Den blånande essansen

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt ansvarstagande advarsel, din fientliga fläskarsele i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som somnar och det är som det är.

[00:00:28] Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Och nu börjar vi. Hej somna, hej.

[00:01:05] Jag sitter med som en djup längtan i bröstet. Jag har ju pratat ibland om detta i Somna med Henrik. Detta med den där djupa längtan som man går omkring och bär på, som kanske inte nödvändigtvis har ett uttalat mål eller en riktning.

[00:01:32] Det är mer som när Elsa hör det här, den här kallet ifrån bergen i frost 2. När hon hör hur bergen kallar. Den känslan. Så känner jag idag. Det är måndag och det är kväll.

[00:02:03] Jag sitter i vardagsrummet och spelar in. Äventyrsvargen är, han är inte dit. Så nu sitter jag i vardagsrummet i soffan och pratar med dig.

[00:02:17] Det är väldigt speciellt att röra sig i de här utmarkerna. I sin längtans inre landskap. I sin längtans landskap skulle man ju kunna kalla det faktiskt för.

[00:02:42] Jag längtar ju efter konkreta saker naturligtvis. Men det är också någonting djupare. Vi skulle kunna kalla den här längtan för den blånade essensen. Det kan vi kalla den för för dagen i alla fall. Sen kan vi byta namn och kalla den för något annat i ett senare tillfälle.

[00:03:09] Den blånade essensen som är som rök som ringlar sig över ett landskap. Kanske som en enslig vindpinad hed. Där den här blånade essensen liksom jäckande slingrar sig fram mot bergen en smula bort.

[00:03:36] En bit bort. Ett stenkast bort. Det är som att min längtan, eller längtans mål kanske snarare ständigt är ett stenkast bort. Kanske är vi människor byggda så att hela tiden hålla längtans mål en bit ifrån oss.

[00:04:02] Jag har ju alltid längtat hela mitt liv. Jag har längtat efter vissa saker. Min blånade essens har alltid funnits där. Varje ny termin när jag började skolan så låg den där och sjöng för mig som Elsas kallad. Bergen kallar.

[00:04:33] Och jag kunde väl, vissa saker kunde jag ju sätta ord på. Som det där att jag ville bli ihop med någon. Så det kunde jag ju ha då. Det kunde jag ju känna väldigt tydligt varje år. Att i år, i år så blir jag ihop med någon. Det hände ju aldrig. Det där, det där, det där är någonting som ligger kvar i mig.

[00:04:59] Den där känslan av att drömmen är ouppnåelig. Den verkliga drömmen är ouppnåelig. Jag skulle väl säga att jag, med facit i hand, hittills i mitt liv har faktiskt lyckats uppfylla allt jag drömt om. Utom just det där. Den blånade essensen. Därför att den går inte riktigt att sätta ord på.

[00:05:27] Den är en del av någonting större. Någonting som sträcker sig som en djup flod i mig. Den rinner långsamt som nilen. Den svämmar över varje år. Och den möjliggör liv. Nilens regelbundna översvämningar är ju det som har hållit den delen av världen vid liv. Genom årtusendet. Och som också är förlätta skälen till att pyramiderna kunnat byggas.

[00:05:58] Och att det egyptiska imperiet var så stort som det var. Under så lång tid som det var. På samma sätt är det med den här blånade essensen. Precis som nilen så svämmar den över. Minst en gång per år. Och den ställer ju till en väldig massa oreden när den svämmar över. Det är ju fullt med vass och bråte överallt. När det blir blött och svårt att ta sig fram.

[00:06:23] På sedan länge etablerade och invanda stigar. När någonting nytt dyker upp i den blånade essensen så slår den liksom sönder. Inte slår sönder. Det ska jag inte säga. Den ställer till en massa oreda i hur man vanligtvis manövrerar och navigerar genom ett område. Blir det flummigt nu somna? Förlåt i så fall. Inte meningen.

[00:06:53] Ja, det är sent ju. Och jag sitter här och jag har gått omkring och längtat hela dagen. Det är någonting med den där slingrande vägen som försvinner bakom en kulle eller en krök eller en bergskam. Det är att ända sedan jag var liten pöjtj, som man säger på Darmål.

[00:07:20] Så har jag sett min väg framåt som sådan. Slingrande bort genom ett blåtonat töcken. Jag har gjort ett avsnitt innan som hette Den blåa porten. Och det är ju ett av de mer talande avsnitten för mitt känsloliv skulle jag säga.

[00:07:47] Men det är ju någonting med denna blånad. Och att välja att gestalta det som en port. Som ju väldigt effektivt berättarmässigt. Men i själva verket så är väl porten kanske snarare mer av en dimmig passage. Vid vilken tidpunkt har man i 30 genom den blåa porten? Förstår du vad jag menar? Nej, det gör du inte. Det är lite som att allting...

[00:08:18] Vi människor, vi vill ju göra saker distinkt. Genom att berätta om det i termer av till exempel en port. En port är någonting konkret. Man vet vad en port är. Man går igenom den och ut på andra sidan. Men i själva verket så är väl allting rök, tänker jag. Dimma. Att det är väldigt svårt att i efterhand... Eller, det är säkert så här.

[00:08:47] Det är lätt att i efterhand fiktivt bestämma när man gick igenom en port. Men medan man gör det. Medan man är i full färd med att gå igenom den här porten. Så är det oerhört svårt att avgöra när man passerat eller inte. Det blir nästan godtyckligt då. Vad man bestämmer är punkten när man passerat.

[00:09:16] Respektive när man står i begreppet att passera. Själva tröskeln i den blå porten. Nu var det en granne här ovanför som drog sin stol över golvet. Och det lät som en människa som höll med. Så här, mm. Och jag fick under någon bråkdel av en sekund en sån här iskall känsla av att det satt någon här inne och lyssnade på mig.

[00:09:44] Och det hade känts väldigt skumt. Alltså jag pratar utifrån... Nu vill jag att du ska veta då, om du tycker det här är obegripligt. Så är det väl lite tanken. Jag rör mig i mitt känslolivs innersta just nu. I mitt underbevetna nästan.

[00:10:13] Och jag pratade ju i tisdags i Fall asleep with Henrik så pratade jag om detta också. Så att jag... Jag skulle verkligen vilja förmedla hur skönt det är att prata så här utan några planer. Det finns någonting nästan massagelikt med att röra sig i sitt eget underbevetna så här. Och inte... Inte säga...

[00:10:42] Inte tänka ut vad man ska säga innan utan bara... Ja det är verkligen en gåva att du låter mig få göra det här somna. Jag är så tacksam. Du är helt enkelt en hyvensperson. Som gör det möjligt för mig att försörja mig på att sitta och massera mitt underbevetna två timmar om dagen.

[00:11:13] Min blåtonade essans slingrar sig framför mig som... Kanske som att jag står på en... Vet du vad det är somnar när jag... När jag tänker på det här då får jag alltid tårar i ögonen. Det här brukar jag ju tjata om då. Det är ju inte för att väcka sympati. Snarare för att berätta om hur skönt det känns att röra sig i de här... Jag vill säga tassemarkerna. Och det är ofta när jag pratar om...

[00:11:44] När jag beskriver mina känslor eller mina tankar som landskap. Då kommer jag ofta till en punkt när jag känner en väldigt stark mening i vad jag säger. Fast orden i sig inte har någon mening. Och då kommer det nästan alltid tårar. Så nu till exempel så såg jag hur jag själv stod på...

[00:12:14] Som en liten kulle typ. Och nedanför mig så sträckte sig den här blåtonade... Den här blånade essensen ut sig som dimma framför mig. Lite som dimma på en ängen morgon liksom. Jätteklyschigt. Där älvorna dansar. Som att jag såg... Jag kan inte beskriva det mer än så. Det är som att...

[00:12:40] Eller idén om att jag tar ett steg i... Det här lite torra... Vårgräset. Det som sen ska spira och växa och froda. Men som just nu är bara... Kanske lite frostbelupet knaster. Däröver ligger den här blåtonade... Nej, blånade essensen.

[00:13:10] När jag säger blånade menar jag inte belånade. För att belånade... Det finns ju nästan ingenting i det som väcker längtan hos mig. Jag längtar helt enkelt inte efter att låna saker. Jag vill bara sticka under stol med det. Jag vill bara berätta det. Jag vill inte sticka under stol med det. För... Det var jag... Mitt ex... Mitt förra ex. Vad komplext det här blir nu då.

[00:13:40] En tjej jag var ihop med förr i tiden. För länge sedan. Henne var jag skyldig pengar och sen tog det slut bland oss. Då var jag skyldig henne pengar fast... Det var slut. Och det var det värsta jag varit med om. Apropå låna pengar. Ja, det här var ju en helt... Ovidkommande detalj. Och nu försvann den här sköna... Känslomassage. Känslan som jag satt här och hade. Och tårarna torkade upp snabbare än... Nildeltat i den egyptiska solen.

[00:14:07] Nej, den gör ju inte det. Vissa gånger torkar ju nilen ut. Och då är det ju... Eller åtminstone förr... Var det ju katastrofalt. Samhällsomstörtande. Det är svårt att tänka att ett imperium kan falla samman. På sikt. Av att ett vattendrag... Av olika anledningar inte svämmar över under ett par år.

[00:14:38] Vad i händerna vi människor har varit på naturliga omständigheter. Det är väl det som är anledningen till så mycket av vår vånda fortfarande. Det är att vi ju på ett sätt befinner oss i en tillvaro som är... Överflöd. Berättigat. Taget. Men också givet ju. Det finns så mycket. Som till exempel information.

[00:15:07] Vi befinner oss i ett överflöd nu. Och... Det har vi aldrig gjort förut. Som art. Vi är byggda för att... Herbargera och hamstra grejer. Och jag sitter på en båt. Jag reser längs den här inre floden.

[00:15:39] Och den har svämmat över just nu. Jag är... Översvämmad. Det finns någonting fint i. Och lite rogivande i. Att sitta på den här båten mitt i. Det här översvämmade flod. Deltat. Men vatten överallt. Är mäktigt också.

[00:16:06] Tänk hur många tusentals liter vatten i minuten. Som trots att floden rör sig långsamt. Ändå pressar sig fram på ett fullständigt obönhörligt vis. Meter för meter. Och har så gjort i hundratusentals år. Jag tänkte ofta på det där när jag satt vid Dalälven. När jag jobbade i Nås. Under åtta år. Att den här Dalälven då.

[00:16:35] När jag satt där bakom stugan på tunet vid Ingmarsgården i Nås. Och satt där och tittade på Dalälven vars vatten har olika färg varje dag. Och såg hur det långsamt slingrade sig. Pressade sig fram. Och hur det kunde skifta färger under bråkdelen av en sekund nästan. I takt med att vädret, sommarvädret slog om. Från solsken till oskväder.

[00:17:05] Från metalliskt grått eller återspeglande blått. Till fullständigt djupt kolsvart, nattsvart. Åh vad jag älskar sånt. Jag älskar det somna. Jag tänkte på det häromdagen. Att det är en fin sak. Det är en sak jag tycker om med mig själv. Att jag kan känna ett djupt lyckorus.

[00:17:33] När jag tänker på sådana saker. Som färgen på en älv. Och det är ju inte ofta som jag kan ge mig själv tid att sitta och känna det. Ofta är det små flyende saker. Men jag är glad över dem också. Och att det här är ju någonting som jag förstärkte hos mig själv med alkohol.

[00:18:03] Framförallt i unga år. Men det jag tycker så mycket om är att jag faktiskt kan nå de här tillstånden. Trots att jag inte dricker mer. Och kanske snarare nå längre in i dem. Nej inte längre in i dem. För fan var det bara effektivt med alkohol på det sättet. Jag kunde ju sitta och böla över hur vackert saker var när jag var full.

[00:18:32] Men ja. Det håller i sig längre nu. Och det sker inte på bekostnad av massa andra saker som alkohol gjorde. Så jag är så glad över. Jag tänkte på det här om dagen jag ute och körde bil. Så tänkte jag att jag...

[00:18:59] Jo jag åkte till Kungshögarna i gamla Uppsala. Och jag tittade på de högarna där. För att när jag var liten så var jag där när Johannes Paulus var i Sverige. För mina föräldrar var ju katoliker. Och vi blev utvalda då som den stora barnfamiljen i våran församling i Falun. Att ta emot nattvarden av påven. Och det här tyckte ju pappa och mamma. Eller framförallt mamma tyckte ju detta var väldigt stort.

[00:19:28] Och vi åkte till Uppsala gamla högar. Och vi var där. Och det var tiotusen människor eller någonting där som stod. Och skrek och hurrade. Och det var väldigt stort då. Det var verkligen... Jag minns det som en väldigt positiv upplevelse. Jag var väldigt... Det var en väldigt lycklig dag. Och det var ju naturligtvis lite som en rockkonsert.

[00:19:57] Och också väldigt allvarligt. Och han blev ju... Det var ju någon som försökte hoppa på honom där påven. När vi var där. Så livvakterna brottade ner honom. Det var mycket som... Olika saker som hände. Och... Efteråt... Jag tror ju också att jag sög åt mig min mammas känslor av det här. Min mamma var ju alldeles nykonverterad. Och... Var ju helt...

[00:20:26] Nyförälskad i den här nya kyrkan och allt. Det här skulle ju sen visa sig att det störde mig lite grann på många sätt. När jag blev vuxen sen. Men som barn så var jag fortfarande kvar i något slags... Ja, det var helt enkelt en jättefin tid. På många sätt i våra liv tror jag. Och jag... Efteråt när han hade gått därifrån påven. Och det började...

[00:20:55] Folk började dra sig undan så man fick plats. Då sprang jag i kvällstolen över Uppsala. De här gamla kungshögarna. De här gamla gravarna. Jag sprang...... Över dem... Upp och ner. Och när jag sprang ner för en av kullarna så kände jag en sån där hissnande känsla. För de är väldigt stora, höga branta. Så kände jag en sån hissnande känsla av... Att nu är mitt liv fullbordet.

[00:21:26] Tio år eller något var jag väl. Kanske. Elva. Jag kommer inte ihåg när han var i Sverige. Jag kände att... Nu har jag varit med om det som en människa behöver vara med om. Nu är jag mitt liv över. Och då när jag sprang där så kände jag ingen rädsla. Jag kände... En förvissning. En upp... Uppvarvad förvissning. En hissnande förvissning om att jag hade rätt.

[00:21:56] Detta att springa över en gammal fornordisk grav. Där kvarlevor av en gammal unglingas son ligger begravt. I ett litet... En liten kase. En liten gravkammare av timmer och lera. Under mina fötter. Och... I reminiscenserna av... Johannes Paul. Den katolska kyrkans överhuvud på jorden.

[00:22:25] Och hans... Impact på mig. Och... Detta att jag var ung och sprang. Och det var... Höjdskillnader och allt det. Det var en väldigt stark upplevelse. Och sen när jag kom hem... Och så gick och la mig. Då var det inte längre så kul. Det är ju mycket att göra på en dag. Åka till Uppsala. Göra allt som vi gjorde där. Och sen åka tillbaka.

[00:22:54] Hem till Falun igen. Det var ju hela dagen i anspråk. Och jag... Minns hur jag då plötsligt blev rädd. Över detta jag hade erfarit. Att jag... Mitt liv var över. Och jag blev väldigt rädd. Och började gråta. Och sprang ner. Och min pappa stod i hallen. Nedanför trappan. Och... Jag minns att det var en barngrind. I trappan. För någon av mina småstyskon. Antar att det var...

[00:23:23] Marcus eller Johannes. Jag kommer inte ihåg. Jag är så dålig på siffror. När detta var i tid. Någon av mina småstyskon var bebis. Och var farligt. Och klättrade i trappen. Så det stod en brun... Barngrind av metall där. Så jag var på... Trappans sida av grinden. Och pappa var på andra sidan. Och jag... Grät och berättade för honom. Att jag trodde att jag skulle dö. För att... Gud skulle liksom hämta hem mig nu. När jag hade fått se på hoven.

[00:23:53] Och... Då stod han där på andra sidan. Och han... Jag upplevde väldigt tydligt att han inte hade verktyg. Att ta hand om den där känslan hos mig. Jag tror att han... Välvade vara säkert trött också. Han hade säkert kört hela vägen från Uppsala. Till och från. Och liksom haft ansvar då. Och... Han ville väl dra sig tillbaka med en kopp te. Och så stod den här... Känslosamma...

[00:24:24] Snart tonåringen då. Och grät och skrek. Men då minns jag att han försökte väl motivera för mig. Hur ologiskt det var att jag plötsligt skulle dö. Bara för att jag har träffat... En... En... En polsk påve. Och... Då minns jag hur jag skrek åt honom. Att kan du inte bara hålla om mig? Och det... Och då gjorde han det. Och det... På varsin sida av den här grinden stod vi. Och han kramade mig. Och sen... Så har jag... Något så här... Som jag minns det. Så är det en av de sista gångerna.

[00:24:54] Som min pappa kramar mig. För att trösta mig. Alltså... Alltså sista gången som jag har sökt mig till honom. För att få... Tröst på det sättet. Men mamma höll ju det där i sig längre. Så brukar det väl vara antar jag. Men... Det är en av dem... Är det kanske till och med den sista gången som jag kände att jag... Behövde pappas tröst. Det är ju sorgligt. Det är det ju faktiskt. Tänk om man kunde leva hela sitt liv.

[00:25:23] Och känna att man kunde gå till pappa för att bli hollande och krama då. Ja. Men nu när jag har ett eget barn kan jag känna så starkt att... Det vill jag aldrig sluta vara. I alla fall. Så var jag där då. På gamla kungshögarna där. Och... I början av dagen var jag lite ledsen och ensam. Kände mig lite moloken. För att använda ett tråkigt ord. Och sen...

[00:25:52] Så blev dagen så fin. Och jag... Solen sprack upp. Det var en solförmörkelse. Men den märkte jag inget av. Och... Sen... Så bestämde jag mig för att jag skulle springa upp och ner för de här gravögarna då. Som jag gjorde när jag var 10, 11, 12. Och... Först så krävde det lite mod. Därför att...

[00:26:19] Det är ju ominhägnat med staket. Det stod typ att man fick gå där. Men jag kunde inte tolka det riktigt. Så jag var osäker på om det skulle komma någon arg farbror att jaga mig. Som Kling och Klang jagar Pippi. I Villa Villekulla i de gamla tv-versionerna. Filmversionerna. Men jag gjorde det i alla fall. Och så sprang jag över de här tre. Västerhögen, Mitthögen och Österhögen. Och...

[00:26:50] Först av allt. Det är svårare att springa ner för en kulle. När man... När man... Vad säger man? När man är en gammal man. Eller hur ska jag säga? När man är 49. Det är lättare när man är liten. Då kunde man bara liksom låta sig själv falla framåt. Och benen började trumma av sig själv. Jag minns att jag sprang det fortaste jag kunde ner för den där kullen. Så minns jag det i alla fall.

[00:27:20] Men det kunde jag ju inte ens... Änst ge mig på en centimeter av nu. Jag var tvungen att halta ner försiktigt, försiktigt. För att inte ramla och slå ihjäl mig. Och jag hade sån puls. För det är svårt att springa upp för. Men som nummer två. Jag fick samma känsla. Inte den här känslan av att mitt liv är över. Men det är en väldigt mäktig känsla. Att röra sig ner för den där väldiga jordhögen.

[00:27:48] Det är som att man springer genom tiden. Det här har varit en kultplats i... Ja... Mer än tusen år. Jo, och då tänkte jag på... När jag åkte hem därifrån. Det var då jag tänkte på det här med... Vad fint det ändå är att jag kan förlora mig själv i...

[00:28:18] De här känslorna. Alltså att jag kan förälska mig så... I till synes helt meningslösa ting. Eller företeelser som vilken färg en älv har. Det är samma med historiska platser för mig. När jag har åkt till andra historiska platser så har jag haft med mig... Bandspelaren och så har jag gjort Vandla med Henrik avsnitt. Men den här gången hade jag inte det. Det var bara för min egen skull som jag åkte dit med mig själv. Det var en dejt med mig själv.

[00:28:52] Och jag känner... Och det är här som jag har så svårt att sätta ord på och somna vad det är. Det är inte bara historiska platser. Det finns andra platser också. Jag kan också bli helt tagen av... Det finns en konsthall ute i Roslagen som heter... Eller Roslagen är på väg ut mot Gustavsberg som heter Artipelag. Och där har jag också gjort ett Vandla med Henrik en gång. Och...

[00:29:21] Där finns det klippor av Urberg som är flera miljoner år gamla. Och att bara sitta där på de där klipporna... Det kan ge mig en sån känsla av... Nu börjar jag grina igen. Jag vet inte riktigt vad det är somna. Det ger mig en sån känsla av... Att mitt liv har en mening på något konstigt sätt.

[00:29:51] Och jag blir förälskad i livet. Jag tycker verkligen inte att det är särskilt kul att existera mycket stor del av tiden. Jag tycker att det är svårt... Att veta vad allt ska vara. Och nu... I mitt nya liv. I mina nya... Alla mina omställningar. Så... Är det ännu svårare ju. Så mycket tvivel och så mycket oro.

[00:30:19] Och så mycket rädsla. Och så all den här längtan också. Och så när jag erfar de här små... Det är på något vis... Det är på något vis ett orör... Jag känner en stor ro... Av... Både den praktiska...

[00:30:45] Erfarenheten av att jag befinner mig på en plats som har funnits där i flera miljoner år. Att jag sitter på en kropp. En sten. Som har... Bildats... För flera miljoner år sedan. Och som har slipats av inlandsisen under årtusendena. Att jag... Dels är det en ro jag känner av att det är inte bråttom.

[00:31:16] Det är som att jag kliver av racebanan en stund. Och fikar längs med vägen. Fikar längs med E4 med mormor och morfar. Med choklad i en termos och ostsmörgåsar i sånt smörgåspapper. Men... Det är också någonting annat. Och det är det där jag inte riktigt... Förmår sätta ord på vad det är jag känner.

[00:31:43] Det är samma sak med den här blånade essensen. Den rör sig i mina egna utmarker. I mina egna djupaste strömningar. Det finns helt enkelt inget rättvist sätt att ord... Or... Ordsätta dem.

[00:32:12] Att beskriva dem med ord. Det finns inget sätt att... Ge dem form. Mer än att då... Kasta sig mellan allegorier som... Allt från ett något slags inre nilen. Översvämmad nilen. Till en blåtonad dimma. Till en blå port. Det är ju att bli förälskad. Det är ju att bli förälskad.

[00:32:43] I... Det är den innerligaste känslan. Så är det. Den innerligaste känslan av... Att sjunka in i existens. Vad det innebär att existera. Att det innebär att existera är att erfara... Hur älven blir alldeles svart av åskmolnande ovanifrån. Hur... Hur... De små, små krusningarna av strömmar som...

[00:33:14] För sig går långt ner i under älvens yta. Skapar som små... Nästan som små cellulitliknande formationer i vattnet. Det ser ut som små... Mjuka... Virvlar och kuddar som... Skapar struktur och... En bullighet på mikronivå i vattnet. Som är otroligt inspirerande att titta på. Som små bergskedjor som plötsligt uppenbaras av ytspänningen.

[00:33:41] Av att en fisk slår en lov en meter längre ner. Eller att två strömmar krockar med varandra. Något av det vackraste jag gjort jag har. Berättat det förut men... Det var ju inte alltid så himla kul att vara i Nås. För jag var ju ofta... Missnöjd med något. Eller... Arg på mig själv för saker. Jag gjorde upp mig mycket under de där åren. Och jag kände mig ju kanske...

[00:34:13] Av vissa kände jag mig väldigt välkommen. Men av andra, av byn i stort. Kände jag väl att jag kanske var en inkräktare på ett sätt. Det var mycket om att jag inte var därifrån på riktigt. Och det gjorde väldigt ont. Den känslan av... Att jag upplevde att jag var i något slags paradis. Och samtidigt inte hörde hemma där. Jag läste ju för mycket i det såklart. Vid ett tillfälle hade jag i alla fall bestämt mig för att jag inte skulle återvända. Efter mitt jobb var färdigt just det där året.

[00:34:42] Så jag hade sparat alla mina blommor. Förlåt om du har hört det här förut. Men jag hade sparat alla blommor jag hade fått under de här åtta åren efter föreställningarna. Jag spelade Ingmar-spelen där. Och då hade jag hängt om. När säsongen var slut. Man spelade ju bara en vecka. Och sen är det ju tomt i det där huset. Den här scenen hela året. Hela vintern och allt. Så det hängde ju jättemycket torkade blommor. Hela lågen var full av torkade blommor.

[00:35:13] Eller lågen. Det var ju ett litet bås. Och då bestämde jag mig för att jag skulle symboliskt offra de här blommorna i dalälven. Så jag tog av all plast och sånt. Så inte det skulle försvinna. Alla band och snören och sånt. Och gratulationskort och så. Och så tog jag de här torkade snustorra blommorna. Så gick jag ut.

[00:35:42] Det var en varm, stekande, het sommardag i dalälven. Västerdalälven. Och gick ut på den lilla bryggan som vi använde som passage. Mellan två olika platser av scenen. Där syntes man inte för publiken nämligen. Och då var jag alldeles precis vid dalälven. Alltså själva spelplatsen går precis vid dalälven. Men då kom jag liksom ner till vattennivån. Och där satt jag mig på huk. Och så en efter en så la jag ut de här blommorna.

[00:36:11] Som var så lätta och torra att de låg ovanpå vattnet. De sjönk knappt ner. Det var som att lägga dem på ytspänningen. Och obönhörligt och väldigt stilsamt. Som en procession. Så fördes de här blommorna iväg. Som en lång kö. Av mina år. På den här spelplatsen. Och så tog jag ett halsband av silver.

[00:36:41] Som jag hade köpt. Och lät det också singla ner i vattnet. Och det vattnet där är ju så. Det är så. Det är så mörkt. Det är så järnrikt. Så att. Det blir ju väldigt mörkt. Väldigt snabbt. Det är nästan svart. Så. Jag såg det bara en kort stund glimma till. Och sen försvann det. Och det är obönhörligt ner i mörkret.

[00:37:10] Och innan du nu rusar iväg och säger att. Det där var ju verkligen att kasta skräp i naturen Henrik. Och det inte var schysst av dig. Så kan jag väl säga att. Det kanske är så kanske det var. Men. Jag gjorde det. Och det var. Det var. Hade betydelse just för tillfället. I alla fall var det väldigt vackert. Och när jag tänker på det där idag. Hur. De här lätta blommorna liksom.

[00:37:50] Jag önskar. Jag hoppas att jag aldrig. Glömmer bort det här. Detta att jag. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Så att det inte ska låta helt självförhärligande heller. För det är inte det jag menar. Jag skulle önska att jag kunde förmedla. Detta att. Bara bada i en känsla.

[00:38:18] Som är så skön som denna. Att bara förälska sig i ett tillstånd. Jag har ju berättat någon annan gång. När jag filmade i Luleå. Lassemaja. Och så var vi i en stora kyrka. I Luleå. Och skulle filma scener där. Och det är mycket. När man filmar så är det mycket vänta. Och sitta och vänta. Medan man riggar och repeterar. Och sätter ljus. Och allt möjligt sånt.

[00:38:48] Så det är mycket väntan. Och ofta är den här väntan lite riktningslös. Antingen sitter man i ett väntrum någonstans. Och så hör man. Ropar de på en i komradion. Att man ska komma dit. Eller så. Blir man lite hängande på inspelningsplats. För att. Man ska. Citat snart. In framför bild. Men först måste någonting lösas. Någonting tekniskt. Och det kan ta. 40 minuter kanske. Eller en minut. Och vid ett något sådant tillfälle. Så la jag mig. I kyrkbänkarna.

[00:39:19] Och det är inte som att man. Ja. Man är ju i kostym. Så man kan inte bara börja gå ut och gå på stan. För. Jag hade ett R till exempel. Man har sminkat R över ena kinden. Man har kostym på sig. Så man är ju. Man kan inte bara gå omkring och. Äta en hamburgare någonstans. Man är på ett sätt rekvisita. Samtidigt som man är en människa. Och detta är väldigt kul. Jag älskar att filma. Men i alla fall så. Så la jag mig där i kyrkbänken.

[00:39:47] Och så sitter jag uppe i taket. Och då. Kom den där. Odlösa känslan av lycka. Och den kan ju komma ibland. När man inte gör någonting. Då kom den. Och sen var det som att den liksom. Strömmade ner genom mig. Och så visste jag ju instinktivt att. Det här kommer inte att vara länge. Den här känslan kommer inte att. Stanna i mig nu.

[00:40:17] Men nu ska jag. stanna med den. Så länge som det går. Förstår du skillnaden? När man försöker tvinga något att vara. Då slutar det ju vara det. Men om man istället. Iakttar en. Betraktande roll. Nu ska jag titta på den här känslan. När den rinner genom mig. Då rusar den till. Somna. Och förlängs. Och förstärks. Därför att den blir ännu starkare. Och jag kunde liksom. Titta på.

[00:40:46] Den här. djupa innerliga känslan. Av lycka. Som ran genom mig. Där i kyrkbänken. Och jag började gråta. För jag var så lycklig då. Utan att ha något skäl till det. Eller. Jag menar. Eller. Inget särskilt i alla fall. Det var en vanlig dag. och. Det här dyker ju väldigt sällan upp. När man behöver det. Det är inte som att den djupaste sorg. Förbyts.

[00:41:16] I den här. Liksom. Lyckor huset. Men. Det är någonting. När man. Ger sig tid. Att titta på det som känns. Det här hjälper ju även när det gör ont. Kan jag tycka. Igår så. Var jag med om en sak som. Gjorde ont då. Och jag. Gick ut på balkongen. Och.

[00:41:48] Tog kort på natthimlen. Och så gjorde det ont. Och. Och så känner man ju att. Det vill man ju komma bort från. Så snart som möjligt. Man vill ju. Gå in och slå på tvn eller något. Och det gjorde jag sen. Så det var. Jag är ingen. Som min dotter skulle säga. Jävla buddhist munk. Men.

[00:42:16] Jag stannade på balkongen ett tag. Jag satte mig. På en stol där. Och. Sa åt mig själv. Att jag skulle vara med den här. Känslan en stund. Det är som att vi är byggda för. Att fly undan det som gör ont. Blockera det som gör ont. Och därmed förstärker vi ju det. Nästan ofyllbart.

[00:42:46] Och sen är vi också byggda. Att. Genast när vi känner. Något som vi tycker om. Då är vi byggda. Att. Omedelbart. Med. Utan att ens tänka efter. Jobba. Det allra hårdaste vi kan. Åt att hitta. Orsaken. Eller källan. Till det som gör att vi. Mår bra. Och. Utan dröjsmål. I sensätta. En ökad dos. Av detta som får oss att må bra. Som att.

[00:43:15] Det fina vi känner. Är inte nog. Och det fula vi känner. Är för mycket. Alltid. Och att känna det vi känner. Utan att försöka manipulera det. Avvärja det. Eller förstärka det. På något vis. Är. Egentligen det enda vi kan göra ju. Jag tror att det är någonting där. Som.

[00:43:44] Där den här känslan av lycka finns hos mig. Jag tror att det är där som jag kan känna. Att det kommer ifrån. Att jag slutar ställa krav på. Vad jag ska uppleva. Lite som nu. När jag faktiskt pratar. I en stor podcast. Med hundratusentals. Människor som lyssnar. Utan. Att lägga någon värdering i. Om det här bra eller dåligt material.

[00:44:11] Det är ju. Jag skulle vilja rekommendera det. Om vi säger så. Somna. Jag skulle vilja. Att du provar på detta. I ditt liv. Att. Försöka. Försöka låta saker och ting. Vara det de är. Det här är ju svårare än man kan tänka sig egentligen. Att komma åt.

[00:44:41] Jag hittar ju hela tiden saker i mig själv som. Ja just det. Det här har jag försökt att gömma mig från. Det här. Det här tillåter ju inte jag mig att känna. Det. Och det kanske man aldrig lär sig heller. Bemästra fullt ut. Men lite.

[00:45:10] Och kanske är det det som gör att man får det lättare att. Känna sig. Till freds. Nu har jag varit uppe på en liten kulle. Ett tag. Men nu är jag på väg ner i den här dimhöljda blånade. Längtansheden igen.

[00:45:39] Den vindpinade. Frostnupna. Det är vår men det är. Det är fortfarande vinter kvar. I luft och mark. Jag vill gå där med dig. Över det där gräset. Ja du. Man kan.

[00:46:09] Man kan sätta alla möjliga ord på. Det som rör sig igen. Men jag tycker att det är så. Jag tror inte jag skulle kunna. Existera. Om jag inte fick sätta såna här typer av. Svår flörtade ord. På det jag går igenom. Jag tror inte att jag skulle kunna. Tänka mig en existens.

[00:46:40] Där jag inte fick sitta så här i min soffa. Och långsamt odla mina tankar. Än efter den. Och nu vet jag att jag. Inte mejkar någon sens. Somna. Men jag vidmakthåller. Jag vidhåller. Att. Det är min mänskliga rättighet. Att vara helt jävla obegriplig.

[00:47:11] Det finns ingenting i universum. Som säger att jag måste vara logisk. Eller. Att du måste begripa vad jag säger. Det finns ingenting som. Som säger att det måste till. Jag har varit på så många. Möten. Där olika. Självförhärligande. Gatekeepers. Har talat om för mig. Att jag är obegriplig. Jag är. Jag är less på det alltså. Jag är. Ja men jag är ju det.

[00:47:40] Det är ju alla människor. Är ju fullständigt obegripliga. Det är först när vi erkänner det. Som det kan bli lite kul att leva. Jag är helt. Jag är helt obegriplig. Inklusive för mig själv. Man kommer ju på saker såklart. Men de sakerna. Kan ju lika gärna sluta vara sanna imorgon. Det är jätteofta som jag upplever att. Varför tänkte jag sådär. Kring saker som jag tog beslut om. Kanske för bara en dag sedan.

[00:48:11] Varför gör jag inte så här istället. Varför håller jag på och envisas med det där. Ja jag vet inte vad det här avsnittet blev. Det är inte slut än. Behöver inte vara orolig. Jag. Har ett tag kvar. När man har bestämt. 11 minuter och 33 sekunder.

[00:48:40] Och vad ska jag då prata om. Under de här 11 minuterna. Och 33 sekunderna som är kvar. Ska jag må hända tala. Om. Ska jag fortsätta prata om. Likt vinden far min längtan. Min önskan och min tränktan. Eller ska jag låta.

[00:49:10] Detta bli en segway in i någonting helt annat. Som det faktum att. Grannarna ovanför mig. De är ofta väldigt högljudda. Jag tror kanske inte att de. Automatiskt. Gör något slags. Anstränger sig för att vara högljudda. Jag tror att de är flera stycken. Och att de har mindre barn. Just därför så hör jag dem mer. Och innan du nu rusar iväg. Och.

[00:49:40] Bara rycka. Spastiskt. Och. Arytmiskt. I kyrklokksrepet. Och skriker att. Henrik Ståhl snackar skit om sina nya grannar. Så jag vill bara säga att. Jag har inget emot de här ljuden. De är inte. Av den störande arten. Som när jag bodde på Södermalm. Och. Grannarna övade gitarr och sånt. Och hade fester. Till klockan tre på natten. Det här är mer.

[00:50:09] Ljudet av liv. Av någon annan än jag. Och det är trevligt. Tycker jag. Nu så kom det en känsla. Sorg över att jag är ensam här. Den. Okej. Ja det är jag ju.

[00:50:38] Är ju ledsen över att jag är ensam här. Den är ju ett landskap i sig. Den känslan. Är jag också glad. Är jag också glad över så mycket. Men mest av allt så vill jag nog bara gå över den där. Ängen nu.

[00:51:10] Jag tror att. När det väl blir sommar. Den där ängen blir. Behaglig på något sätt. Då kanske den är. En del av min värld. På ett annat sätt. Det är ju som att man. Exotifierar. Längtans mål. Kanske att. Jag vet inte. När jag var tonåring. Eller yngre. Och såg upp tillbaka. När jag såg på framtiden som.

[00:51:40] Min framtidens. Min framtids äng. Var ju då. Att jag skulle vara färdigutbildad skådespelare. Och jobba på dramaten typ. Och sen när jag gjorde det. Det var ju givande och så. Men det var ju jag då. Det var en del av mig. Det var ju jag. Och det var ju ingenting i mig som. Gick och kände mig så där eterisk. Som jag gjorde när jag tänkte på det. Innan. Är det det som är det stora.

[00:52:10] Det tragikomiska i detta. Att vår blånade. Blåtonade aspekt. Nej vad var det jag kallade det för nu. Jag har glömt. Är det det som gör att det blir sorgligt. För att när vi väl når det vi längtar efter. Så blir det som självklart för oss. Och jag menar det. Det vore väl för sig jätteskumt. Om man hela tiden gick omkring. Och känner längtan efter det man har.

[00:52:39] Så är det väl inte riktigt så. Men det är som att vi längtar efter tillstånd. Av total lycka och eufori. Och sådana tillstånd. Det är ju inte eviga. Det går ju inte. Det är omöjligt att uppnå. Då är man ju. Sinnesrubbad. Alltså. Om man upplever. Ett lyckorus. Som är längre än. Ja säg.

[00:53:08] Realistiskt utmätt tid. Jag vet inte ens om det vore. Någonting man egentligen vill ha. Vill man egentligen uppleva. Ett lyckorus. Bara för att. Är det inte snarare. Känslan av mening. Är det inte snarare. Känslan av mening. Som är meningen. Och som är det eftersträvans värda. För ens egna. Känsloviv. Är det inte snarare. Känslan av att det jag gör nu.

[00:53:37] Det jag är med om här nu. Det har en. Mening. Det finns ett syfte. Inte kanske något tydligt. Ingen tydlig. Kanske uttalad funktion. Men att. Det finns en mening. Med det här som händer just nu. Det finns ett mål. En mening. Vi är ju tidsbuntna varelser. Vi är ju beroende av. Att förlägga saker i tid. Oavsett om tiden existerar. Som oberoende begrepp.

[00:54:07] Eller inte. Ja det där är fascinerande. För vi kan ju inte tänka. Utanför den. Hjärnan vi har fått. Även om. Jag tycker att ibland. När jag. Förhärligar mig själv. Nej jag menar inte så. När jag. Ibland när jag. Fördjupar mig själv i.

[00:54:35] Jag letar efter någon typ av motsvarighet till. När jag. När jag låter mig uppslukas av. Till exempel hur dalälven ändrar färg från. Grå blå till kolsvart. Så är det som att jag kommer åt någonting. Som går bortom. Var min hjärna. Och dess tankekraft. Det som hör hemma.

[00:55:04] Ihop med mitt språk. Och min logiska. Slutledningsförmåga. Eller min förmåga att sätta ord på mina känslor. Och så. Då kommer jag förbi det. Då når jag någonting som är. Ett annat sorts sätt. Att använda. Sin hjärna på. Sitt medvetande på. Och att det är en viktig ingrediens. Gud vad är det som. Håller på att hända med mig. När jag började somna med Henrik.

[00:55:34] Ibland försöker jag tänka på. För ibland är det folk som säger. Det är inte ofta ska jag säga alls. Men ibland kan det vara någon som säger att. Jag tycker inte han är bra längre. Jag tycker han var bättre förr och sådär. Försöker jag. När det händer så brukar jag bli nervös. Då brukar jag tänka. Håller jag på att tappa det. Och så. Tänker jag tillbaks på. Vad var det jag pratade om då. Alltså jag var ju jätte. Flummig då.

[00:56:06] I början. Jag. Minns att jag. Nej jag. Alltså jag vet. Nej jag kan faktiskt inte svara. Avsnittet var ju väldigt ojämna. Jag klarar ju inte av att lyssna på dem. För jag. Ser ju så hemskt att höra. Mig innan. Alltså det är ju som att höra sig själv. När man var liten. Det är ju jättesvårt ibland. Jag hör ju alla mina.

[00:56:36] All min längtan. Och all min. Blåtonade essens. Det var det ordet jag letade efter. Essensen av den blå porten. Den är jag runt mig. Som en dimma. Just nu. Och jag vet inte om jag är igenom den.

[00:57:04] Eller om jag ännu har den framför mig. Det är för att allt. All materia blir till gas. Allt handlar om hur liten man är. Och just nu är jag väldigt liten. Jag är ju så liten så att en marmorskiva. Blir till dimma framför mina ögon. Partiklarna i marmorskivan. I all sin densitet.

[00:57:34] Svävar milsvitt från varandra. Det är väldigt svårt för mig att avgöra. Om jag är i portens början eller slut. Är porten en korridor? Den skulle precis lika gärna kunna vara det. Och vad finns på andra sidan? Finns det en trappa där? Uppför eller nerför?

[00:58:04] Eller kanske en rutschkana? Eller en sjö? Eller ett tavelgalleri? Eller ett berg? Eller en hästgård? Eller en stor rovfågel? Eller en bläckfisk? Eller en motocross? Eller nya kläder? Eller ett dragspel?

[00:58:35] Eller en till jag? Eller långa, långa ben? Som man kan kliva längre med? Med stövlar längst ut? Eller en clownnäsa? Eller en käpp? Eller ett kärr? Eller en myr? Eller ett jortron? Eller ett jordgetingbo?

[00:59:07] Eller en kvastfening? Eller ett gammalt, gammalt altare av sten? Med en gammal runsten som altarbord? Som någon slitits loss? Som någon slitit loss från dess fundament? Och tänkte att det här kan ju bli en altarbänk? Ett altarbord? Och inte brytt sig om

[00:59:33] att man förstört halva runstenen för att skapa sitt altare? Och kanske lite snö högst upp? Och djupa vattenhål? Och underjordiska sjöar? Och fiska på avstånd? Och en stor, kall Coca-Cola? Och kaffe?

[01:00:04] På den frostnupna heden? Och så är jag. Finns jag där bakom? Finns du där bakom? Och var är jag?