Misstaget

[00:00:00] Hej och välkommen till Somna med Henrik. Din ärliga ättika, din ärgade ängslan i natten. Det är jag som är Henrik. Och det är du som är somna. Och det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.

[00:00:34] Nu börjar vi.

[00:01:27] Gesten har bara uppstått som det här att jag säger innan du nu rusar upp i kyrktornet och så. Eller att jag säger hej två gånger i början. Och det var den jag tänkte på nu. Därför att det har ju bara uppstått av sig själv. Och sen när jag har slutat göra det eller när jag inte gjort det så har många reagerat på det och sagt att du måste säga hej två gånger.

[00:01:56] Och nu, alltså det är så spännande för nu känner jag själv när jag bara säger hej en gång. att det här kändes ju inte rätt. Nu är det någonting som haltar. Lite grann som när jag var hos Örondoktorn för ett tag sedan för jag ville göra en genomgång av min tinnitus.

[00:02:21] Det var så länge sedan jag gjorde det. Jag fick ju tinnitus 2000, nej. Jag fick tinnitus 1997 efter en konsert. Och sen dess har jag ju liksom kanske gått en gång vart femtonde år eller något. Till, alltså en gång hittills. Till någon typ av vårdinstans för att kolla om det finns något man kan göra.

[00:02:46] För att det är inte så att jag, jag skulle inte säga att jag lider av min tinnitus. Men det är klart att det vore ju mysigare att inte ha det. än att ha det. Och då pratade vi lite grann om tinnitus överhuvudtaget. Att hjärnan eftersträvar balans. Och att när jag fick den här smällen av ljudet i mitt öra då, som 22-åring, så hände någonting i mitt öra.

[00:03:15] som min hjärna fick liksom felaktiga signaler från hörselcellerna i örat. Och eftersom hjärnan hela tiden söker efter jämnvikt, så är det som att hjärnan kompenserar för den här ändringen i mitt ytteröra. Eller inneöra. Genom det här ljudet. Det är som att hjärnan hela tiden söker efter balans. Och det här tyckte jag var väldigt spännande. Jag har aldrig tänkt på det på det viset.

[00:03:46] Så nu har jag börjat med, på riktigt för första gången i mitt liv, har jag börjat med ljudterapi. På, för min, för min tinnitus. Och det är, jag menar, jag har ju använt ljud mycket för att lyssna på i många olika sammanhang. Men det här är första gången som jag tänker att jag ska göra det här nu återkommande. Där jag lyssnar på dels ett ljud som liknar min tinnitus under en halvtimme i sträck.

[00:04:14] Men också ett brus. Och det som händer, det här tycker jag är spännande. Och det är det som gör att jag tycker det sitter ju i, det bevisar ju att det sitter i hjärnan och i örat. Det är att när jag har lyssnat länge på till exempel ett högfrekvent pip i lurar och tar bort det ljudet. Då är mitt eget pip borta. Under någon halv minut kanske så kan jag inte höra det pipet i mitt eget huvud.

[00:04:43] Sen hittar hjärnan tillbaka till pipet så det kommer tillbaka liksom. Men jag har aldrig tänkt på det, för så har det alltid varit. Men jag har aldrig tänkt på det som en sak som faktiskt på riktigt skulle kunna kanske behandla min tinnitus på sikt. Alltså jag har inga förhoppningar. Och som sagt, jag lever ju verkligen med min tinnitus och det går ju jättebra.

[00:05:07] Men som sagt, det vore ju mysigare att inte ha det än att ha det. Om vi nu ska gradera upplevelser i livet ute på en skala av mysighet. Så att säga att maximalt, max på mysskalan, mysighetsskalan, är ju då att ligga omslingrad med någon man tycker om.

[00:05:32] In vid en väldig blå port som lovar guld och gröna skogar på andra sidan. Och den andra skalan då, andra delen av skalan på mysighetsfaktorn är ju då att ha tinnitus kanske. Eller att bli släpad efter en epatraktor. Där det sitter ett par som precis har gift sig.

[00:05:59] Och av någon outgrundlig anledning har valt mig då som de här burkarna och skramlet som man brukar dra efter bilen när man har gift sig. Och också då verkar vara väldigt unga då eftersom de åker epatraktor. Här är det för övrigt här där jag bor. Eller i trakterna här. Åtminstone där jag bodde ska jag väl säga. Så är det väldigt mycket epatraktorer.

[00:06:28] Ibland på vägen in till stan så får man sakta in och åka väldigt långsamt för att det åker som en liten lyxbil fast det är en epatraktor. När man åker så långsamt så är det en lång kö av epatraktorns föräldrageneration som åker efter och otåligt trummar på ratten och gör livsfarliga omkörningar i kurvor och sånt. Så är det här där jag bor.

[00:06:54] Jag har fortfarande inte vant mig vid att epatraktorer ser ut som små riktiga bilar. När jag var liten såg epatraktorer ut som... De försökte ju se ut som små lastbilar. Små pick-up trucks liksom. Väldigt mycket ragga kultur eller hillbillig kultur.

[00:07:23] De lät mycket och hade hemliga knappar som kunde accelerera bilen upp till vanlig bilhastighet. Som olika tuffa killars pappor hade monterat in eftersom alla utom jag hade tuffa pappor som kunde montera in hemliga knappar i bilar. Min pappa, jag ska säga att han har byggt otroligt mycket för att vara en person som inte kanske så gärna bygger saker.

[00:07:50] Han var ju och är väl bibliotekarie i själ och hjärta. En litteraturvetare. Och är väl kanske inte i första rummet någon som står med en hammare och spik och en hammare, en tumstock som svänger i bältet.

[00:08:13] Ändå har han då byggt mig veteligen ett fårhus och ett nåt staket och kojor och sånt. Mycket sånt. Men när jag bad honom att sätta in en hemlig knapp på min moped som skulle accelerera upp den till 900 000 km i timmen så kunde han inte hjälpa mig med det.

[00:08:38] Istället borrade jag ett hål i avgasröret på min moped för ryktet sa att då går det mycket fortare. Det stämde inte. Det stämde inte alls. Däremot när jag precis hade börjat ettan, alltså första klass på Linghedskolan 1982, så var jag ju då ny i klassen.

[00:09:06] Vi hade ju precis flyttat till Högviken eller Lingherd som byn hette, den stora byn. Jag ville ju bli lite som en poppis. Jag ville bli en social centralfigur. Jag ville bli som någon typ av socialt nav som kunde förmedla kontakter. En så kallad kingmaker ville jag bli. En som skrider runt och har tumme med alla.

[00:09:34] Därför ville jag att vi skulle bygga på våran stora tomt ett sommarland. För då hade jag varit, eller åtminstone sett bilder. Min bror kanske hade varit på Skara sommarland. Eller Leksands sommarland kanske är troligare. Och då hade jag någon slags inspiration av att jag ville ha ett sånt hemma. Så det skulle vilja komma barnen hem till mig då och vara hos mig jämt, jämt.

[00:10:03] Och leka med mig och uppskatta mig på grund av mitt sommarland. Med olika attraktioner som då skulle finnas på tomten. Och då gjorde jag en väldigt förslagen, skulle jag säga, sjuåring. Som då ritade någon typ av planritning över nöjesparken på gården. Och jag kommer bara ihåg tre olika aktiviteter.

[00:10:31] Dels skulle det finnas någon typ av dockhörna. Jag var ju väldigt inkörd på vad som var för killarna och vad som var för tjejerna. Så var det ju när man var sju. Att det var ju liksom inga, i alla fall inte då. Det fanns inga, vad ska man säga, könsrollsöverskridande förebilder riktigt. Så det skulle finnas någon typ av lekhörna för tjejer som ville leka med dockor och sånt, vill jag minnas.

[00:11:00] Alltså en lekstuga helt enkelt. Det byggde han faktiskt tillsammans med min morfar åt mig sen. Men det var inte till mig, det var min lilla syster. Men det var ju 10-15 år efteråt. Men då skulle han, pappa skulle då bygga den här lekstugan. Jag hade ritat mycket tydligt på pappret.

[00:11:25] Och sen hade jag någon typ av könsrollsöverskridande aktivitet. Men den kommer jag till sen, för det är den mest absurda. Men jag hade en som då var till killarna. Och det var vapen då. Det var någon typ av ställ med kulsprut i gevär som de skulle kunna gömma sig bakom. Det var som sådana här markfasta små howbitskanoner,

[00:11:54] den inbilliga med att de hette. Som pappa skulle bygga då av metall och trä. Och bygga dem på lite olika ställen så att pojkarna i min klass och min skola kunde leka krig då. Och sen slutligen då så var det den här, den som både tjejer och killar skulle kunna tillåta sig att förlusta sig med. Det var hästar av trä. Och det var här som jag graft överskattade

[00:12:25] dels hur fysiken fungerar, hur fysikens lagar är konstruerade. Men också armstyrkan hos sjuåriga barn. Därför att de här hästarna skulle vara naturliga replikor av hästar byggda i trä. Jag frågasatte inte hur evid min pappa hade det tekniska skillsetet att bygga hästar i naturlig storlek av brädor. Men i mitt huvud var det mycket enkelt.

[00:12:55] Och jag förstod inte hur man inte hade kunnat... Hur man inte hade... Att man inte hade gjort detta tidigare. Jag ansåg ju då att jag var något av något slags geni som hade lyssnat ut hur man kunde få de här hästarna att gå. Det är för att man klättrade då upp på den här hästen i naturlig storlek och sa hoppla polle eller något som man kände lämpligt. Och sen satte två spakar precis bakom nacken på hästen.

[00:13:24] Alltså precis framför ungefär där sadelknappen är en om man har en sadel. Där satte två spakar. Och de spakarna var alltså fästa inuti frambenen på hästen. Och man skulle då dra hästen fram genom att dra i de här spakarna. Och det var ju inte någon tanke om någon hydraulik eller något kugghjulsystem eller någonting annat. Utan det var helt enkelt bara brädor

[00:13:51] som var fästa nere inuti de ihåliga benen på hästen då. Som också var brädor. Och jag föreställde mig då hur de här sjuåriga barnen skulle kunna dra i de här spakarna. I praktiken då alltså släpa hästen fram. Den här stela hästkroppen. Släpa den fram med frambenen då. Samtidigt som bakbenen då drog upp stora fåror i marken bakom dem.

[00:14:19] Jag försöker föreställa mig den ohyggliga styrkan hos det här barnet som lyckas. Och också materialtåligheten i hästarna. I någonting som ihopsnickrat av gammalt spillvirke. För vi hade massa gamla brädor under vårt uthus som väl var kvar sedan förre kungens tid. Och vad de jag tänkte pappa skulle använda sig av.

[00:14:49] Och sen när jag hade ritat det här klart med olika figurer som beskrev bland annat hur hästarna skulle kunna drivas framåt då. Jag minns att jag på riktigt tyckte att det var helt genialt. För det fattade jag ju att om man och det är klart att om hästarna hängde i luften så hade man ju kunnat fladdra med frambenen med de här spakarna. Men det är så fort som den kommer ner på marken som det ju då blir på riktigt omöjligt. Om man inte är fruktansvärt stark

[00:15:20] och materialtåligheten är ännu starkare då så att de inte bryts när man släpar fram den här statyn över marken. För det är liksom vad den är då. Nu var det ju så att Magnus i min klass det riktigt gick ju om honom att han var starkast i klassen. Och det var ju för att han hade sagt det. Och det var ju inte någon vidare källkritik där utan vi trodde ju bara på honom. Han var lite som Donald Trump att det räcker med egentligen med att man säger

[00:15:48] att någonting är sant för att det ska bli det. Så Magnus var starkast i klassen eventuellt starkast i hela skolan var han. Sen var det ju ändå så att han fick ju stryka sin storbror då som gick i två klasser över. Och det var ju eller en klass över jag kommer inte ihåg. Men han räknades inte in i den här styrken. Det var ingen av oss som ifrågasatte hans styrka så kanske var det hans styrka som jag tänkte

[00:16:17] skulle vara rådande då hos alla eleverna på Linghetsskolan 1982. I alla fall så ritade jag upp den här kartan den här planritningen och så sa jag till min pappa att det här får du hjälpa mig med till nästa vecka någon gång för då ska jag bjuda hem alla i skolan. Och så satte jag upp den på köksdörren alltså på, inte köksdörren, ytterdörren för att pappa inte skulle glömma

[00:16:47] detta enorma projekt som han hade framför sig. Och jag minns ju då att han sa ja, det där ska vi ta i tur med. Vilket ju då naturligtvis var en lögn för hur i ursäkta helvete skulle han få kunna göra något sånt. Han hade ju också ett jobb och vi hade djur som han skulle ta hand om och han hade ingen skill set i hur man bygger replikor av hästar samt haubitskanoner och lekstugar

[00:17:15] och bevisligen med morfars hjälp. Så det blev aldrig av. Och sen rann det där ut i sanden och sen det blir på ett sätt lite sorgligt. För om man förhåller sig kvar i en fantasivärld än där en sån här sommarlandsgrej hade kunnat vända hela opinionen och rädda mig från mobbningen som sen kom då tänker jag att i en fantasivärld

[00:17:45] så blir det lite sorgligt då att den aldrig blev av den där vilda drömmen. Men det är klart att dels var den ju inte genomförbar praktiskt men sen tror jag kanske inte att det hade spelat någon roll om jag hade haft ett riktigt sommarland på tomten eller inte. Därför att bara ett par år efteråt så var ju inte sommarland det coolaste som fanns. Så jag hade stått där med mina gamla trähästar och frågat

[00:18:14] med målbrottsröst om vill ni komma hem och släpa trästatyr över marken med mig? Nej hade det rungande svaret varit då. Hur kom jag in på det här? EPA-traktorer ju pappor jag som bygger saker. Idag känns det som att det som görs det köps så de här

[00:18:44] EPA-traktorerna nu som jag ser när man åker där vägen det är ju det är ju liksom riktiga bilar fast de är har mindre motorer typ de kan inte gå lika fort. Häromdagen var jag och skulle slänga återvinning med min bil och det är ju ingen EPA-traktor utan det är en en Peugeot och jag stannade med min Peugeot

[00:19:15] Peugeot Peugeot det är jättesvårt att säga Peugeot på engelska Peugeot Peugeot jätte jag vet inte hur man säger det Peugeot i alla fall det är inte viktigt för historien men den är svart och så jag stannade och började och då på återvinningen så var det ett äldre par

[00:19:44] en man och en kvinna som ganska ilsket och friktions betingat bar sina grejer till de olika kärlen utan ett ord men deras rörelser var ganska ryckiga och hastiga och framförallt mannen såg väldigt sur ut och jag har ju kanske tidigare i poddens historia låtit undslippat mig hur

[00:20:14] hur känslig jag är för lätt aggressiva äldre män det väcker någonting hos mig någon typ av hukande underdånig skrämd kvalitet som jag tycker mycket illa om hos mig själv jag känner genast att det är jag som har gjort dem arga och så jag kände väl den där molande känslan i magropen någonstans

[00:20:44] men jag tänkte på andra saker och jag började lassa mina grejer som jag hade knölat in i baksätet jag hade också flyttkartonger i baksätet så att det var fullt med grejer andra grejer också så jag fick pilla och knåda och grejer för att få in och ut påsar och då hade jag en en sån

[00:21:14] en kompostpåse och i den så hade jag lagt en några utkänta kartor alvedon alltså det var ingen alvedon kvar det var bara metall foliekartorna kvar och en burk jordnötssmör som inte var någon jordnötssmör kvar i och en burk med soltorkade tomater som det inte var några soltorkade tomater kvar i och de skulle jag då slänga i metall respektive ofärgat glas

[00:21:44] men där stod det äldre paret vid metall respektive ofärgat glas så de hade ganska mycket att lägga in och de såg som sagt så sura ut så jag vågade liksom inte klämma mig in där bredvid det är ju ett ganska litet hål att trycka ner grejer i så jag tänkte okej jag går jag tar något annat först så jag gick tillbaka till bilen och la in den här påsen då med

[00:22:14] med burkarna och kartorna i och så började leta efter vad jag i oredan liksom då i bilen vad jag skulle kunna hitta och lägga i istället kanske plast tänkte jag för det kärlet var tomt nämligen eller ingen där så där kunde jag kanske lägga i lite och då så såg jag att det var väldigt stökigt på kolvet i baksätet och jag fattade inte varför det var det tänkte jag har någon av påsarna gått sönder och jag blev

[00:22:44] arg och irriterad och suckade högt för mig själv och stod liksom med rumpan i vädret då mot det här äldre paret och började städa golvet i bilen och så tittade jag upp i baksätet på sätet liksom och då såg jag att det var ju det stod två stycken stora plastkärl där i baksätet och det är sådana plastkärl som jag har

[00:23:13] ute på min balkong men de är ju inte i mitt baksäte så jag kände igen dem men det kändes också plötsligt väldigt konstigt att de plötsligt stod i mitt baksäte och alla flyttkartonger och sånt som jag hade i baksätet de var inte där och då insåg ju jag att jag förlåt förlåt Sanna att det var ju inte i min bil som jag stod och städade

[00:23:43] golvet utan det var ju deras bil det sura äldre parets bil ja den var också svart som min men det var det enda det var en Volvo tror jag och deras bakdörr var öppen det var ju inte min ironiskt nog den stod närmare än min så jag hade ju börjat städa golvet i deras baksäte och då vände jag mig om en blick snabbt för jag blev ju rädd för jag tänkte att de de kommer vara jättar de kommer ju inte förstå varför jag håller på att rota runt

[00:24:12] i deras bil det kommer bli otrevligt tänkte jag så jag vände mig om snabbt och då såg jag till min lättnad att de inte såg att jag hade varit och rumstirat om i deras bil så då stack jag snabbt därifrån och gick tillbaka till min bil och hämtade plaståtervinningen och började slänga plast i plastkärlet och sen när jag stod där och la i plast då kom jag på

[00:24:43] att jag hade glömt min påse den här kompostpåsen med de två burkarna och den gamla kartan som det hade varit Alvedoni den hade jag glömt på golvet i deras bil och då uppstod en situation som jag aldrig som jag aldrig har varit med om förut nämligen

[00:25:12] den där att vad vad finns det för prejudikat för en sån här situation vad gör man i den här situationen vad är rätt sak att göra etikettsmässigt vad skulle hon från Ribbing säga liksom om detta det för att de såg ju inte så inbjudande ut och jag tänkte de hade ju inte ens lyft blicken och tittat på mig

[00:25:41] de kanske inte ens vet om att jag är här tänkte jag de kanske har grälat det kanske alltså det var inte stämd det var ingen hjärtlig stämning hallå här möts vi vid återvinningen liksom utan jag jag stod där med min plaståtervinning och jag såg ju i deras öppna bakdörr att min påse låg på golvet där de hade fortfarande ryggarna vända mot mot bilen och höll på med sina metall och

[00:26:11] glasåtervinning men jag vågar ju inte gå dit helt utan att säga något att och börja rota i bilen igen och jag vågade samtidigt inte gå fram till dem och säga hej det är så pinsamt det här förstår ni men jag har lagt en grej i er bil jag måste bara hämta den det känns som att de inte skulle ha tålamod att förstå varför

[00:26:41] det hade hänt för vem tar fel bil alltså vem på riktigt vem gör det två helt olika bilar det vore väl en sak om de var identiska märken eller så men de stod på två olika ställen och det enda som var gemensamt för dem var att de var svarta till färgen förlåt samla så jag gjorde klart min inpackning och sen satt jag eller mitt återvinnande

[00:27:11] sen satt jag mig i bilen och åkte runt hörnet och så stannade jag där och hjärtat bultade och så tänkte jag jag undrar vad som kommer hända nu kommer de att upptäcka den där påsen och säga vad är det här för något har du lagt den här nej och sen så slänger de den eller märker de den inte så att den blir liggande kvar och

[00:27:44] nu när jag tänker efter så var det kanske inte jordnötssmör det var nog bara det var nog bara soltorkade tomater vet du varför jag säger det här därför att ingen ska tro att jag med vilje försatte någon i livsfara här om någon skulle vara jordnötsallergiker eller så jag vill inte någon ska tänka att åh gud så hänsynslöst nej det var nog bara soltorkade tomater det var i alla fall ingenting farligt som kunde skada den här personen

[00:28:14] i alla fall så satt jag där runt hörnet och hjärtat slog och jag tänkte hur ska jag lösa det här och sen körde jag försiktigt fram och tittade in då hade de stängt bildörren och satt sig och började backa därifrån så jag fick aldrig veta hur de reagerade på den där påsen och jag jag tyckte det var så fräscht för att när jag när jag kom hem sen så tänkte jag det här har jag aldrig varit med om förut

[00:28:43] och kanske att jag aldrig mer kommer att vara med om det heller en situation som det inte finns täckning för vad är rätt sak att göra socialt jag menar det är klart om det hade varit om jag hade varit en annan person om jag hade varit mindre noga med min egen vad ska man säga framtoning eller värdighet eller så så hade jag kanske bara sprungit fram och sagt åh gud vad pinsamt det här kommer du inte att tro att det är sant men jag la en grej

[00:29:13] i er bild och så hade jag kunnat men jag vågade inte det då för att jag är en medelådersman och jag ska väl ha koll på vilken bil jag kör men jag gjorde då inte det och då kände jag att det var en ganska spännande erfarenhet att ha gjort vad exakt gör man jag tänker att om de var sura

[00:29:42] och kanske hade ett gräl och så så kanske det uppstod något litet gnabb om vem som hade lagt den där och det där är ju någonting som jag liksom i mitt liv gör lägger glas i sådana återvinningspåsar för att jag ska kunna i sådana kompostpåsar för att jag ska kunna hitta rätt så att de inte ska ligga typ bland plast och så utan jag vet att här ligger allt glas eller metall och så så det är lätt att slänga men så kanske inte de gör och då kommer de ju undra vem har lagt

[00:30:12] det blir en främmande tankeprocess för dem kanske kanske undrar de fortfarande håller vi på att bli dementa och så är det mitt fel för att det är jag som är på väg att bli dement om ni hör mig nu äldre par som kanske eller kanske inte hade en dålig dag så vill jag bara säga förlåt det var jag

[00:30:42] som la den där främmande påsen i er bil därför att jag trodde att svart bil betyder min bil oavsett vilket märke eller var den står rent geografiskt jag är vad man kan säga bilblind det stämmer ju på riktigt att jag faktiskt är innan jag hade körkort så var jag ju beroende av Nina var hon ens skulle köra mig och då så

[00:31:12] frågade en granne någon gång vad Nina körde för bil och det här är ändå en bil som jag har åkt i flera tusen gånger sedan 2000 ja någonting mitten av 2000-talet och då kunde inte jag svara på vad det var för bilmärke utan jag bara sa vad det var för färg på den den är grå sa jag och

[00:31:41] det tyckte grannen var så konstigt att han inte ens kunde skratta åt det han bara teg och bet sig i läppen lite förnumskligt eller vad säger man lite han blev lite rädd tror jag kände sig uppskakad ibland är det som att mina tankar fastnar

[00:32:10] i ett stort sus förstår du vad jag menar somna ibland är det som att mina tankar bosätter sig på loftet någonstans högst upp under i kattvinden en krypvind där där det finns onämndbara gamla överdammade grejer som saknar funktion i

[00:32:40] nere på de övriga våningarna där folk bor det är inte undanstuvade saker som det är kanske nere i källaren utan här är saker för långtidsförvaring det är inte skidor och skridskor och vinterkläder det är inte gamla cykelpumpar och sånt utan det är saker från

[00:33:09] det är skoluppsatser från första klass om hur man bygger en nöjespark för att bli populär det är ordlöst och också drömskt som en dröm och sådana tillstånd kan jag vara i numera under flera timmar så där förr så minns jag att jag alltid hade nästan som en dialog med mig själv i huvudet som en röst som hela tiden

[00:33:39] talade inte en riktig röst vill jag säga inte sådär som en del beskriver det som att man har en riktiga ord och meningar en riktig som en riktig konversation i huvudet snarare någon typ av uppbrutet bild insprängt fragmentariskt men väldigt tydligt språk som jag hela tiden bedrev där

[00:34:09] det ena gick över i det andra och att jag hela tiden var med som åskådare liksom men ju äldre jag blir desto oftare blir stunderna när det liksom är jag upplever det som alldeles tomt i huvudet och det är inte helt oangenämt det är faktiskt ganska skönt ibland men det kan också vara jobbiga

[00:34:38] ordlösheter jag kan fastna i en känslolop som inte har några ord en känsla av otrygghet till exempel eller frustration den är också ordlös men just nu var jag bara helt tom det fanns heller inga känslor i den där tomheten den var materiaberövad

[00:35:08] den var bara renheter och jag undrar vad det där är och jag undrar om det kommer bli mer ju äldre jag blir eller om det är en fas i mitt liv det är ju verkligen så att det är mycket som har sammanfallit på en och samma punkt här för mig som gör att jag kanske det kanske är lättare att de här stora tystnaderna breder ut sig

[00:35:38] och jag har ju också senaste två åren närmat mig meditation på ett sätt som jag inte har gjort förut och det gör ju att jag kanske har lättare för den men den här är inte viljemässig den här tomheten den är inte som när jag mediterar eller försöker meditera och frivilligt liksom överger

[00:36:08] tankarna och känslorna och impulserna utan det här är någonting som bara uppstår lite som när man vaknar från en sömn när man har sovit gott och vaknar de första sekunderna innan medvetandet hinner i kapp och talar om för den att man är en människa på planeten jorden som heter si och så och som ligger i en säng som befinner sig just där och då och att man ingår

[00:36:38] i ett stort sammanhang ett nät av andra människor och av olika förutsättningar och omständigheter de där sekunderna innan man ens vet vem man är lite så är det och alltså jag skulle ju vilja säga att det är skönt men och det är det ju på ett sätt för det är ju skönt för mig är det skönt att slippa

[00:37:08] tankar för de kan ibland fånga mig när jag bara klä allting i ord så kan jag känna mig ganska fjättrad liksom men det kan också vara ja men som när jag då rent uppenbart inte håller koll på vilken bil som är vilken

[00:37:34] jag försöker tänka hur de om de hade vänt sig om och sett mig vad gör du hade de frågat hade de trott att jag försökte stjäla något otroligt otroligt märkligt beteende det är det här som gör att jag tycker är så otäckt med människor som

[00:38:03] låtsas att de vet allting och att de aldrig gör fel det är ju den här typen av sak som gör som gör att man får förtroende för folk är det inte det eller är det tvärtom känner du nu när du lyssnar att den här killen han verkar inte han verkar inte ha någonting i skallen eller känns det som att honom den här killen kan jag relatera till jag förstår bara inte varför man

[00:38:33] jag återkommer till det här hela tiden men jag förstår bara inte varför man för att uppfattas som att vara en bra person som förtjänar folks förtroenden i en ledarskapsroll till exempel eller som vän eller som vad man nu aspirerar på att få bli så är man

[00:39:03] så måste man låtsas vara allvetande och ofelbar jag känner ju många som som har den det förhållningssättet till sig själva det där att de inte kan göra fel och jag jag har en känsla ibland av att jag raljerar över det här på ett sätt som kanske inte är så himla effektivt kanske måste jag

[00:39:33] ta det på allvar om jag ska kunna bryta ner det men jag förstår det faktiskt inte därför att vi vet väl allihop att det inte finns någonting som heter ofelbarhet eller att ha alla svar allvetande när jag tänker att är det ett sätt är det en genväg i hjärnan på oss

[00:40:01] att vi tänker att den här personen vet allting och då kan jag projicera alla mina drömmar på den även fast jag förstår med mitt intellekt att det är klart att den personen inte kan veta allt eller är det så att vi faktiskt tror att de här personerna som aldrig medger ett misstag som aldrig berättar några komprimenterande fakta om sig själva

[00:40:30] som aldrig kan skratta åt sin egen sina egna defekter och tillkortakommanden att vi på riktigt tror att de är det de säger att de är statyr bilder av människor gudar som inte kan göra fel och som har fullständig koll på allting jag ber om ursäkt att jag återkommer till det här hela tiden som

[00:41:00] men det är verkligen helt förbluffande jag tycker att det är en av de viktigaste frågorna jag tycker vi borde ställa oss själva har vi verkligen inte kommit längre i världen som grupp mänskligheten räknat än att vi fortfarande känner oss bundna till karaktärer som de som John Wayne spelade på 50- och 60-talet

[00:41:30] varför är den mannen den karaktären varför är den go-to-modellen när vi pratar om aspiration till stora poster och ledar roller idoler hjältar jag kan känna en sorg över att vi inte har kommit längre jag trodde nog någonstans att vi hade det

[00:42:01] men jag har blivit alltså den senaste tiden har jag blivit alltså jag tycker det är en spännande tid vi lever i men den är också lite bedrövlig på det sättet innan du nu rusar iväg för jag vet att det här är sprängstoff för många när någon person i en podcast eller något säger att samtiden är bedrövlig och så det är så lätt att man känslomässigt hakar fast i sånt så vill jag bara säga att

[00:42:30] det är ju bara ett ord bedrövlig det har ingenting att göra med sakernas faktiska tillstånd och grejen är väl att det går inte att beskriva tiden på det sättet det går inte att beskriva tillvaron av oss om man vill beskriva den korrekt som varken det ena eller det andra därför att den enas bröd är den andres död och så vidare jag jag bara nu bara pratar

[00:43:00] det utifrån en punkt var i jag runt och springer just nu i mitt eget huvud men jag har gjort mig ledsen att den starka den inom citattecken starka ofillbara personen har fått

[00:43:29] liksom någon slags revival i det offentliga rummet och att plötsligt är det helt okej och bara slänga alla tankar och all skepticism och alla frågor åt sidan för att det är så himla bekvämt när någon säger hur det är utan hur ska någon kunna veta allt hur ska någon kunna göra allting rätt

[00:43:59] varför är det så attraktivt jag vill ha en fel bar tänkande frågeställare som min guide jag vill ha en empatisk tvivlare som min ledare jag vill ha en ödmjuk backtrackare

[00:44:29] en person som ställer viktiga frågor och lär sig av saker jag hatar idén om sanning som någonting man skriver själv även om jag också skriver under på att det delvis är sant därför att vad är sanning sanning är ju många olika saker mycket av det som jag har lärt mig är sant är ju bara sant utifrån mitt och

[00:44:59] min världs perspektiv och sanningen skrivs av segraren och så vidare det finns väl ingen sanning i någon objektiv mening men jag tycker samtidigt att vi har ju den här planeten och det här livet tillsammans simultant då är det liksom som att sanningen den objektiva inom citatecken det är ju den

[00:45:29] sanningen som är det enda vi har att hålla oss till när det kommer till att samarbeta och leva samtidigt och det där att leva samtidigt är ju en sån fin grej att göra alltså om man bara tänker generellt vad fint det är att vi finns här samtidigt alla vi inte bara några och då måste vi ju komma överens om vissa saker eller åtminstone

[00:45:58] respektera varandra utifrån samma parametrar att vi finns här tillsammans och det enda vi har är ju vår gemensamma sanning oavsett om den är objektivt sann eller inte vi måste i alla fall försöka är det så lätt då att måla in sig i sitt eget sanningshörn och säga min sanning är min alla andra kan dra åt helvete

[00:46:29] det kan du väl göra på ett privat plan i ditt eget huvud kan du väl sitta och säga molnlandningen var fejk jorden är platt det finns ett världssomspännande nätverk av satanister som kontrollerar de som styr i alla länder och egentligen är de ödlor från en annan planet med kostym och sånt det är väl en jättespännande och utmanande tanke den kan du väl ägna dig åt du kan till och med ägna dig åt den med andra

[00:46:58] likasinnade och så men dra inte ut den i världen och förvänta dig att alla andra ska tänka samma det gäller ju med alla dogmer all världsåskådning det är ju någonting privat det är ju någonting som i allra högsta grad är en personlig upplevelse dina egna glasögon med vilken du tolkar världen med vilka du tolkar världen

[00:47:31] förlåt jag nu bara snöade jag in på på det här igen jag vet inte vad det är på väg att bli av mig men den senaste tiden har jag börjat känna ganska starkt att jag vill säga saker som jag känner är viktiga i vår tid nu jag kommer väl aldrig att sluta känna

[00:48:00] behov av att prata om gråsuggor och mattor och vänskapliga orcelotter på väg till Borås i en husbil men jag känner också att jag jag tycker att världen snurrar fortare det blir lite hårdare runt kanterna det är som att världen

[00:48:30] är som en konståkare som drar in armarna mot bröstet för att rotera snabbare och då känner jag också att det är viktigt för mig själv för min egen del att säga olika saker som jag tänker och tycker på något slags ideologiskt plan förlåt för det men det är bara som det är tror jag jag tror inte att det är någonting att göra åt

[00:49:00] jag tycker det är så viktigt med nyans som jag tycker att det är så viktigt när världens några snabbare är det är ännu viktigare med nyans jag tycker det är så viktigt att påminna sig själv flera gånger om dagen att jag vet ju faktiskt inte jag vet ju faktiskt ingenting och det här som jag känner mig så tvärsäker på nu och som hela mitt känsloregister hakar tag i och gör hela min dag till en annorlunda sorts dag än vad den hade varit

[00:49:30] om jag inte hade haft den här känslan ja nu glömde jag bort min slutpoäng ja men som att jag på riktigt trodde att jag skulle kunna bygga den där lekparken det är lite som att vi blir sju år igen det är inget fel egentligen att vara sju år det är ju egentligen en helt fantastisk ålder

[00:49:59] och frågan är om man inte är som allra klokast utifrån ett perspektiv när man är så liten kanske var han som ville bygga nöjespark egentligen den klokaste Henrik som någonsin levat och resten av tiden har varit ett slags utförsbacke men det är lite grann som att den där bilden av att bara för att jag känner det så kan det hända

[00:50:29] bara för att jag känner det så är det sant det är nog det jag vänder mig emot tror jag om man pratar utifrån kontexten av att leva tillsammans här på jorden den enda plats vi någonsin levt på den enda plats vi känner till att vi överhuvudtaget kan leva på kanske att det är viktigare än sanningens subjektiva natur att vi tillsammans åtminstone respekterar varandras

[00:50:59] subjektivitet utifrån någon slags objektiv överenskommelse om vad som är grundläggande du är en människa och jag är en människa vi är här tillsammans du och jag och det borde egentligen vara det enda som det borde räcka liksom jag skulle önska att vi för sakens skull bara drog ett streck över allt som har begåtts mot någon av oss allt alla cykler av hemd och oförrätter

[00:51:30] hemd och oförrätt och hemd och oförrätt och bara drog ett streck över allt det hemska som begåtts och lovar varann att nu från och med nu är vi snälla nu nu börjar vi om och de som vill leva så här de får det och de som vill leva så här de får det det om något är väl en sjuåring som pratar nu tänker jag

[00:52:01] men ja nu vet jag inte vad jag pratar om längre jag jag tappade lite farten också för jag börjar kritisera mig själv och jag tänker varför jag så tror jag att jag på riktigt är en någon typ av sanningssägare själv

[00:52:30] det är jag ju inte jag är ju jag är ju en virrig stundtals ordlös kille som rotar i fel bilar jag var så irriterad också på att det var så stökigt där på golvet så att jag suckade så där högt så där som jag gör ibland och började städa på golvet och jag tänker se för mig hur de vänder sig om och ser hur jag står där

[00:53:00] liksom böjd med liksom jeansrumpan mot dem och plockar upp små så här plastlockar jag kommer att vara såna små folielock till såna engångsförpackningar av yoghurt engångsförpackningar är de ju allihop men jag menar alltså inga tetrapack utan små plastflaskor jättesmå med sån bakteriekultur yoghurt

[00:53:30] suckar irriterat liksom river runt där och sen den där påsen som står kvar det var en present alltså utifrån om man ser det utifrån liksom vilken obegriplig grej att göra att lägga sin återvinning i någon annans bil alltså jag kan se att det finns någon slags

[00:54:02] någon vänlighetsgrej i att ta återvinning från deras bil och återvinna åt dem som en sån här medmänsklig sak att ni verkar trötta jag kan hjälpa er att ta den här men att jag tar ut återvinning från min bil och lägger i deras bil det är ju helt obegripligt vem gör det och varför varför kunde jag inte bara det är som att

[00:54:31] ni står ju här i kö vid det här som behövs ni står ju här och slänger grejer i glas och metall då och det ska ju jag också göra men om ni står där och tar upp plats då får ni ta det här för jag har inte tid att vänta på er förlåt ja det här blev ett sånt där avsnitt som är oklart vad det handlade om

[00:55:00] vad det är frågan om vad är det frågan om kanske du skriker som där du ligger och roterar i din säng som jag vet att du gör jag jag tror att det var Jerry Seinfeld som sa jag tycker han han är ju jag var och såg hans stand-up för många år sedan i Globen och det var ju inte roligt alls vi skrattade ju faktiskt bara för att han var Jerry Seinfeld men annars är det ju

[00:55:29] väldigt mycket såhär pappaskämt tycker jag det känns som men och mycket såhär hur kan kvinnor dra bort vax från sina ben nej dra bort hår från sina ben med vax men samtidigt vara rädda för spindlar alltså sådana skämt de landar inte så bra här det känns som vi har kommit förbi den nummer men det var roligt när han sa det var något klipp jag såg

[00:55:59] att folk säger att man sover det är liksom det är då då är man fridfull då känner man det är någonting väldigt fridfullt att sova och sen så sa han men har du någon gång baknat och gått upp ur sängen efter att du har sovit gott och så tittar du på sängen det du ser där ser det fridfullt ut det tyckte jag var en fin och vass iakttagelse det är för att det är ju

[00:56:30] det är i alla fall sant med mig men jag tror att det är sant för de flesta att när man har sovit och tittar på sängen efter förrättat värv så ser det ut lite som en krigsplats om man ska hårdra det sängen det är ju därför man bäddar sängen om om och så att om man på riktigt var fridfull när man sov då hade man ju aldrig behövt bädda sängen för det hade ju bara varit att fösa åt sidan täcket

[00:56:59] och fösa tillbaka det du kanske sover nu somna precis det där fridfullt som bara du kan och i medan fridfullheten så roterar du som en en pistong i en förbränningsmotor jag vet inte om det den korrekta liknelsen men vem vem vet någonting

[00:57:28] om pistonger nu ska jag läsa en dikt om pistonger som handlar om pistonger och långbens långkalsonger säg har du sett pistonger och långbens långkalsonger de båda är då obegripligt svårbeskrivbara som och lika så underbara

[00:57:58] min pappa är från Vara det finns en tidning som heter Tara och Bert Karlsson har ett sommarland i Skara och som en envis liten mygga jag kommer åter och vill bygga ett eget litet sommarland där som hästar drivs för hand och där som pojkar är och pojkar

[00:58:28] och flickor är och flickor och könsöverskridande är att dra hästen fram i sticker och därför säger jag som så nu ska jag snart gå och hej och hå och jag hoppas att du sover för att annars jag lover så är detta

[00:58:58] inte bra det förstår alla utom jag men jag kommer inte ge mig en utan jag har en minut kvar och under de här minuterna ska jag säga det sannaste som någon någonsin har sagt du kommer om du sover nu då är det din förlust kära somnande för att jag kommer nu att vräka ur mig det sannaste som någon människa någonsin sagt i en mikrofon

[00:59:28] och jag menar du tänker vad mycket som har sagts i olika mikrofoner genom åren och jag ska sträcka mig så långt som att säga att det som jag kommer säga nu det är det sannaste som någonsin sagts av någon människa genom sin mun så länge människan har varit en grej i 200 000 år de här orden som snart kommer att komma som du kommer att få höra sagda av mig uttänkta av mig det har alldeles tidigare sagts

[00:59:58] och är tror jag en av de mer fundamentala saker du någonsin kommer att lära dig i ditt liv jag blygs inte att säga att jag verkligen kommer att lyfta på stenar och lysa med ficklampan under dem så att sanningen blir blottlagd på riktigt somna det sannaste på jorden är att jag har en liten liten