Idag är jag ute och yrar i skogen igen.
Jag vill prata om något som hände alldeles nyss. När jag går på den här sträckan, där man kommer ut ur skogen och ser alla fält runt omkring och den stora himlen, känner jag mig ibland väldigt liten. Det är en märklig känsla som kan göra mig lite yr, särskilt efter att ha gått i skogen en längre stund.
I perioder av mitt liv när jag har varit extra skör har den här delen av promenaden känts extra jobbig. Det är som om himlen är så stor att det inte finns något att hålla sig i. Men idag känns det annorlunda.
Idag kan jag faktiskt känna mig lite tilltalad av känslan.
Kanske kan ni kan relatera till det här? Hur det känns att vara mitt i "Vidd och väldighet".
Tack för att ni tittar! Vi ses nästa gång!
Bli medlem i kanalen för att få åtkomst till flera förmåner:
https://www.youtube.com/channel/UCaT6RZdlmA_isHSmZxyAWCA/join
Mer om mig: https://linktr.ee/Henrikstahl