Laserpåsen

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt liggande lag, din vågade vandrare i natten. Det är jag som är Henrik och det är du som är somna.

[00:00:28] Och det är som det är, det som händer händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Och nu börjar vi.

[00:00:58] Höj somna. Jag sitter och kisar och tittar på en lampa som det är en diod på en av mina inspelningsapparater. Och det är två lampor som blinkar grönt respektive gult. Och de är inte i takt med brann.

[00:01:27] De är i otakt i sina växlingar mellan grönt respektive gult. Och jag kisar mot dem. Ett av mina allra första avsnitt av Somna med Henrik. Jag har glömt bort vad det heter. Men det handlar om de här ljusstrålarna.

[00:01:54] Om man kisar mot en lampa så bildas det som sträck. Ser ut som riskvastar åt vardera hållen. Om man inte visste bättre så skulle man kunna säga att det var som kvasarer eller svarta hål som sänder ut, eller svarta hål sänder ut Hawkins strålning i varsin riktning. Man trodde ju för att svarta hål inte skickar ut någon energi eftersom de är så,

[00:02:25] eftersom gravitationen är så stark. Men det gör de ju faktiskt, de skickar ut. Och det här sa Stephen Hawking då. Och det är därför det heter Hawkins strålning. Det skickas ut laddade partiklar med nästan ljusets hastighet från ett svart hål. I alla fall, det var inte min slutsats.

[00:02:51] Utan jag minns i det här avsnittet att jag gjorde någon typ av fantasi där de här ljusstrålarna fortsätter upp till himlen. Ända uppe i rymden. Och jag minns att jag pratade om när jag som barn åkte bil på natten. Visst var det mysigt somna? Ja, jag tycker det. Jag tror att jag tyckte det.

[00:03:22] Det här var ju 70-talet så det var ju ingen som hade bilbält och sånt i baksätet. Det brukar ju män och kvinnor i min ålder gärna nästan lite skryta om. Att det blev ju folk av oss ändå. Fast vi klättrade i trän och åkte bil utan bilbält i baksätet. Och det kan man ju säga då. Det blev ju folk av oss utom de som ramlade ner från träden och slog ihjäl sig. Och de som inte hade bält i baksätet när bilen körde av vägen.

[00:03:50] De blev det ju inte folk av. De blev det ju ingen av alls kan man ju säga. Om man nu vill motbevisa det lite behäftiga. Självgoda... I alla fall. Så satt man ju där. Man kunde ligga lite hursom då i baksätet. Och det var ju väldigt mysigt. Jag brukade ligga på rygg i baksätet om det fanns plats för det. Och hade jag tur så kanske det också fanns en... Ett täck eller en kudde där bak.

[00:04:20] Och då kunde jag ligga på rygg i baksätet och titta upp. Ut genom sidorutan. Och eftersom jag låg på rygg då så kunde jag ju bara se...... Gatlyktorna. I mitt minne är de gula. Gult gatuljus. Eller vägbelysning. Det är ju snarare vägbelysning. Det är ingen stad jag minns att vi kör i.

[00:04:46] Och så tittar jag ut på lamporna som kommer med jämna intervaller då. Det är det enda man ser i mörkret. Förutom det som möjligtvis är i bilen. Det är mörkt i bilen också. Men när man åker under lamporna så far ett ljus ungefär som en... Hand genom hela bilen. Och blott lägger en sak i taget. Pappa och mamma i framsätet.

[00:05:16] Mina reservskor. Gummistövlar menar jag som står... På golvet i baksätet som jag haft när vi klev ut bilen. På den här utflygtsplatsen vi var på tidigare. Kanske. Om det finns plats. Någon syskon bredvid mig. Men i det här fabricerade minnet så är jag själv. Och så gruff. Våran hund. Våran Bordokolli. I bakluckan.

[00:05:41] Och jag tittar ut och upp. Och i jämna intervaller till bruset av bilen. Så sveper de här lamporna förbi. I en takt. Eftersom bilen håller samma hastighet och har gjort länge. Det är ingen annan på vägen. Det är ingen annan på landsvägen. Bara vi.

[00:06:08] Det här är på väg mellan Falun och Blixbo. Året är 1979. Och jag kisar. Och då blir jag så förvånad för att ljusen ändrar karaktär. De blir.

[00:06:37] De står ut som vatten. Som trycks mellan två glas. I ett förstorings. I ett mikroskop. Det plattas till. Och blir spretigt och oregelbundet. Och får små bubblor inuti sig. Och sträcker ut två stycken stora ljuskärvar. Ett uppåt och ett nedåt. Och om jag vrider på huvudet. Så vrider sig ljuskärvarna. Och jag funderar på.

[00:07:07] Om de är verkliga. Eller om de bara är. I mitt huvud. Idag vet jag ju att. De bara är i mitt huvud. Men. Det är inte så lätt att veta när man är fyra år. Är det så att när natten kommer. Så ändrar allt ljus. Alla lampor. Karaktär. Då skickar de ut ljus. Ungefär som laser.

[00:07:37] Alltså som laserpistolerna. I science fiction filmerna. Som jag ännu inte hade sett då. Men som jag kan unna mig. Och kosta på mig att ta in i min jämförelse nu. När Star Wars filmerna kom. När den första filmen sändes på tv. 1982. 82. 83. Eller någonting. Och jag såg den. Då var jag.

[00:08:06] Då frälstes jag av laser. En laserpistol. Var väl antagligen det häftigaste som fanns i hela universum. Ibland tänker jag på. Vad hade jag tänkt om jag hade fått en laserpistol. av min pappa och mamma. Då. I hökviken 1982. Jag var sju år. Här Henrik. Kom ska du få se.

[00:08:35] Det här är samma som Luke Skywalker. Och de andra. Rebellerna har. Och också. Nej men det är väl bara rebellerna. Som har de här pistolerna va. Ja det här är en sån pistol som. Det kallas för en blaster. Och. Det är bara. Rebellerna som har det. Samma som. Din idol Luke Skywalker har. Åh tack pappa och mamma. Är den riktig? Ja det är klart som fan. Den är riktig.

[00:09:05] Ursäkta svordomen. Säger min pappa. Som alltid har varit lite av en vapenfantast. Och min mamma. Samlade ju på hagelbrakare. I ungdomen. Och. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Vill jag bara sticka in. Vi vill ju så gärna ha vapen. Jag och min bror David. Men vi fick aldrig det. För min mamma var så emot. Inköp av vapen.

[00:09:33] Även om de var låtsas då. Vi fick göra dem av trä. För vapen av trä var tydligen. Alltså. Som princip var det bättre. Att ha ett vapen. Som var gjort av. Ett träd. Än ett vapen. Som var gjort av plast. Jag tror inte att det var miljömässiga. Saker bakom. Utan jag tror att hon. Inte ville. Sponsra. En industri. Som gjorde lek. Av våld. Tror jag.

[00:10:04] Men om vi tillverkade vapen själva. Eller om morfar gjorde ett i trä. Då var det okej. Men våran önskan var ju naturligtvis replikor. Vi ville ju ha saker som såg verkliga ut. Så vi kunde känna spänningen i kroppen. nog.

[00:10:48] Så vill jag bara säga att. Jag tror inte på det där. Att leka våld. Automatiskt. Leder till våld. Jag tror absolut att. Våld kan föregås av att man leker våld. Men då tror jag att våldet har andra orsaker. Jag tror inte att. Våldsamma tv-spel. Och våldsamma lekar. Och. Våldsamma filmer och böcker. Eller annan. Underhållning.

[00:11:19] Automatiskt och på egen hand. Skapar en våldsverkare. Det är för enkelt. Och det är för trubbigt. För att beskriva. Vad det är som skapar en våldsam människa. Så. Jag. Jag. Vill gärna äga vapen som liten. Inte några riktiga. Men. Jag hittade ju min pappas. Nej. Min farfars.

[00:11:47] Han var ju med i hemvärnet. Och han förvarade sitt. Vapen. Han hade ett stort gevär. Det hade han lagt ovanpå pannan i pannrummet. Det kan inte jag tänka mig. Tillåter. Man ska väl ha sånt inlåst. Han hade ju inga kulor i. Och sådär. Vad jag minns. Så det var kanske det han hade inlåst då. Men jag minns att jag som tonåring. Ofta tog ner det i geväret. När jag var ensam hos dem. Och passade deras hus. Och gick omkring och pillade på det där.

[00:12:18] Och kände mig. mäktig och fascinerad. Inte som att jag gick omkring och fantisera om att skjuta någon. Det var ju mer att jag kände mig som i filmerna. liksom. Jag kände att jag var en hjälte. För alla hjältar hade ju vapen. Alltså min vapengalna mamma och pappa då. I detta fiktiva universum. Hade gett mig en riktig laserpistol. 1982. För att de älskade mig. Och såg hur mycket det skulle betyda för mig.

[00:12:46] Att kunna skjuta ut. Glödhet. Plasma. Alternativt. Högt koncentrerat laserljus. Genom en pistol. Så hade jag ju sagt. Är den verkligen min? Är det säkert? Ska jag inte dela den med någon av mina syskon? För så var det ju ofta då. Att man delade ju.

[00:13:15] Vi fick ju dela saker med varann. För vi var så många. Men 1982. Så var vi bara fyra stycken. Det är många ändå. Men yngsta då. Han var ju bebis bara. Så han kan ju inte rimligen haft nytta av ett laservapen. Min lilla syster. Var ju inte heller så gammal då. Hon var ju bara. Två år. Så hon kan ju inte heller ha. Varit jätteglad i ett laservapen.

[00:13:44] Min yngre bror närmast mig. Han hade kanske varit glad över det här laservapnet. Men gladast av allt. Blev ju ändå jag. Då. När jag fick detta då. I det här fiktiva universumet. Med de här två. Mycket oansvariga. Och också teknologiskt överlägsna föräldrarna. Som. Trots tidens. Oförmåga att handla saker. Online och så. Ändå lyckas få tag på en. Riktig laserpistol.

[00:14:14] Något som ju. Åtminstone inte då. Änst var fysiskt möjligt att bygga. Alltså det handlar alltså om en maskin som skjuter ut. Alltså jag kan ingenting om laserljus. Men jag kan ju bara tänka mig att. Att för att skjuta ut laserljus. Som är så. Koncentrerat och. Så starkt liksom. Alltså som. Så mycket kraft i det här ljuset.

[00:14:42] Så krävs det ju någon typ av fabriksmaskin. För att alstra det här ljuset. Det låter ju mer logiskt. Om det var typ plasma eller någonting. Men även där. Energin det skulle kräva. Det går ju inte att få in. I en liten pistol. Med ett litet handtag liksom. Men i alla fall har mina föräldrar då. 1982. Pappa har vid sidan av sitt jobb som bibliotekarie. Och mamma har vid sidan av sitt jobb som.

[00:15:11] Hemmamamma. Slash. Tidvis. Hemsamarit. Föräldre i bygden. Lyckas. Snickra ihop. En laserpistol. Som de nu ger mig. För att jag är. Så himla rar och söt. I mitt blonda lockiga hår. Och mina. Mina rara små oskyldiga ögon. Och jag blir naturligtvis väldigt glad. Men de säger också en viktig sak. Kom nu ihåg att du inte får.

[00:15:40] Skada någon med det här laservapnet. Det här är bara för lek. Det här är ett mycket. Det här är ett vapen. Det är mycket farligt. Du får inte. Rikta den mot någon människa. Och du måste hålla dig på långt avstånd från folk. När du. När du leker med det. Ja mamma och pappa säger jag. Pliktskyldigt. Nu ska du först äta. Det blir pizza. Smörgåsar. Och ungs bakt falukorv.

[00:16:12] Ja hurra skriker jag. Och sen. Blir chokladpudding till efterrätt. Ja hurra hurra säger jag. Detta är ju tre önskningar på en gång. Det går ju faktiskt inte. Pizza smörgåsar tyckte jag mycket om som liten. Det var typ formfranska med tomatpuré. Ost och kanske skinka. Och sån typ. Oregano krydda.

[00:16:41] Som mamma värmde i ugn. Det tyckte vi var mycket gott. Och sen. Falukorv i ugn. Det hatade mamma. Men pappa brukade alltid göra det. När hon var bortrest. Vilket hände en gång per år. Ungefär. När han var ensam med oss. Då brukade han göra falukorv i ugn. Just för att. Vi kunde aldrig äta det. När hon var hemma. För hon lagade alltid all mat. Och. Då brukade vi göra det. Och så brukade vi titta på film.

[00:17:10] Då hyrde vi en moviebox. Alltså en. VHS-bandspelare. Hyrde vi på bensinmacken. Och. Sen. Hyrde vi filmer. Och då. Kanske till och med Star Wars. Var en av filmerna. Igen då. Jag hade ju sett dem många gånger. Inte 1982 i och för sig. I alla fall så. Efter maten då. När jag har ätit. Tre portioner. Fokladpudding. Så. Frågar jag min mor och far.

[00:17:40] Om jag får gå ut och leka med laserpistolen. I mörkret. Ja men se till att vara hemma. Innan klockan. Det är fredag kväll säger vi. Så det är ledig dagen efter. Och. Vi bodde ju verkligen på landet. Landet. Det var ju bara åkrar och skog runt omkring där jag växte upp. Och så andra hus. Men det var långt till andra hus. Så. Det fanns ju hur mycket yta som helst. Att springa runt och leka med den där laserpistolen. Jag minns så väl de här kyliga kvällarna.

[00:18:11] I hökviken. På vårkanten som det är nu. När man gick ut och så bara kastade sig stjärnhimlen över den. Med en frenesi som fick magen att bara rotera. Fast på ett skönt sätt. Jag minns inte att jag tyckte det var otäckt då. Idag kan jag ju tycka att det är lite otäckt med stjärnhimlen. Men det är ju för att jag inte är så van vid den tror jag. När jag bor här i Stockholm. Den är ju så nästan osynlig här. Men.

[00:18:43] På vintrarna ska vi inte tala om. Och den där gnistrigheten. Både underifrån och ovanifrån. Jag är glad att jag har levt ett liv där jag har fått uppleva det. Det har nog aldrig min dotter till exempel upplevt. Jag försöker tänka. Ja kanske som liten bebis. När hennes mor och farföräldrar bodde. Nej inte far. Hennes morföräldrar bodde i ett hus som låg ute i skogen.

[00:19:13] Då minns jag. Då var hon nyfödd. Men. Jag har inga minnen av att vi har varit någonstans. På landet. Landet hon och jag. Ja det är. Hon är ju en riktig. Stadsbo. Fast hon är uppvuxen utanför stan. I alla fall. Så då gick jag ut i mörkret där med min laserbistol. Den var ju så tung.

[00:19:42] Lite för tung för en sjuåring. Men det är ju ändå ett vapen som är ämnat att brukas av utbildade rebeller. Hur man nu blir utbildad till rebell. Det finns säkert massa utbildningar. Kungliga rebellhögskolan. På Götaplatsen i Göteborg. Sju år i utbildning. Man blir professionell rebell. När man går ut. Och sen finns det ju inga jobb.

[00:20:11] Utan de får man ju hitta på själv. Det är för att så fort som man startar en arbetsplats där man anställer rebeller. Då blir ju själva arbetsplatsen. Eller rättare sagt nej. Så fort man startar en verksamhet som rebell. Och blir sin egen chef. Då måste man göra uppror mot sig själv. Och ju köra sig själv i konken. Vilket gör att det blir väldigt svårt att vara egenföretagare.

[00:20:38] Och det är ju väldigt få arbetsplatser som vill ha personer som bråkar. Och gör tvärt emot. Och ställer till med scener. Som säger nej. Jag tänker inte ta det här glödande sjutons järnstycket. Och föra vidare till avkylningsbassängen. På de här stora kranarna i taket. Jag tänker inte göra det. Jag tänker grilla korv på den istället. För det är mycket trevligare. Det vill ju ingen ha. I sitt företag.

[00:21:08] Så det är svårt för rebeller. Då kan man ju känna att de här sju åren på rebellhögskolan var bortkastat. Men i alla fall. Det är inte anpassat för en sjuåring små händer. Men jag går ändå där och fingrar på det strömlinjeformade. Lite plastiga kanske vapnet. Det är ju omgivet av sån här hårdplats. Inte hårdplats. Det var högstördhet. Det var hårdplats.

[00:21:38] Men hårdplats. Det är fortfarande. I den här tidpunkten i alla fall. 1982. Någonting väldigt spännande och fräscht. Modernt. Jag låter fingrarna löpa efter den grå svarta ytan. Och längst fram är det som en sån där liten tratt som är på gamla muskedunder. Från gamla högstadieminnen.

[00:22:05] Gamla tecknade serier med omgivär. Det fanns ju väldigt. På snuttigtalet fanns det väldigt många tecknade serier omgivär. Där givär spelade huvudrollen. Och gick omkring på två ben. Och hette Kurt och Jennifer. Och... Snase. Snase. Förlåt. Förlåt somna.

[00:22:37] Det fanns en tecknad serie om tre givär med trattar längst fram. Egentligen kallas de för muskedunder. Det fanns en tecknad serie om tre muskedunder med ben. som hette Kurt, Jennifer och Snase. Förlåt. Förlåt. Förlåt mig somna. Jag flamsar bort den här allvarliga stunden.

[00:23:03] När jag ska sinnligt berätta om min första upplevelse av en riktig laserpistol. Jag tycker att det är så konstigt. Den som skrev serien. Hur den tänkte liksom. För att det är två ganska vanliga någon. Och så. Alltså det tredje givärget heter Snase. Och så. Så undrar jag.

[00:23:33] Hur gick tankarna där? Liksom. Vad var. Vad är Snases. Liksom karaktärsdrag. Som gör att. Det namnet motiveras. Liksom. Jag tänker att Snase är det lite klantiga. Dumsnälla muskedundret. Som alltid lägger sig i. Och. Misstolkar situationer. Medan Jennifer. För att. Och Kurt. Är mera liksom strömlinjeformade. Med tidens mått då.

[00:24:03] Vanliga muskedunder. Som vill ut då. Och skjuta älgar och sånt. Medan Snase är mer sådär. Som plötsligt står och tittar på sina egna fötter. Och säger. Vad konstigt egentligen att. Vi har fötter. Vi behöver ju inte det. Hur gör en människa. När den ska skjuta med ett muskedunder. Med fötter på. Hur gör en människa. Som äger ett gevär. Som har ben. Och ett medvetande.

[00:24:34] Vad gör du? Nej. Släpp mig. Skriker i väret. Och sprattla med sina ben. Jag ska skjuta. Älgen. Säger jägaren. Och lyfter upp i väret. Kommer inte på fråga. Säger i väret. Och sparkar sin jägare i njurarna. Med hälarna. På sina väl tilltagna. Gymnastikben. Också klädda i blå trikå. Med sånt där. Sånt där öglar längst ner.

[00:25:04] Som man sätter runt hälarna. Så att de inte ska kavlas upp benen. Och så har de. Gula strumpor över. Sockigplast. Förlåt. Alltså jag kommer från ämnet här. Så jag. Jag. Gick ut där i natten. På tomten.

[00:25:34] Och då ska jag ju då. Avlåsa det här första laserskottet. Det är ju någonting som. Det är ju ett heligt ögonblick. I en liten pojkes liv. Den dagen han får. Det känner du ju till. Om du är en liten pojke själv. Eller har varit en liten pojke. Just det där. Att avlåsa ditt första laserskott. Det är ju en. Det är ju sedan gammalt. Det är lite grann. Ungefär som. När man. Får egna nycklar till lägenheten. Så kan man ju säga.

[00:26:04] Det är lite samma. I alla fall så. Gick jag ut. Och jag kunde. Jag bara. Jag fick som lite prestationsångest. Vad ska jag. Vad ska jag skjuta på. Mitt första laserskott. Och så kom jag på att. Naturligtvis. Så skulle jag ju kunna skjuta på. Den stora flaggstångsstenen. Som stod mitt på tomten. För där. Där vore ju ofarligt att skjuta. Och sen var jag nyfiken också på. Vad den här koncentrerade laserstrålen. Skulle kunna göra.

[00:26:34] Med. Med stenen. Det här var ju en stor sten. Som inlandsen. Hade dragit med sig dit. För tusentals år sedan. Och sen. Med tiden. Så hade någon kommit på. Att här skulle man kunna bygga ett hus. Och. Sen hade någon satt en flaggstång. Och skruvat fast den. På den här stora stenen. Det stod flera stora stenar. På våran tomt i högviken. Men den där. Var störst. Och. Jag brukade ofta leka. Med mina. Star Wars figurer. På den där stenen.

[00:27:04] För det var som ett stort. Bergsmassiv. Som jag. Klättrade omkring med dem på. Men nu hade jag inga. Star Wars figurer med mig. För det här var. The real deal. Här hade jag ju. Luke Skywalker. Egen laserpistol. Tänkte jag. Så jag lyfte den. Jag fick ta i mig båda händerna. För att. Den var ju tung. Som sagt. Återigen. Den var ju anpassad för. En riktig. Vuxen.

[00:27:35] Mannstark. Rebell. Och så. Och så tryckte jag på avtryckaren. Och det var också jättesvårt. Men så gjorde jag det. Och så sköt jag det. Och så blev det. En knall. Jag var ju inte beredd på det. För att. Laserpistolerna i Star Wars filmerna. De låter liksom mer. Pew pew. Liksom. Men här lät mer. Ungefär som. När man knäcker ett ägg. Fast man är.

[00:28:04] Som om jag skulle knäcka ett ägg. Ovanför. En litet kvalster. Som utgår. Och har väldigt bra hörsel. Ett så kallat. Hörselkvalster. Så låter det antagligen. När man knäcker ett ägg. Ovanför ett hörselkvalster. Och. Det kom ingen laserstrål. Utan istället. Kom det ut som en stor bubbla. Av laser. Som. Växte och växte. Och jag blev ju rädd förstås. Och det surrade väldigt. Och det var varmt. Och sen sa det. Pang igen. Och så lossade den där bubblan.

[00:28:35] Och bara. Liksom. Exploderade i luften. Puff. Försvann. Och jag sprang in till min pappa och mamma. Och sa. Det sköt inget laser. Den sköt bubblor. Och då sa pappa. Det är väldigt vanligt. Att laserpistol gör så. På första skottet. För att. Det finns en uppdämd laser. Där inne. Som bildar liksom. Ett lock. Nästan. Och när då. Det kommer färsk laser bakom.

[00:29:05] Så kan det bli som en bubbla av laser. En så kallad laserbubbla. Inte helt oväntat. Och. Det här visste min pappa. Därför att han hade ju på biblioteket. Där han jobbade. Hade han ju en hel hylla. Med böcker om laser. Och laserpistoler. Och. Laser. Lasergevärets nase. Som är en uppföljningsbok. Till.

[00:29:34] En gamla tecknade serien. Om muskildundrets nase. Och hans vänner. Kurt och Jennifer. Förlåt. Tycker inte jag i tramsig. Det. Det är ju bara. Jag vet inte. It comes with the territory. När man lyssnar på mig. Ja i alla fall. Så skjut du andra skottet. Ska du se. Nu har liksom locket släppt. Laserlocket.

[00:30:05] Och. Så jag gick ut igen. Nu var det i. Bäcksvart ute. Riktigt mörkt. Stjärnhimlen bara. Öste ner sig själv. Över mig. Och jag höjde. Vapnet igen. Och. Sköt. Och nu sa det. Piu. Och en. Grön laserstråle. Flög ut. För hos de goda. Är. Gröna. Eller blå. Och hos de onda. Är de alltid.

[00:30:37] Röda. Alltså. Det här har jag ju pratat om förut. Men det är ju så konstigt. Hur. Hur man har gjort den selektionen. Jag menar någon. Nu pratar jag inte om. Så här. Film. Design. Menar. Jag menar. Någon. Hos det onda imperiet. Har ju tagit beslutet. Att vi ska ha röd laser. I våra vapen. Och i våra.

[00:31:07] I ditt ljussvärd. Darth Vader. Och. Någon. Hos rebellerna. Har ju också tagit beslutet. Om gröna. Det är ju så. Var ju ingenting. Jag reflekterade över. Som liten. Det var ju bara en del. Av hela världen. Så där. Men jag tycker. Jag roas ibland. Att tänka på att. Går du. Så bestämmer du. För att köpa ett laserivär. En laserpistol. Så går du till en laserpistolbutik. Så går du in där.

[00:31:37] Och så säger du. En laserpistol. Tack. Ja. Ska det vara röd eller grön. Laser. Säger de. Vad är skillnaden. Ja det är absolut ingen skillnad. Vi tillsätter olika karamellfärg. Bara i lasret. Som. Som. Så att säga. Det blir olika effekt bara. Det är ju en. En. Smaken är som baken. Men det är ingen skillnad. Rent. Åverkanmässigt.

[00:32:08] Okej. Ja men då tar jag en med röd laser. Okej. Då är du ond. Förlåt. Ja då är du ond. Nej. Jag vet inte vad jag är. Jag är. Jag är väl en ganska dynamisk person. Jag gör dumma saker. Men bra saker också. Jag vet. Jag är nog varken ond eller god. Jag är. Både och. Kanske man skulle kunna säga. Nej det går inte. Om du köper röd laserpistol. Då är du ond.

[00:32:38] Om du köper grön så är du god. Det finns inga mellanting där. Det finns inga blandningar. Man kan inte blanda laserfärger. Det blir svart laser om du blandar röd och grön. Det går inte. Så. Eller vad det nu blir för färg. Det känns som att om man blandar grönt och rött. Så blir det mörkbrunt eller svart. Och det går ju inte. Då ser man ju inte.

[00:33:07] Då skär ju inte laserstrålarna av sådär coolt mot rymden. Okej då tar jag grön då. Ett bra val min herre. Du är alldeles för snygg för att köpa röd laser. Det är också en grej. Det är bara fula människor som. Med undantag för de här så kallade sequel filmerna. Som är egentligen prequels. Då är ju den unge Anakin Skywalker ganska snygg. Men han har röd laser.

[00:33:36] Så det är han är undantaget som bekräftar regeln. Alla andra som skjuter med röd laser har antingen en mask på sig. Eller det är väldigt fula då. Alltså estetiskt icke tilltalande. Okej. En grön tack. Och lite så hade ju min pappa och mamma sagt då. När de gick och köpte laserpistolen åt mig på. Nej just det. De byggde den ju själv. Men de var ju tvungna att köpa laser hos en auktoriserad laserhandlare.

[00:34:08] För 50 kronor blandad laser tack. Ja de köpte bara grön laser. För att vara på säkra sidan så det inte ska bli snack på byn. I alla fall så sa det Pio. Och så flög det ut då grön laser. Och for rakt på stenen. Och gick rakt genom stenen. Och ut på andra sidan. Och ut i Dalins åker på baksidan. Och ja det var ju.

[00:34:39] Det var där jag egentligen. Från den punkten räknade jag av mitt liv egentligen. Så jag avlossade mitt första laserpistolskott. Och så gick jag fram till stenen och kikade in i det hålet. Som var rakt in genom hela stenen. Och så sprang jag in för att jag skulle berätta för min pappa och mamma då. Så de skulle bli stolta över mig. Att jag hade skjutit ett hål rakt i stenen.

[00:35:06] Men då hörde jag plötsligt ett larmande och ett väsen bakom mig. Så vände jag mig om. Och jag kunde inte se var det kom ifrån. Det lät som en stor folksamling som var mycket upprörda och protesterade högljutt. Och då gick jag fram till det lilla hålet och kikade in. Och då kunde jag se siluetten av små människor och ljusskena inne.

[00:35:30] Och jag förstod att jag hade råkat störa ett folk som bodde inne i stenen. Och innan du nu rusar iväg och säger This escalated quickly. Så vill jag bara säga att Ja, det kanske är en dröm. Vi vet inte. Så Jag hade ju på den här tiden Som sjuåring. Jag var ju inte så särskilt stor. Men Jag hade ju också förmågan att förminska mig själv.

[00:36:01] Det är ju någonting man är ganska duktig på att göra När man lever med en dominant Dominant förälder. Nej, men när man När man Jag kunde i alla fall förminska mig själv Med bara ett knäppande av fingret. Som Nils Karlsson-Pyssling. Som tar på en liten spik och säger Chilvippen. Men jag tog inte på en spik utan jag tog på Ett gevär som heter Snase. Och så sa jag

[00:36:32] Chilvippen. Chilvippen. Så här. Precis samma. För jag hade inte fantasi att hitta på någon annan. Och då förvandlades jag till En liten, liten, liten version av mig själv Som kunde gå in i hålet. Och jag gjorde det. Jag började springa längs den långa lasergången Som mitt Min pistol hade Skjutit. Jag hade lagt pistolen på marken utanför. Det var ju natt. Och det var långt ute på landet. Så det var ingen som skulle ta den.

[00:37:03] Och så gick jag in. Och efter ett tag så hörde jag rösterna väldigt tydligt. Men det var ett folk som bodde inne i stenen. Och som hade bott där i tusentals år. I lika lång tid som stenarna hade legat på den här platsen. Det var då de hade flyttat in. Eller plötsligt kanske spontant uppstått inne i stenen. De hade ju alltså ingen aning om Att det fanns en värld utanför stenen.

[00:37:29] För de levde i stenars grottor och gångar. Små mikroskopiska förkastningssprickor inuti stenen. Så är det ju somna. Även i de allra hårdaste stenarna finns det små hålrum. Det kan du tänka på nästa gång du tittar på ett stort stenblock. Då kan du tänka att någonstans inuti den där stenen. Så finns det ett hålrum.

[00:37:57] Och det hålrummet har varit hermetiskt till slutet i flera tusen år. Kanske ännu längre. Det är ett tomrum som innehåller luft. Kanske. Jag vet inte hur länge luft... Låt säga att en sten bildas någon gång för 200 000 år sedan. Bildas ett klippblock av smält bergart.

[00:38:26] Och pressas upp till jordytan. Där ligger den och bubblar och puttrar. Och förstelna så småningom. Då lagrar den väl luft i sina håligheter där inne. Men det är klart den här luften kanske på något sätt avdunstar. Nej, jag vet inte. Men det har i alla fall varit helt till slutet. Så om du la in en fingernagel där för 200 000 år sedan. Så ligger det en kvar där inne nu.

[00:38:58] Ja, häftigt. Ta med tusan. I alla fall i de här grottorna och salarna som det var för dem. För de var ju så små. Och för mig också nu då. Där hade det här folket bott sedan urminnestider. Och kände inte till någon annan värld. Lite grann som man föreställer sig att. Om det skulle finnas liv på Jupiters måne Europa. Europa är en alldeles istäckt måne.

[00:39:26] Med vad man tror är ett hav under isen. Ett hav av vatten. Och teoretiskt skulle det vara möjligt för liv att existera där. Och det är i så fall liv som inte känner till att det bor på en planet. I ett hav. Alltså jag menar även om det skulle vara högintelligent liv. Vad var det för konstig antagelse?

[00:39:55] Ja, jag tänkte ju direkt på att det vet väl inte fiskarna på jorden heller. Att de är på en planet i ett hav. De har inte hjärnkapacitet att veta det. Om det skulle vara högintelligenta varelser under isen på Europa. Då hade de väl förstås kunnat lista ut. Att det är is ovanför dem. Och rymd där utanför. I alla fall.

[00:40:20] De här varelserna hade aldrig grubblat över vad som fanns utanför deras grottor och salar. Et hy. Det var så himla stora ytor där. Och de var inte särskilt många. De var ett par tusen kanske. Och ingen av dem led någon platsbrist eller liknande. Eftersom de var så små så saknade de också möjlighet att kunna grävas genom stenen. Där det var så att säga solid sten.

[00:40:52] Alltså hade de levt i tusentals generationer. På det här sättet. Omedvetna om mig och allt annat som fanns utanför. Och så plötsligt hade deras tillvaruslagit sönder då av mitt laserskott. Se där vad ett vapen kan göra. Oavsett om man inte menar att göra någon skada med det. De la inte märke till mig först utan de bara sålade och pratade sinsemellan.

[00:41:21] Men efter ett tag så blev de varse mig. Och de sa på... Överraskande nog hade deras språk evolverat på exakt samma sätt som mitt eget språk. Så vi talade exakt samma språk. Utan att någonsin ha delat värld med varann. Vad har du gjort? Sa de. Hur de nu kunde veta att det var jag. Men de kände ju igen mig. De... Jag ska säga...

[00:41:49] Eller de kände inte igen mig menar jag. De kände ju igen mig. Jag utmärkte mig därför jag såg inte ut som dem. Jag hade nämligen en tröja på mig som det stod No pain, no gain på. Och... För det här var ju 80-talet. Och spolakröken hade jag på mina shorts. Stod det. Och... De hade...

[00:42:18] Rör inte min kompis... Händer som pins på sina t-shirts. Så vi var olika. Och därför så kunde de... Så kunde jag urskylda mig. Så de förstod att det var mitt fel. Och jag sa förlåt. Och de sa okej då. Och sen satte de en bit kork för hålet. Och sen sa de nu får du bo här med oss. Och jag kände att... Ja det kan jag väl göra ett tag. Liksom. Jag hade ju precis börjat i första klass.

[00:42:49] Eh... På... Linghedsskolan i Linghed. Och... Och... Ja... Jag kände väl att det kanske inte var så kul. Jag hade precis blivit neddragen från snurrgungan. Av en kille. Och jag förstod... Hade börjat förstå att... Här skulle det inte bli så lätt. Och... Och det var en chock för mig. För att...

[00:43:18] Precis i början av ettan så var jag ganska omtyckt minns jag. För att jag var ny och liten. Och alla tjejerna tyckte jag var liten och söt som en docka typ. Och... Killarna... Var ointresserade. Slash ville beskydda mig på olika sätt. För att jag var ny. Men så vände det tvärt en dag. När jag satt på snurrgungan. Och det kom fram en kille.

[00:43:46] Jag orkar inte säga namnet. Och han började snurra på snurrgungan. Så jag åkte av och åkte ner i en vattenpöl. Och det minns jag som en vändpunkt. Där någonstans ändras allting. Och det är ju naturligtvis på ett sätt en konstruktion i mitt huvud. Därför att... Antagligen skedde det väl mycket mer flytande och glidande. Gradvis övertonades allting. Det ena gav det andra så att säga.

[00:44:14] Men i min upplevelsevärld så är det det där som är... Startskottet för det som sen blev mobbning under nio år. I grundskolan. Men så jag tänkte att jag kan bo här ett tag. Så jag flyttade in där hos... Gallergrindarna. Kallades de för. Folket. Och... De hade ett... En... En matri...

[00:44:43] De levde i ett matriarkat. Det visste jag inte att det kallades så då. Men... De hade väl en ganska tydlig struktur där... Kvinnorna i samhället tog alla avgörande beslut. Och... Och... Männen hade en rollen av att vara... Alltså som sämst kanske fogliga... Underdåniga... Milda...

[00:45:13] Oförarliga... Medgörliga... Och snygga... Behagliga. Men... De hade också... Det stora... Ansvaret att vara... Samhällets... Experter på polkegrisar. Och jag var ju väldigt förtjust i polkegrisar. Eller rättare sagt...

[00:45:42] Jag var väldigt nyfiken på polkegrisar. Eftersom jag inte... Någonsin hade ätit någon. Men oftast såg de på bild. Av någon... Outgrundlig anledning... I tecknade serier. När godis framställdes... Så fanns alltid såna här randiga... Polkegrisar med. Vilket jag tyckte var konstigt. Eftersom... Det fanns ju inte med när jag... De fåtal gånger jag fick godis... För...

[00:46:10] Min mamma var emot vapen och godis. Så... Så... Så var det alltid en polkegris inblandad. Inte i mina godiserfarenheter. Mina godiserfarenheter som liten var... Att jag någon gång... Var fjärde år... Fick... En liten blå chokladkaka... Med en ko som betade på framsidan. Och den chokladkakan... Var det heligaste av de heliga.

[00:46:42] Och hade man tur... Fick man en egen. Men ofta fick vi dela. I alla fall. Det är absurt när jag tänker på det nu. Jag säger inte att någonting är rätt eller fel. Jag tycker... Mina föräldrar hade en bild av... Spendering och... Sin egen ekonomi och så. Men det är så otroligt olikt... Det liv jag lever idag.

[00:47:12] Och det livet som min dotter lever där. Jag skulle aldrig... Alltså om hon hade syskon. Jag skulle aldrig ge dem något att dela på. En liten sak att dela på. Jag menar det finns säkert massa... Förmildrande omständigheter. Framförallt finns det väl säkert en massa fina saker med det här. Att man delar. Man lever anspråkslöst och så. Men min anspråkslöshet har ju inte direkt minskat. Av min uppväxt.

[00:47:41] Snarare tror jag tvärtom. Att när jag väl fick fria tyglar. Då startade liksom... Frosseriets tidevarv. När jag plötsligt fick köpa en hel påse chips. Och äta den själv utan att blanda i. Och än idag har jag väldigt svårt för det här. När jag har varit ute och ätit med någon. Och hon kanske har sagt att... Jag och Nina har varit på restaurang. Och så har hon sagt... Kan vi dela på en den här rätten? Aldrig i livet, säger jag. Aldrig.

[00:48:12] För jag är skadad från det där. Jag vill inte dela. Jag vill ha min mat. Eller mitt godis själv. I alla fall så var jag glad över att männen i det här samhället hade ansvar för folkgrisarna. Förutom då att de var lite som instängda i gyllene burar och placerade på pedestaler. Bry inte din lilla hjärna. Sa... Kunde en kvinna säga till sin man. Bry inte din lilla hjärna med det.

[00:48:41] Sätt dig där på den här guldperistalen och var snygg. Då gjorde de det. För de hade ingen annan. Och det är klart att det var många män som tyckte det var svårt att leva upp till den. Det är mycket krav liksom. Att man var både liksom i vägen och besvärlig och dum i huvudet. Men samtidigt också var någon slags pedestalperson. Det är svårt att vara både och. Eller det är omöjligt att vara både och. Och det var många män som ledade det här.

[00:49:09] Men folkgrisgrejen var verkligen männens område. Och det här gjorde att jag blev väldigt... Jag blev väldigt snabbt chef. för polkagrisverksamheten. Polkagrisar åts egentligen bara en gång per år i gallagrindarnas värld. Och det var...

[00:49:39] På skyplingdagen. Det var en dag vilken som helst, när som helst. Men den fick bara vara en dag per år. Och ett år i gallagrindarnas värld var en dag. Så att varje dag så var det polkagrisdag. Skyplingdagen. Och att äta sin första polkagris, det är ungefär likställt med att skjuta sitt första laserskott. Jag kom till himlen.

[00:50:10] Det oförsonliga i det där... I den där god saken somna. Det finns väl ingenting så svårtuggat, klibbigt, svårsmält, svårbearbetat. Nästan omöjligt att inbundiga med värdighet och... Slätstruken kostym i behåll.

[00:50:33] Om du ger dig i kast med en laserbistol eller en polkagris så är du dömd att på ett eller annat sätt tuffsas till en aning. Det var min poäng med det hela. Och det var vad som hände. Men jag blev frälst. Polkagrisfrälst. Och jag startade en egen polkagrisfabrik som hette Snasen AB.

[00:51:00] Och där sålde jag polkagrisar som om det inte fanns någon morgondag. Polkagriskarameller. Polkagriskäppar. Polkagrisgrisar. Grispolkor. Och det här med dansa polka. Med grisar. De var grisa allihop. De var väldigt grisiga. Alltså de åt. Jag hade ingen bordsskick liksom.

[00:51:29] När man hade fest så brukade de ställa upp ett stort långbord för alla 2000 personer. Och så satt alla där runt bordet. Och så hade de ett stort tråg. Och så bara åt dem i ansikterna. För att de hade inte kommit på att man kunde använda händerna för att föra maten från tråget mot munhårorna. Och då bestämde jag mig för att nu måste jag återvända till min egen värld. Och jag gjorde så en dag i april.

[00:52:00] Vindruvorna var nästan mogna. Jag satt på ett torg. Det var morgon. Och jag sjöng om blommorna som just slagit ut. Och jag sjöng om solen som just skulle gå upp. Och sprida värme bland trasiga och små. Och då gick solen i moln. Gatorna ekade av stövertramp. Det var den dagen då soldaterna kom. Alla blommorna vissnade och dog.

[00:52:27] Och där slutade jag recitera nationalteatern. Och gick istället ut mot korken. Och så satt jag axeln mot korken. Och tryckte på. Och till slut sa det plopp. Och jag klev ut och möttes av laserbistolens sikte rakt mot mitt ansikte. Och det var en kille som hade gått förbi.

[00:52:57] Och sett laserbistolen ligga där. Och det hade inte gått någon tid alls i den världen. Utan jag var ju där i flera dagar. Flera år. Men i verklighetens värld. Alltså ute i Högviken. Så hade det bara gått en sekund sedan jag gick in. Men på den sekunden så hade det kommit dit. En alligatortränare. Från Florida.

[00:53:24] Som hette Steve Pamela Anderson Dragonfly Tobago. Craigslist. Och han hade hittat laserbistolen och tänkte den ska jag ha. För han var där och letade efter alligatorer. Vilket var ju jättedumt. För vi har inga alligatorer i Högviken. De är i Enviken allihop.

[00:53:51] Och så såg han då en liten pysslingpojke som kom ut på Dalmål och sa. Ge tillbaka min laserbistol. Och då sköt han då. Men när man är så liten och får laser på sig. Då bildas en laser på sig. Om man får laser på sig. Om man är liten och får laser på sig. Så bildas en laser på sig. Runt den lilla.

[00:54:20] Och det gjorde att jag kunde skapa en liten bubbla av den här påsen. Och lyfta upp i luften ovanför laserstrålen. Och fara rätt i fejse på han. Steve. Så han ramlade ner i backen. Och bröt nacken. Och dog. Och jag satte mig på hans. Face. Och så förstod det där mig.

[00:54:48] Och väldigt obehagliga påföljder. Och sen tog jag laserpistolen. Och så tog jag honom på axeln. Jag var ju väldigt stark som sjuåring. Allt det där försvann sen när jag började senskolan. Men sen gick jag ner till ån. Så la jag på honom på en liten flotte som jag hade byggt lite snabbt. Och så puttade jag ut honom i ån. Och när han var mitt på ån. Så såg jag krokodilerna från Enviken komma. Och de ville äta upp honom. För de ville ju inte bli tränade av honom.

[00:55:17] Men då sköt jag alla krokodilerna. Och sen gjorde jag en kostym åt honom. För jag tyckte han var värdig liksom. Och sen la jag honom på flotten igen. Med den här krokodilskinskostymen. Och såg honom fara ner ströms. Och sen hörde jag att han drev i land. Två meter längre ner. Av några killar som höll på att fiska jädda. Och de tog med honom hem. Och gifte honom med sin mamma. För att hon var singel.

[00:55:46] Och kände sig så ensam i den där lilla byn. Så hon blev ihop med han. Och då kom han tillbaka till oss. Och ville liksom prata ut med mig. Om det här att jag hade liksom... Se till att hans krokodil blev en... Ett krokodilkostym istället. Och att den här laserpåsen som jag hade skapat. Den hade ju skapat som en liten grop på hans näsrygg.

[00:56:17] Så han såg ju, om jag ska vara helt ärlig. Inte klok ut. På mikroskopisk nivå. I rent vanlig nivå så syntes det inte någonting. Och sen så giftade han sig i alla fall med... Vindika Krakelkäcke. Som hon hette. Pojkarnas mamma. Och bröllopet ståndade i... Trännedagar och trännenätter.

[00:56:46] Och hela byn bjöds på lika mycket att äta. Som fick plats. I en fingerborg. Och... Det var inte mycket. Så det tog ju tio minuter för oss att äta upp allting. Och... Då hann vi också prata och överlämna presenter till brudparet. Vilket var huvudsaken, tyckte de. Och sen körde de ut oss allihop. Och sen så spelade de... Hette det?

[00:57:16] Black metal på högsta volym. Över nejderna. Och då kom jag på. Jag har ju en laserbistol. Så då gick jag dit och sköt sönder stereoen. Och då blev de arga. Och då tog han framför. Han hade också en laserbistol. Stiv. Och då blev det laserpangpang. Ute på åkrarna. Och jag jagade honom. Och min pappa och mamma skrek. Du får inte skjuta på folk med laserbistolen, Henrik. Men jag skete det. För att nu han hade...

[00:57:45] Han hade ju skjutit på mig. Nu var det pangpang liksom. Så jag jagade honom. Och sen jagade han mig. Och så sköt jag han i aktekastellet. Och då rykte det sådär som det gör när man skjuter någon i aktekastellet. Då ryker det lite ekivågt från rumpestumpen. Och då kan man tänka att... Det där gjorde ont. Kan man tänka. Men det var en av oss som hann tänka. För han hade då en litet hål.

[00:58:13] Där precis vid aktekastellets mynning. Och... Och... Ja. Och det såg ut som det gjorde liksom. Och då kom det en liten... Ett gevär med muskedunder med ben. Som hette Jennifer. Och hon sparkade till på det där aktekastellet. Med sin gymnastikfot med sockerplaststrumpor.

[00:58:41] Och då började hans aktekastell att dallra. På ett sätt som... Jag var mycket... Nästan hypnotiserande att titta på. Och det fanns så många lösa delar på det här aktekastellet. Att det dallrade på ett sätt som var... Ja men hypnotiskt. Och... Det dallrade och dallrade. Och det blev dag och det blev natt. Och det blev vinter och det blev sommar. Och det blev höst och det blev vår. Och har det inte slutat dallra än.

[00:59:10] Så dallrade väl än till denna dag. Och snippsnappsnut. Så var sagan slut. Varför ser du så häpen ut? Det var ju... Kurt och inte knut. Som var det edna muskedundret.

[00:59:37] Att jag blev klar nu är väl ändå undret. Eller jag är ju faktiskt inte klar riktigt än. Men du somna. Hallå? Somna? Är du vaken? Är du vaken somna? Om jag väckte dig nu. Då ska du inte bli arg för det är meningen. Det var meningen att du skulle vakna till det här.

[01:00:07] Du kommer somna om snart igen. Men om du inte är vaken. Så vill jag bara säga en sak till dig nu när du sover. Allt kommer bli bra. Allt kommer bli bra. Så vill jag välja.