Googolplex

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik Ståhl, din svindlande sifferslav, din vinnerliga eftermiddag i natten. Det är jag som är Henrik Ståhl och det är du som är somna och det är som det är.

[00:00:32] Det som händer, händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Hej somna, hej sifferslav. Jag vet faktiskt inte var det kom ifrån.

[00:01:15] Jag brukar ju när avsnittet drar igång så brukar jag ju se mig om efter saker att använda i de här alliterationerna. Det enda som jag fick syn på nu, det är oklart om det var skälet till att jag sa just sifferslav men det är ett gammalt kvitto som ligger här.

[00:01:43] i fotöljen. Jag vet inte var det kommer ifrån och siffrorna är utnötta. Men kanske det är därför. Jag har suttit här när jag har varmt upp rösten så jag har suttit och vikt det här, vad säger man? Pappret. Om, om, om igen. Men nu har jag nått en punkt när det inte går att vika mer.

[00:02:05] Det tar stopp. Varför är det så? För övrigt. Alltså, varför kan man vika någonting? Har jag läst det här? Ja, nu börjar jag tänka genast i matematiska termer här. Jag läste nyligen om, okej, okej. Ska vi göra ett matematiskt?

[00:02:35] Vi får se vad det blir. Jag börjar i den här änden så får vi se vad det landar i. Jag, okej. Jag har hört någonstans att man bara kan vika allting x antal gånger. Alltså, du vet hur det är. När man viker någonting på mitten och sen viker man det på mitten igen och på mitten igen. Då vet du vad som händer va? Du har gjort det själv. Det är jag är helt säker på.

[00:03:03] Det går en bit. Det går ett bra tag. Och sen tar det stopp. Plötsligt går det liksom inte att vika mer. Det var det som hände här med mitt kvitto. Lappen blir liksom till en hård klump. Och då kan man kämpa hur mycket man vill. Men den ger sig inte.

[00:03:33] Och jag satt här med den där klumpen i handen och så tänkte jag, varför? Alltså det är ju det självklaraste egentligen. Man lär ju sig det som första gången man viker någonting. Att det går bara att vika någonting ett visst antal gånger. Inte bara papper. Allt som går att vika. Och allt som inte går att vika. Går bara att vika ett visst antal gånger. Och svaret är ju egentligen jättefånigt.

[00:04:03] Det är ju att varje gång som du viker ett papper. Till exempel. På mitten. Så fördubblar man tjockleken. Det är ju klart att man gör. Två lager blir fyra lager. Eller ett lager blir två lager. Två lager blir fyra lager. Fyra lager blir åtta lager.

[00:04:32] Åtta lager blir sexton lager. Och det går ju så fort. Det här. Det är det som är det galna. Det känns ju inte som att det går fort. Det känns ju som att man bara sitter och pillar liksom. Men efter. Vad ska vi säga. Sju gånger. Så har man typ hundra lager. På varann.

[00:05:01] Och efter tio gånger. Då har du plötsligt tusen. Och en kvittolapp som är tunnare än. Jag vet inte. Tunnare än en sån där liten oblat man får i kyrkan. Den blir helt plötsligt.

[00:05:20] Den blir helt plötsligt.

[00:05:39] Mycket tjockare. Och vek och vek. Och vek och vek och vek. Hur många gånger skulle man behöva vika. Okej. Hur många gånger skulle man behöva vika det här pappret för att nå upp till månen. Nu ska du tänka.

[00:06:09] Somna. Nu ska du gissa. Om du tänker ett tal i huvudet. Och så ger jag dig några sekunder. Hur många gånger måste man vika ett papper. Som går bortom fysikens lagar i så mått att. Det är. Oändligt stort. Oändligt tunt. Hur många gånger måste man vika det pappret. För att det ska nå upp till månen. Jag ger dig några sekunder.

[00:06:40] Okej. Så jag hör dig ju inte. Dels för att du antagligen tänkte detta. Men dels också för att du. Att jag är ju skild från dig. I tid och rum. Som jag återkommer till. Gång och varannan. Gång och varannan kan man säga så. Var och varannan gång. Jag vet inte. Jag tjatar om det här. Det fascinerar mig bara. Så otroligt. Men vad tänkte du nu då?

[00:07:13] Jag har ett svar. Alltså på riktigt ett svar. Som jag har läst mig till. Jag antar. Att du. Om du inte är bekant med hur det här funkar. Vad killigt det där. Förlåt. Nu ska jag förklara en sak för dig. Som du kanske inte har tänkt på själv. Okej. Men det är så i alla fall. Du tänkte kanske. En miljon gånger. Tio miljoner gånger.

[00:07:43] Måste man vika. Någonting som låter som att det skulle ta. Lång tid. Eftersom det är långt till månen. Men det är inte det. Kan du gissa många gånger. Du behöver vika ett papper. För att nå upp till månen. Jag vet inte om det här är sant. Jag läste bara. 42 gånger. 42.

[00:08:12] Eller om det var 43. Jag kommer inte ihåg. Exakt. Men det ligger omkring där. Det är liksom jättefå gånger. Det känns inte som om det är sant. Men det är sant. Och egentligen. Så förstår jag ju. Matematiken bakom det. Därför att allting fördubblas ju hela tiden.

[00:08:42] Fördubbling efter fördubbling. Det är ju bara egentligen. Gånger två. Varje gång. Det är inte magi eller så. Men jag kan liksom inte få min hjärna. Att gå med på det här. Det är som att någon. I mig någonstans. En envis liten. Sunt förnuft människa. Som du vet somnas. Ogillar jag ju då uttrycket sunt förnuft. Av just det här skälet.

[00:09:11] Men det finns i mig någonstans. En liten sunt förnuft människa. Som vägar gå med på det här. Som säger. Som står med armarna i kors. Och säger. Nej du. Det där är i lögn och förbannat dikt. Du lurar mig nu Henrik. Och då måste jag säga till den här. Lilla. Sunt förnuft människan. Att det gör jag inte. Det stämmer faktiskt det här. Och sunt förnuft människan säger. Jag tror inte på dig. Det säger ju sunt förnuft.

[00:09:41] Att det inte räcker med att vika ett papper. 42 gånger. För att komma till månen. Och jag säger att. Det spelar ingen roll om du tror mig eller inte. Du behöver inte tro mig heller. Faktiskt. Men det är ändå sant. Det är ju den där känslan av att någonting är sant. Och ändå omöjligt att tänka. Är det det stora abrött med att vara människa som. Är det den stora.

[00:10:11] Sorgligheten i. Att ha de här maskinerna. I våra huvuden som är så bra på allting. Men ändå fullständigt värdelösa. När det kommer till. Exponentiella. Kurvor. Det är väl så här. Att vår hjärna. Alltså jag killgissar nu förstås. Så citera inte mig. I din uppsats. I ämnet som du ska skriva.

[00:10:41] Men vi är väl byggda för. Att. Lägga ihop saker. Näspa. Inte gångra. Multiplicera. Vi är byggda för att kunna se. En flock med får. Och tänka. Ja det är 20 får här. Eller oj. Det kommer till får. Nu är det 21 får.

[00:11:11] Det. Klarar vi. Att lägga till en. Eller att ta bort en. En i taget. Det är ju. Så. Hela vår tillvaro ser ut. Du äter. En bulle. Och sen. Säger du. Jag tror jag tar en bulle till. Och så äter du en bulle till. Och sen så.

[00:11:41] Går du på toaletten. Efter att du äter bullen. Då tar du ett steg. Och sen ett steg till. Och så lägger du till. X antal steg. Som då erforderas. För att nå. Toaletten. Och så här funkar ju det. Det är så praktiskt. För det. Det ger oss. Liksom. Världen kommer till oss. Ett steg. I taget. I gången. Och det är så lugnt och vänligt. Allting i takten. Och vår hjärna har vant sig vid. Det.

[00:12:11] Och tycker jag att det är världen. Alltså det här. Det här gör mig tokig ibland. När jag tänker på. Att vi är så inskolade. I. Ett mycket bestämt sätt. Att. Registrera vad som är verkligt och inte. Och så klarar vi liksom inte. För det är precis lika sant. Det andra. Den verkligheten.

[00:12:40] Som blir tydlig när man gångrar. Att ta någonting. Och gör det dubbelt så stort. Och sen dubbelt så stort igen. Och sen igen. Men det är liksom inte en mänsklig rörelse. Det finns ingenting i naturen. Som vi går omkring och tittar på. Som beter sig så. Åtminstone inte. Så att vi hinner se det. Och därför har vi liksom inget organ för det. Våra hjärnor. Är ju inte rätt organ. Vi har ögon. För ljus.

[00:13:10] Och öron för ljud. Och vi har. Vad heter det? Ja. Balansorgan och sånt i öronen. För vi ska veta. Var marken är. Vad som är uppe och vad som är ner. Men vi har inget organ. För fördubbling. För vi har inte behövt det. Det är därför den här sunt förnuftmänniskan står här inne i mig nu. Och vägrar.

[00:13:41] Det finns en gammal historia om det här. Som du antagligen har hört förut. Men jag ska berätta den ändå. Jag ska. Om du har hört den så får du stoppa mig. Men då kan du göra det. Och vara trygg i förvissningen. Om att du kommer inte att lyckas att stoppa mig. Det här är redan inspelat och klart. Som jag återkommer till. Gång och varannan. Varannan och gång.

[00:14:11] Så kan du inte påverka saker som har hänt i det förflutna. Om man inte. Tar i beaktande det framkomna. Suddiga faktumet. Att viss modern fysik gör gällande. Att händelser. I nuet kan. Påverka det förflutna. På någon typ av kvantmekanisk. Nivå. Detta kan man läsa mer om. Och jag kommer inte ihåg längre. För jag läste om detta förr. Förr om året. Men nu har jag glömt alltihop.

[00:14:41] Bara faktumet finns kvar. Att det finns faktiskt forskning som visar. Att händelser i nuet. Kan påverka det förflutna. Inte på det sättet att du kan säga. Jag vill att min mormor inte skulle ha slagit i tårn. Där på sommarstället i Bingsjö. 1961. Och där vid lag blivit en ond och oförsonlig mor. Till min mamma. Inte så. Utan på väldigt subtila. Mikroskopiska.

[00:15:11] Nivåer. Som jag inte kommer ihåg. Men den här berättelsen. Det var ju den här om den här kungen. Som. Bor. I ett land. I ett slott. Alltså det är inget viktigt i historien. Men att han är kung kan vi ju säga. För att. Ja du kommer förstå varför så småningom. Men till den här kungen så kommer det då en uppfinnare. Och den här uppfinnaren har gjort ett spel.

[00:15:40] Och spelet är schack. Eller någonting i stil med schack. Ett bräde med 64 rutor. Och så små figurer som han flyttar då. Kungar och hästar och torn och bönder och sånt. Och. Kungen blir. Topptunnor. Förälskad i det här spelet. Så han spelar. Spelar och spelar. Och glömmer att äta. Och han glömmer sina plikter. Han glömmer sin fru. Detta är jag hittepå. Det är inte viktigt för historien.

[00:16:10] Men det viktiga är att han gillar det här spelet. Jättemycket. Mer än han gillar allt annat. Och till slut så säger han då till uppfinnaren att. Du har gett mig någonting helt fantastiskt. Det här är värt hur mycket som helst för mig. Nu vill jag att du ska välja din egen belöning. Här tar ju kungen en jäkla risk alltså. Han säger så här. Vad du än vill ha. Guld. Land. Min hand. Alltså vad som helst. Säg bara.

[00:16:39] Och uppfinnaren som är. Listig. Om det hade varit en fabel. Så skulle. Uppfinnaren ha varit en räv. Han säger så här. Åh. Jag är så enkel. Till min natur. Jag vill inte ha något särskilt. Ge mig bara lite ris. Tack. Gör så här. Här hade jag mig av kungen.

[00:17:08] Så hade jag tyckt att det var lite jobbigt att. Uppfinna vad som specifik. Som han kommer att bli här. Jag hade tänkt. Vad vill han egentligen här? Det är för specifikt för att det ska vara helt oskyldigt. Men det fattar inte kungen. I den här berättelsen. Så. Uppfinnaren säger. Ge mig bara lite ris. Gör så här. Lägg ett enda riskorn på den första rutan på mitt schackbräde. Och på den andra rutan så lägger du två.

[00:17:38] Och på den tredje fyra. Så fortsätter du så. Du lägger dubbelt så många som tidigvarande. Fördubbla. Bara. Varenda ruta. Hela vägen. Alla 64 rutorna. Dubbelt antal riskorn för varje ny ruta. Det är det enda jag begär. Inget mer. Och. Kungen blir ju nästan lite lättad va.

[00:18:08] Lite besviken till och med kanske. Både lättad och besviken. Alltså. Han tänker. Vilken. Vilken dum. Uppfinnare. Han kunde ju ha bett om. Halva mitt rike. Eller hela mitt rike. Och så ber han om ris. Lite ris dessutom. Så han säger ja direkt då. Självklart. För att han är ju som alla kungar. Mån om att behålla sin makt och så vidare. Utom möjligen drottning Kristina.

[00:18:38] Som verkar ha varit en ganska komplex person. Hon. Hon. Hon ville ju abdikera. För sin tro. Tror jag. Men. Sen visar hon. Vissa. Verkar ju ändå som att hon resten av sitt liv. Ändå har kämpat för. Att vara en person av vikt. Hon levde liksom ingen borttydnande obskyr. Undanskym tillvaro. Efter att hon hade abdikerat.

[00:19:07] Hon verkar ha varit. Väldigt själv. Upptagen. Ja skitsamma. Det här. Vad jag får skriva. Jag sitter här och döma drottning Kristina. Jag vet ingenting om henne. Jag vet ingenting om några drottningar faktiskt. Min drottningkunskap är ju. Besvärande. Fragmentaliserad. I alla fall.

[00:19:38] Så kungen han säger så här. Ja klart. Mannen ska ha sitt ris. Ger riset till mannen. Och hans. Stab då. börjar ge ut ris. De tar schackbrädet. Så börjar de ju lägga ut. Ett riskon på första och så vidare. Och du ser ju redan nu vart det här barkar somna. Det gör ju jag också. Men. Och det är som sagt inte jag som hittar på den här historien. Jag vet inte vem det är som har hittat på den. Men inte jag i alla fall.

[00:20:08] Ja så på första rutan då. Så lägger de ett korn. De tycker ju nästan det är lite löjligt liksom. Och på andra rutan så lägger de två korn. Och så på tredje fyra. Och så vidare då. Och på. Fyra, fem, sex, sju, åtta. På åttonde rutan. Då är vi ju uppe i. Vad blir det? Hundra någonting korn.

[00:20:39] Och det är ju ingenting. Det är inte ens en portion liksom. Det är en liten barnnäve med ris. Och så fortsätter det då. Men. Och det är det här som kliar i min hjärna. Någonstans runt mitten av brädet. Ungefär då. Säg trettiotvåande rutan. Då börjar det hända någonting. Då börjar det bli.

[00:21:08] Vad ska man säga. Då börjar det bli säckar alltså. Med ris. Det var ju oväntat. Tänker tjänstemännen. Och då börjar de titta på varandra. Så börjar de räkna efter. Och då blir de helt vita i ansiktet.

[00:21:37] Och på den sista rutan. Den 64 då. Då ska det ligga. Ett antal korn. Riskorn. Som är. Ja. Det är fler riskorn. Än vad som har odlats på hela jorden. Under hela mänsklighetens historia. Allt ris som någonsin har vuxit.

[00:22:08] Överallt. I alla tider. På alla risfält. Allt det. Och ännu mer. På en enda ruta då. Och kungen har ju sagt ja. Han har gett sitt ord. Och det kan han aldrig betala. För det finns inte så mycket ris. Det finns inte så mycket ris. Och det är det jag älskar med den här historien. Somna. För det. Eller så här.

[00:22:37] Poängen är ju liksom med den här. Att vara inte högmodig. Eller tänk efter innan du lovar saker. Eller något sånt där. Någon sån sens moral. Som man kan brodera. Och hänga upp lite. Beskäftigt på en vägg. Något allmogig kök. Men det är inte det som jag tycker är coolt. Utan det jag tycker är coolt. Är. Det där exakta ögonblicket.

[00:23:05] Runt mitten av brädet. När det vänder. När det går från. Att vara en näveris. Till att vara mer ris. Än vad som finns. Alltså första halvan av brädet. Det känns hanterbart liksom. Den känns mänsklig.

[00:23:34] Säckar med ris. Det kan man ju föreställa sig. En lada full med ris. Eller en hel by full med ris. Okej. Det är mycket ris. Men sen. Ungefär då. I halvvägs. Så lämnar det här vår värld. Helt och hållet. Och flyttar in i en annan värld. Där våra ord och våra bilder. Inte längre fungerar. Och ändå är det samma rörelse hela tiden. Gånger två.

[00:24:05] Gånger två. Det är liksom inte så att. Systemet plötsligt byts. Eller att man börjar fuska. Eller att det. Kommer in magi. Utan det gör ju exakt samma sak. Varje ruta. På ruta 60. Och ruta 3. Och ruta 2. Och ruta 15. Det är samma. Det är bara vi som inte hänger med.

[00:24:38] En gång så. Satt jag och skrev in. En massa stora tal. Ett stort tal på telefonen. Alltså på minireknaren. Eller vad säger man? Kalkulatorn. Minireknare. Kommer du ihåg? När jag gick gymnasiet. Då blev det obligatoriskt. Att alla skulle gå iväg och köpa sig en minireknare. Då undrar jag om det är tillåtet.

[00:25:08] Om det skulle vara tillåtet idag. Att förutsätta att alla har råd med minireknare. Jag kommer ihåg att den kostade 600 kronor. Den här minireknaren. Jag var tvungen att köpa den på någon bokhandel i Falun. Då satt vi och roade oss med att man kunde skriva ord med siffror. Jag lärde mig att skriva namnet Olle. Vill du veta hur man skriver Olle på en minireknare? Antagligen. Om du är lika gammal som jag. Eller ännu äldre. Så vet du hur man gör det.

[00:25:37] Man skriver 3770. Och så vänder man upp och ner på minireknaren. Då står det Olle. Jag minns fortfarande. Hur magiskt det kändes. att upptäcka att jag kunde manipulera ord med hjälp av siffror. Men det här var på telefonen. Det var bara något år sedan.

[00:26:04] Då satt jag och skrev en massa nior efter varandra. Nio, nio, nio, nio, nio, nio, nio, nio. Så långt det gick då. Hela skärmen full. Och sen så multiplicerade jag det med sig själv. Och då hände det en väldigt konstig sak. Telefonen. Kalkylatorn på telefonen. Den slutade att visa siffror.

[00:26:33] För att den orkade liksom inte det. Utan istället kom det upp en bokstav. Ett litet e. Och jag kommer inte ihåg exakt. Men så några siffror efter då. Och ett plustecken. Och ett. Något tal typ. Och jag fattade inte vad det här var. Det var som en kod istället för ett svar. Och då var jag tvungen att kolla vad det var. Och då är det ju så här. Att det där lilla e1.

[00:27:03] Det är telefonens sätt att säga. Jag ger upp. Förlåt. Alltså det här talet som du bad om Henrik. Det är så stort att jag tänker inte skriva ut det här åt dig. Jag tänker bara berätta. Ungefär. Hur många nollor du har. Och sen får du klara dig själv. Och jag blev ju kränkt och förra vannar va. För jag tänkte. Vad är det här för maskin?

[00:27:33] Det enda uppgiften den har är att räkna. Och sen så. Så har den mage att sitta där och säga. Till mig. Att nu räcker det. Jag vet inte vad min poäng med det här var. Att det finns så stora tal. Att det inte går att säga dem. Google. Google. Det är ett härligt ord va. Det låter ju.

[00:28:03] Nästan inte som ett riktigt ord. Det låter som. Någonting som ett litet barn skulle säga. Google. Google, Google, Google. Det var faktiskt ett barn. Som kom på det ordet. Men det är. Det är en Google. Det är en etta med hundra nollor. Efter sig. Och det är ju inget speciellt egentligen. Det kan man ju skriva på en lapp.

[00:28:34] Du kan skriva det. På en. Min kvittolapp. Som är ihopvikt som en sten. Det är en etta hundra nollor. Det var ett barn. Gud. Jag kommer inte ihåg det här exakt. Men han som kom på Google. Han hette. Alltså talet Google. Han var en matematiker. Jag har glömt bort vad han hette.

[00:29:02] Han satt och skulle hitta på det här talet. Han ville ha ett väldigt stort tal. En etta med hundra nollor. För han skulle skriva om det då. I någon bok. Och så tyckte han det var så tråkigt. Och hela tiden säga. Tio upphöjt till hundra. För så kan man också uttrycka det då. Då frågade han något barn i sin familj tror jag. Om det var hans eget barn. Eller någon släktingsbarn. Eller någon kompisbarn. Det kommer jag inte ihåg. Men det var typ en liten unge då. Kanske nio.

[00:29:33] Och då sa det här barnet Google. Bara sådär. Den hittar på det. Som barn gör. De är ju helt geniala på det. Och det här tycker jag. Som en liten sidnot. Är ett viktigt bevis på. Varför man ska då och då be barn. Om råd. I olika frågor.

[00:30:03] Jag brukade. Fortfarande då och då. Men förr verkligen när Harriet var yngre. Så brukade jag ofta be henne om. Hennes åsikt i olika frågor. Min första podcast. Fides podcast från 2014. Den. Heter det därför att Harriet kom på namnet Fide. Jag vet att Fide är ett ortsnamn på Gotland. Med mera. Det är också latin för någonting. Men.

[00:30:32] Det visste inte Harriet. Hon bara hittade på Fide. Och. Sådär gjorde jag jämt förr. Bad henne bestämma saker. Också mina avsnitt. Vad de skulle handla om. Det finns ett avsnitt som heter Jake och Johnny. Som hon har bestämt att det ska handla om dem. Och. En som heter Delfinen Susi tror jag. Som hon också har varit med och bestämt titeln i alla fall. Och. Sådär. Hon gör inte så ofta så längre. För hon är ju så stor nu.

[00:31:02] Men. Men jag frågar henne fortfarande om råd om saker. Numera ger hon mig mest stilråd. Vad jag ska ha på mig och sånt. Det tycker hon om. Jag tycker också om det. Men det är vackert i alla fall. Att det var ett barn som kom på. Det här i jättestora talet. Att det är ett barn som har kommit på det. Och inte liksom en. Kommitee.

[00:31:33] Inte någon församling av en massa allvarliga män med skägg. Som satt och röstade med pannorna i djupa väck. Utan att det är en unge bara. Som bara hittar på det här ur fantasin. Och innan du nu. Rusar iväg. Och klättrar upp på taket. I bara strumplästen. Och halkar på en. Möglig gammal taktegelpanna. Som du vägrar att byta ut.

[00:32:02] Och få tag i hängrännan. Och. Med dina sista krafter. Slungar dig som spindelmannen. Över hela bygden. Till kyrktornet. Sätter dig gränsla över kyrkklockan. Och låter den gunga. Och skriker ut. Ute vid hela. Socknen. Att Henrik Ståhl romantiserar barndom. Ett jättetråkigt. Platset. Så vill jag bara säga att.

[00:32:31] Det gör jag inte alls. Jag tycker verkligen att det stämmer. Jag tycker man ska rådfråga barn. I alla möjliga ärenden. Jag menar. Kanske inte om. Vad som är svaret. På någon viktig. Fråga. Som tarvar vuxenhet. Fråga. Men allt som rör fantasi. Nu ska jag försöka med någonting. Som inte går.

[00:33:02] Eller nu ska vi försöka tillsammans. Att känna. Hur stort det här är. Det här talet. För jag har ju just sagt. Att man kan skriva det. Alltså det är ju hundra nollor då. Det tar ju en halv minut att skriva. Om man är bra på nollor. Det låter ju inte så stort. Men det här betyder ju då. Vi tror att eftersom det går att skriva snabbt. Så är det ett litet tal. Men det är tvärtom.

[00:33:32] Därför att små. Korta siffror som noll. Kan gömma en massa. Helt sjuka grejer. Hundra nollor. Det ser lite ut på en rad. Men varje nolla. Somna. Varje liten nolla. Som du lägger till. Den gångrar. Hela. Det föregående. Med tio. Det är som kvittolappen. Det är som riskornet. Det ser ut som ingenting.

[00:34:04] Men bakom där finns havet. Hur många saker finns det i universum? Alltså inte stjärnor. Inte planeter. Saker. De allra minsta sakerna. Atomer. Alla atomer i allting. Vi räknar dem. I varje stjärna. Och varje planet. Och varje sten.

[00:34:34] Och varje blåval. Och varje glass strut. Och varje människa. Och varje människas hand. Som har levat. Och ska leva. Allt. I hela det synliga universum. så långt vi kan se åt alla håll. Hur många. Och då har. Svaret. Så gott som någon kan räkna ut det svaret. Är ungefär.

[00:35:02] En etta med. 80 nollor. 80 nollor. Och. Google. Google. 100 nollor. Jag säger det igen. Allt som finns. Har 80 nollor. Google har 100. Det finns alltså inte tillräckligt många saker. I universum. För att man ska kunna ha. Ett.

[00:35:32] Google. Av dem. Man kan inte ha. Ett Google äpplen. Eller ett Google sandkorn. Det finns inte ett Google atomer. Talet är större än universum. Det är ett tal som beskriver. En mängd. Som inte kan finnas. Och som aldrig kan finnas. Och det är ju inte så att man. Bara behöver samla ihop lite till.

[00:36:02] Därför att det går liksom inte att samla ihop. Verkligheten. Tar slut. Innan man kommer hit. Verkligheten tar slut. Ut på ungefär. Ruta 80 då. Om vi säger. På det här. Lite modifierade. Schackbrödet. Och en Google. Ligger då på ruta. 100. 20.

[00:36:33] 20 tomma rutor. Bortom slutet. På allt. Och nu ska jag vara tyst i 10 sekunder. Jag vet inte vad jag ska göra. Med den här. Information. Jag blir liksom alldeles still. Det är inte obehagligt. Men det är inte behagligt heller riktigt.

[00:37:03] Det är någonting tredje. Det kliar i hjärnan. På ett jättemysigt sätt. Så på det sättet där är det faktiskt behagligt. Men det är också som att man. Som att jag står längst ut på en brygga. I mörker. Och tittar ut över vattnet. I en sjö. Fast jag kan inte se andra sidan. Jag kanske kan se några eldar på andra sidan. Men jag vet inte vilka eldarna tillhör.

[00:37:32] Eller vad de består av. Eller varför de brinner. Och jag kommer aldrig att förstå det heller. Det är en förtvivlad känsla. Men ändå. En djup känsla till mening för mig. Är det inte bitterdjuft.

[00:38:00] Att vi är anpassade. Att vi kan tänka de här tankarna. Och samtidigt. Så förstår vi dem inte. Är det inte det som är det bitterdjuva i att vara människa. Och du tror kanske att det här är stopp. Att Google var toppen. Att det var det största.

[00:38:30] Som finns. Men det finns en sak till. Och det här. Nu vill jag be om ursäkt. På förhandsomna. För det här talet. Det kan inte tänkas. Alltså inte ens delvis. Jag kan inte ge dig. En sen gnutta av det här talet. Men jag måste säga det ändå. För det är liksom det vackraste i hela den här soppan. Och det heter då. En.

[00:39:00] Eller det heter Googleplex. Så vi sa att. Eller vi. Ja. Sa att. Google är en etta. Med ett hundra nollor. Ett Googleplex. Är en etta. Med ett Google nollor. Efter. Alltså inte hundra nollor. Ett Google nollor. Alltså antalet nollor i talet.

[00:39:30] Alltså det är i sig. Ett tal. Alltså. Eh. Vänta. Hur ska jag säga det här nu? Alltså det är inte hundra nollor. Utan det är så många nollor. Så det finns fler nollor. Än det finns. Atomer. I universum. Nu får jag svindel. Det är inte meningen att du ska få det. Jag vill verkligen säga det. Somna. Jag tycker att det finns en.

[00:40:00] En. En. Särskilja sig själv. Och sitt eget lilla. Provinciala. Syke. Från. De här stora frågorna. Det finns ett sätt. Även om jag ibland. Också misslyckas med det. Att betrakta. De här evighets. Frågorna. Från ett litet. Bekvämt. Vindsfönster. Inuti sig själv. Och. Det är målet. För mig i mitt liv. Och om jag har någon typ av sensmoral. Så är det att jag vill att du också ska få det.

[00:40:30] Det stora. Det skrämmande. Det eviga. Går att betrakta. Och samtidigt vara trygg. Och sitta i sin lilla jordhåla. Som vi ju alla på något vis är byggda för. Här slutar det liksom att vara matematik. Och det blir någonting annat. För det betyder att du kan inte skriva ut. Ett. Googleplex.

[00:40:59] Alltså nu menar jag inte. För att det skulle ta lång tid. Eller att din penna skulle ta slut. Eller att du skulle bli gammal och dö. Jag menar att det är fysiskt omöjligt. På det mest absoluta sätt som finns. Det finns inte tillräckligt med plats. För dina nollor. I hela universum. Även om du skrev en nolla. På varje atom. En liten. Pyttenolla. På varenda.

[00:41:29] Atom. Som finns i hela. Det synliga universum. Varenda en. Så skulle du ändå inte få plats. Med alla nollorna. Liksom. Du skulle få slut på atomer. Långt. Långt. Långt. Långt. Långt. Innan du var klar. Du skulle inte ens vara i närheten av att vara klar. Du skulle inte ens ha börjat. Långt. Det är tal. Det är tal. Tal.

[00:41:59] Som är så stort. Att själva talet inte ryms i verkligheten. Talet i sig är för stort för att existera. Och ändå så kan vi prata om det. Jag tycker det är så konstigt med verkligheten. Och ändå är det här bara ett vanligt tal. Det är inte oändligheten. Det har ett slut. Oändligheten det är något annat.

[00:42:26] Det är mer som någon typ av påstående typ. Men Googleplex det är ett vanligt tal. Det är ett tal som du kan göra saker med. Och därmed är det också ett verktyg som du kan använda för att förstå världen med. Trots att det är för stort för verkligheten. Vi har ett verktyg i vår verktygslåda. Som är större än verkligheten.

[00:42:58] Du kan lägga till ett till Googleplex. Googleplex plus ett. Då blir det ett ännu större tal. Och bortom det finns det ännu större. I all evighet. Talen tar aldrig slut. Det är bara verkligheten som tar slut. Eller. Når en gräns. Eller hur det nu ser ut där i gränslandet mellan verklighet och overklighet.

[00:43:26] Men jag gillar att se talen som en stege liksom. Som fortsätter ut i mörkret långt efter att. Allt det vi kan ta på har försvunnit bakom. Det är någonting med smågrejer som blir för stora. Det fascinerar mig djupt. Att det allra minsta gömmer det allra största. Att riskornet gömmer havet.

[00:43:55] Att den lilla lappen viker sig 42 gånger. Och är ända på månen. Hela mitt liv så har jag liksom känt att jag är. För liten. Det har jag berättat om förut. Förlåt om du har hört det här som.

[00:44:24] Det är en sån här grej. Från förr. Du vet. Från skolgården. Från åren när jag var en tönt. Som. Där jag pratade som i böcker. Och inte fattade hur fotboll funkar. Eller. Hur man gjorde när man. Inte vet jag. Var med andra i min egen ålder. Och den där känslan av att vara för liten.

[00:44:53] Den har inte bara med mobbningen att göra. Den har ju med allt att göra egentligen. Den sitter ju kvar i mig. Den sitter kvar i kroppen. Och ibland när jag tänker på såna här. Storheter. På Google. Universum. Atomerna. Så. Man skulle kunna tro att det får mig. Att det får mig att känna mig ännu mindre. Att jag ska försvinna helt. Att jag är en liten prick liksom.

[00:45:24] Att jag är ingenting mot ett Googleplex. Men konstigt nog så blir det tvärtom. Jag blir liksom inte mindre. Jag blir på något sätt jämnstor med allt andra. För att om jag är så orimligt liten. Att jag knappt finns. Då är den där skolgården. Och mina minnen liksom från mobbningen. Då är de också orimligt små.

[00:45:53] Och rösten om att jag är en tönt. Det är också orimligt små. Och alla minnen som hör ihop. Med både det positiva och negativa i mitt liv. Är så små så att de försvinner. Det gör mig på ett sätt. Till en. Till någonting större. Jag känner mig liksom inte krossad av det stora. Jag känner mig nästan hållen av det. Som om det stora vore så stort.

[00:46:26] På något vis blir jag alltihop. Förstår du? Jag menar inte att jag tror att jag är hela universum. Även om jag tycker att det finns ett värde i att tänka så också. Nu blir det här för djupt. Jag bara tycker att. På ett sätt är det som att jag får mera rymd inuti mig.

[00:46:56] När jag tänker på universums storlek. Annan grej. Har du en kortlek? En vanlig kortlek liksom. 52 kort. Hjärter och spader och allt det där. De flesta har väl en sån. Någonstans. I en byrålåda någonstans. Lite böjd i hörnen. Kanske saknas ett eller två kort och så.

[00:47:25] Nästa gång du är nära en sån. Ta fram den då. Så kan du göra den här övningen. Det här tycker jag. Det här har jag inte provat själv. Jag har bara läst om det. Men jag ska göra det någon gång. Om du nu tar fram. Eller då. När du har kortleken. Så tar du fram den. Och sen så. Blandar du den. Du behöver inte blanda den noga. Du behöver inte tänka. Igenom hur du gör. Du bara blandar den som vanligt.

[00:47:54] Det spelar ingen roll hur du gör det. Och sen lägger du. Den på bordet. Och så tittar du på den. Den ordningen som du nyss. Blandade fram. Den exakta följden. Det här kortet. Och sen det här. Och sen det här. Hela vägen. Genom alla 52 korten. Den ordningen. Har. Med största sannolikhet.

[00:48:23] Aldrig funnits förut. Aldrig. I hela universums historia. Sen tidernas begynnelse. Ingen människa. Har någonsin haft de korten. I precis den följden. I sina händer. Och ingen kommer någonsin att ha det igen. Du gjorde någonting. Aldrig nytt. Med en gammal kortlek i ditt gamla sommarställe.

[00:48:54] En sak har hänt som du har gjort. Du har gjort någonting. Som aldrig kommer att ske igen. Och nu är du högst upp i kyrktonet. Och skriker att det kan inte stämma. Det är ju bara 52 kort. Och folk har ju blandat kort i hundratals år. Miljarder människor. Det måste väl ha kommit upp förut. Och svaret är. Trots vad den lilla sunt förnuftmänniskan i ditt bröst säger. Nej.

[00:49:23] Det är för att anledningen är samma. Samma dörr igen. Det är fördubblingen. Fast ännu värre. För att. När du lägger det första kortet. Då kan det vara vilket som helst. Av 52 kort. Och det andra. Kan vara vilket som helst. Av de 51 korten som är kvar. Och det tredje. Vilket som helst. Av 50. Och du gångrar. 52.

[00:49:53] Med 51. Med 50. Och så vidare. Ända ner. Och de talen som kommer ut. Det är så stort att. Ja. Det är större än. Det är större än antalet sekunder. Som har gått. Sen universum föddes. Det är typ. 6 till 7 nollor. Eller någonting. Littåt. Alltså. Det betyder att. Även om varenda människa.

[00:50:23] Som någonsin har levat. Hade blandat kort. I varje sekund. Av sina liv. Så skulle vi inte ha kommit. I närheten av. Att ha provat. En bråkdel. Av alla möjliga. Ordningar. Man kan lägga korten. I en kortlek. Så att. Varje gång som någon. Någonstans. Blandar en kortlek. Så föds en ordning. Som aldrig har funnits.

[00:50:55] Och det här händer ju hela tiden då. Överallt. Folk sitter i sina. Kök. Och på kasinon. Och på äldreboenden. Och på tåg. Och blandar kort. Utan att tänka på det. Och varenda gång. Så skapar de något fullständigt unikt. I hela kosmos. Och så blandar de om igen. Och gör det en gång till. Och de vet inte ens om det här.

[00:51:27] Och då pågår en. Oavbruten. Man pratar om att allt upprepar sig. Nej. Inte det där. Och slika saker. Det föds nytt. Hela tiden. Av uttråkade människor. Som lägger patience. Jag tycker det är så fint. Så jag måste hålla i mig här.

[00:51:58] Det tycker jag är fint. För det gör att det är oöverskådliga. Det är inte långt ut i rymden. Det är här i din byrålåda. Det räcker med 52 små. Papperslappar med symboler på. För att skapa fler möjligheter. Än det finns sekunder i universums liv. Du behöver inte åka någonstans. Du sitter liksom mitt i det.

[00:52:30] Jag älskar att vi människor är. Så kapabla. Och samtidigt så. Okapabla. Säger man så. Inkapabla. Inkompatibla. Med de här frågorna. Är det inte liksom. Ganska komiskt. Att vi kan. Föreställa oss detta. Och ändå är så oförmögna. Och förstår det. Nej jag tror inte att det är några andra djur.

[00:53:00] Som gör så här. Man skulle kunna säga att det är oviktig kunskap. Detta. Att uppfinna ett verktyg. Som kallas Googleplex. För att förstå. Livet och universum och allting. Men vad är det som bestämmer. Vad som är nödvändigt. Vad som är nödigt och onödigt. Vi har ju av någon anledning. fått den här.

[00:53:30] Beskaffade. Den här beskaffenheten. Vår hjärna. Vårt medvetande. Som kan betrakta sig själv. Jag kan tänka på att jag är. Kvaliga. Att vara. Heter det inte kvaliga. Detta att tänka på att man är. Hur det känns att vara något. Att vara jag.

[00:53:58] Det på något vis. Det får som en. Ofrånkomlig. bieffekt. Att jag kan tänka abstraktion. Utan att förstå den. Vi har byggt maskiner som kan ta kort på hur det ser ut när. Synapser bildas i hjärnan. Men vi vet fortfarande inte vad det innebär att vara. Att tänka. Att känna.

[00:54:29] Vi är liksom fast i en farkost. Och vi kan se den utifrån. Samtidigt. Jag tycker att det är så fint. Vi sträcker oss efter saker. Fast vi vet att vi inte kommer att nå dit. Som när vi skickar ut Voyager-sonderna i rymden. Med budskap på alla världens språk. Bilder och ljud från jorden.

[00:54:59] Det är så. Meningslöst ju. Och ändå så otroligt vackert. Jag vet inte riktigt. Någonting måste det ju stå för. Någonting måste det ju betyda. Vad var det jag skulle säga. Jag tänkte säga någonting om. Antalet möjliga schackpartier också.

[00:55:28] Det är visst också ett sånt där tal. Som är större än antalet atomer. Alltså. Det finns fler möjliga partier schack. Än det finns saker i universum. Men jag. Vad heter det? Jag tappade tråden. Det får bli en annan gång. Eller inte. Vi får se. Jag lovar ingenting. Jag märker att jag börjar bli lite sömnig själv nu.

[00:55:59] Det händer ju ibland. Att jag pratar mig själv. Sömnig. Men jag tänker att det är väl rätt egentligen. Att det här. Att det händer. Jag saknar lite tider när jag faktiskt somnade av vad jag pratade om. Det har jag inte gjort på ett tag nu. Alltså flera år tror jag. Men jag är nära nu känner jag. Vi kan ju låtsas att vi somnar samtidigt somna. Att vi liksom kan göra det tillsammans.

[00:56:29] Du på ditt håll och jag på mitt håll. Och vi har varsina kortlekar. Aldrig skådade kombinationer. Oöverträffade kombinationer. Tänk att i hela universums historia somna. Så har det aldrig funnits exakt en sån här stund. Den här.

[00:56:58] Med dig och mig här. Och den här exakta ordningen av ord. Den blir till nu. Och försvinner strax. Och har aldrig funnits förut. Och kommer aldrig finnas igen. Det är väl ändå någonting.

[00:57:27] Det är väl ändå. Någonting väldigt fint somna. Det här som du upplever just nu. Det kommer du aldrig mer att vara med om. Vem var det som myntade det här uttrycket om att. Varje sekund av ditt liv är egentligen. Ett evighetsförlopp. Varje enskild. Det är någon filosof. Jag har glömt bort vem. Varje enskild.

[00:57:57] Ögonblick av ditt liv. Är. Ditt eget nedslag i ett evighets långt. Upprepande av just den sekunden. Eller just det ögonblicket. Just det faktumet. Varje sak som sker. I ditt liv. Pågår för evigt. Fast du har gått vidare till nästa sekund. Och om man funderar över det. Så är en känsla inför det. Avgörande. För hur man ser på sitt liv.

[00:58:29] Du skulle kunna se det som tortyr. Alla dina tillkortakommanden. Du har lämnat dem. Men bakom dig så. Upprepas de bara. I evighet. Du kan också säga ja till det. Böja huvudet inför det liksom. Det här är jag. Det här är mitt liv.

[00:58:55] Det är inte någonting flyktigt som bara flammar upp och försvinner. Jag är bara stiftet på skivspelaren. som upplever det här. Registrerar det här ögonblicket. Men i själva ögonblicket är som LP-skivan. Det finns alltid kvar. Bara fortgår. Det här är jag. Det här är mitt liv.

[00:59:26] Det är min stund. Så det du upplever just nu somna. Det är ditt lilla nedslag. I någonting evigt. Som fortsätter. Inte bara i en Googleplex. År. Eller sekunder. utan i en oändlighet.