigt viktigt. Ja men just precis i stunden. Nu när du berättar om det i liksom dåtid.

[00:54:20] Kan du se att det finns en viss humor i vissa av de här situationerna? Ja. Alltså. Som den här kaffekopp incidenten med mitt felstavade namn då. I efterhand så kan jag väl tycka att det var lite komiskt hur stort det blev. Men samtidigt så står jag ju för att det var nödvändigt att säga till. Ja du skulle göra om det. Ja alla dagar i veckan.

[00:54:52] En gång så. Det här är inget som jag är stolt över direkt. Men det har hänt att jag har kontaktat polis. Ibland när jag tycker att det har krävts. Det finns något som jag brukar kalla för parkeringsgate. För två somrar sedan. I Bluttan Blä. Som ligger lite utanför. Missliska. Missliska palatset i Borlänge.

[00:55:23] Jo jag skulle hämta upp en grej snabbt från en butik i Borlänge. Det var jättesvårt att hitta parkering. Till slut så hittade jag en plats precis utanför butiken då. Det var skyltat med något om lastzon eller något. Men jag tyckte det var lite otydligt. Och klockan var runt 17.50. Och lastzonen gällde till 18 stod det. Men jag tänkte att. Jag ska ju bara springa in i fem minuter.

[00:55:52] Ja men det är många som chansar sådär. Bara. Ja. Hur som helst. Jag var inne i kanske tio minuter max. Och när jag kom ut så sitter det en gula på rutan då. 1100 kronor i böter på tio minuter. Och jag blev ju. Då såg jag det av myndigheterna kallade rött då. Och parkeringsvakten måste jag precis ha kommit då. Och jag svär att de lurpassar på sådana här ställen.

[00:56:23] Jag kände bara att det var så orättvist. Ja men absolut. Jag stod där strax innan klockan sex. Men jag var ju i bilen igen före sex. Klockan var 17.58 enligt min klocka när jag såg lappen. Så tekniskt sett så kanske jag bröt mot regeln någon minut. Men. Kom igen. Du bröt väl mot regeln i nästan tio minuter. Ja.

[00:56:51] Jag börjar med att ringa det här numret som står på P-boten. Ja du ringde direkt från gatan. Ja. Jag ringde upp direkt och bad att få prata med förmannen. Och personen då. Till kunstjänst som sa att jag fick överklaga skriftligt då. Och då bad jag att de skulle skicka ut parkeringsvakten igen. För att jag var kvar och ville diskutera. Då sa de att det fungerar inte så. Och då satte jag med bilen.

[00:57:19] Men jag var så upprörd så jag kunde inte köra på en stund. Och sen skrev jag ett långt mejl samma kväll. Till parkeringsvaktsbolaget. Där jag förklarade att skylten var otydlig. Och att jag faktiskt bara hade varit det inne några minuter. Och att det var en småaktig, vederstyglig bot som jag tog och torkade min röv.

[00:57:50] Jaha, fick du svar? Ja, efter en vecka så fick jag ett brev där de avslog min överklagan då förstås. Det var någon standardtext om att skylten var tydlig nog och att jag hade brutit mot reglerna då. Punkt, slut. Ja, och då släppte du det då eller? Nej, då gick jag till trafiköversten i kommunen.

[00:58:18] Jag kontaktade kommunen och bad att få se vad det var för regler egentligen kring den där lastzonen. Jag tänkte att om det fanns något kryphål eller så. Jag tycker fortfarande att den var väldigt otydlig då. Och det här tog ju sju månader nästan heltid. Och i slutändan så förlorade jag väl då i den här kampen.

[00:58:47] De stod ju på sig att allt var korrekt. Men jag övervägde till och med tingsrätten. Men jag insåg att då kommer det ju att kosta mer än 2000 kronor att driva det rättsligt helt enkelt. Så till slut då så betalade jag. Men jag bifogade ett långt brev med betalningen som jag skrev i OCR-numret som meddelande.

[00:59:15] Där jag talade om hur orättvist det här var. Nu fick jag inte plats med hela meddelandet. Men jag skrev det ändå. Så jag fick sista ordet ändå på något sätt. Och min man sa att det var det värt det här sju, nästan åtta månaders heltidstjänsten för 1100 spänn. Du ältar ju det här mer än summan, mer än det är värt. Men för mig handlar det inte om pengar.

[00:59:45] Det är principen. Principen på att de lurpassade och gav dig böter på håret. Precis, det kändes som en fälla. Och jag ville markera att jag inte fann mig det. Okej, det känns ju lite grann som att jag har förstått lite.

[01:00:15] Du och jag delar ju grejer, men vi delar ju absolut inte det faktum att jag... Jag skulle ju aldrig göra det du gör. Slåss på det där sättet. Och jag kan väl fortfarande känna att det vore väl kanske lite bättre om du istället för att slåss för de här små sakerna som bara rör din egen omedelbara närhet. Om du tillämpade samma typ av energi på att angripa stora, världsomspännande orättvisor.

[01:00:39] Att åskådliggöra korruption eller orättvisor på en mer övergripande nivå. Eller övergrepp i rättssak och sånt. Där, inte vet jag, mutade domare eller hot och förtryckande av vittnen eller företag som mörkar komprometerande uppgifter om sig själva och sin verksamhet.

[01:01:08] Eller miljöbovar eller... Ja men det har jag inte tid med. För att jag har alldeles för mycket och... Okej, så vi avslutar här nu då. Vill du ge feedback på något som jag har gjort henne då som avslutning? Nej, jag tycker du är så otroligt lättkränkt Henrik.

[01:01:36] Bra, tack så mycket Gruhanna någonsin för att du var med. Och till dig somna som har lyssnat vill jag bara säga tack för att du har stått ut. Godnatt. Men om att dök innan nu är det f reality-skatt. Avslutning.