Jag tror melodin minns mig

[00:00:00] Hej Somma! Den här veckan från onsdag och ända fram till måndag så är det Somna med Henrik varje dag. Vanliga avsnitt på onsdagar och söndagar som vanligt och torsdag, fredag, lördag och måndag är det Du är inte ensam i natten. Så vi hörs varje dag.

[00:00:21] Hej och välkommen till Somna med Henrik, din vibrerande väska, ditt tonlösa troll i natten.

[00:00:40] Det är jag som är Henrik och det är du som är somna och det är som det är. Det som händer händer och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

[00:01:20] Hej Somma! Hej! Välkommen hit till min lilla podd. Undrar när vi ska pensionera ordet podd, det känns så främmande på något sätt. För det är ju egentligen ingenting nytt det vi håller på med.

[00:01:43] Det är ljudinnehåll. Det är ju typ den äldsta av de luftburna medierna. Med undantag möjligtvis för, inte vet jag, när man stod och ropade och kulade från olika bergstoppar. Jag har en melodi i huvudet. Den har varit där hela dagen. Nej, det är inte sant. Den har varit där i flera dagar.

[00:02:09] Nej, det är inte heller sant. Den har varit där i flera år. Kanske hela livet på mig. Jag kan inte placera den heller. Jag vet inte var den kommer från. Och jag vet inte vad den heter. Jag vet inte ens om den heter någonting.

[00:02:37] Kanske är det en melodi som jag har hittat på själv. Fast nej, det tror jag inte. Den känns för, hur ska jag beskriva? Den känns för färdig, för komponerad, för avsiktlig.

[00:02:55] Som om någon har tänkt igenom de tonerna jag hör. Varenda paus, varje liten nyans. Jag skulle kunna nynna den för dig här med det blotta undantaget att jag kan inte nynna den för dig.

[00:03:14] Därför att dels så är det förbjudet att nynna i som de med Henrik. Jag kan bokstavera nynnande, men vad gott gör det? Men det är också så för att i samma stund som jag försöker fånga den här melodin så försvinner den.

[00:03:35] Som en skugga när man tänder en lampa. Som en dröm när man vaknar. Som en känsla när man zoomar in på den och försöker disikera den. Eller som en sån här liten prick som man har i ögat, men när man försöker titta på den så glider den undan, glider den iväg.

[00:04:05] Men den kommer alltid tillbaka när jag inte tänker på den. När jag går i skogen. När jag diskar. Eller plockar in ut disken. När jag är på väg att somna. Då kommer den tillbaka. Och jag känner igen den direkt. Och så tittar jag på den och säger Hej! Säger jag. På Göteborgska. För att det är så vi pratar. Jag och min. Min melodi.

[00:04:39] Jag tänkte faktiskt på det här med musik. Eller melodier kanske snarare. När jag var ute och gick idag i skogen. Eller igår. Eller om det var någon. Jag kommer faktiskt inte ihåg om det var någon av dagarna. Tiden flyter ihop. Men jag gick där på stigen. Med tallbaren. Du vet som är gula. Och som ligger på marken. Och som fast de är vassa. Är så mjuka att gå på.

[00:05:12] Och jag har ju bestämt mig för att jag ska sluta utföra ritualen. Där jag hälsar på den här lilla figuren som min pappa målade på. Det där trädet för så många år sedan. När min dotter var jättediten. Som hon inte är längre. Men figuren är ju kvar. Även om den börjar långsamt plånas ut. Och jag bestämde mig då för att jag. Förr om åren så hälsade jag alltid på den. När jag gick förbi den. Men i och med att allting började tätna för mig i livet. Och blev.

[00:05:42] Lite karusell. Så bestämde jag mig för att jag skulle bryta. Mina gamla ritualer. Men idag kostade jag ändå på mig att hälsa på den. Då sa jag hej. Och precis när jag sa hej. Då kom den där melodin tillbaks igen. Det var konstigt. Som om den här figuren som pappa har målat på trädet. Nynnade den åt mig. Som om den ville påminna mig om något. Något så viktigt som jag har glömt. Glömt.

[00:06:13] Eller inte glömt men. Lagt ut sidan kanske. Alltså min pappa. Var ju inte sådär jättemusikalisk. Jag har aldrig hört honom sjunga. Jo jag har hört honom sjunga. Men jag har aldrig liksom. Hört honom sjunga. Med sådana sångröst.

[00:06:42] Han ninnade. Men han spelade. Ja han spelade i ett instrument. Men det tror jag han gjorde. Bara för att imponera på. På mamma tror jag. Att han köpte gitarr. För jag har något minne av att han röker cigarr. Och spelar gitarr. Inte för att det rimmar. Utan för att. Jag minns det bara så. Han höll på med ramsor och sånt där.

[00:07:14] Ramsor och lite. Melodilösa melodier. Men alltid. Ofta samma. Eller nej inte samma. Men liksom liknande. Som variationer på något. Urgammalt tema från hans. Uppväxt. Och olika ljud. Olika ljud gav han ifrån sig. Som.

[00:07:42] Små snabba in- och utandningar genom näsan. Och då frågade jag honom någon gång. Varför gör du sådär med näsan? Och då såg han förvånad ut. Och så sa han. Vadå med näsan? Som om man inte var medveten om det. Som om det var någonting han gjorde utan att tänka på det. En del av honom. Som hans andning. Som hans hjärtslag.

[00:08:16] Jag kommer ihåg en gång. Nej det här kommer jag faktiskt inte alls ihåg. Det här är en lögn. Det jag kommer berätta för dig nu. Det har inte hänt. Vi var ute i skogen. Alltså så här. Minnet. Minnet började med en verklig grej. Och sen glädjer jag iväg ut i en fantasi. Så att det verkliga minnet är att jag är ute med min pappa i skogen. Och vi har huggt en gran tror jag.

[00:08:45] Eller om vi har huggt ner sly. Nej det är inte jul. För det är inte snö ute. Men vi har nog sågat ner eller huggt ner. Pinnar av något slag. Kanske så att vi har avverkat sly. Eller någonting. Och. Där. Hade jag ju tänkt att jag skulle berätta en historia. Om. En mörk. Tillbaka promenad. Men jag struntade i det. Istället så.

[00:09:14] Började jag fantisera om att jag gick vilse där. För jag tycker alltid att jag bara kommer in på mörka grejer. Alltså jag var ju. Det här var ju tonår då. När jag gick hem med pappa där. Och jag. Jag. Fick väldigt stark ångest när jag gick där med honom. För. Jag vet inte varför. Jag kände mig så ensam. Och det kändes otänkt. Jag hade den där yxan i handen. Det var. Det blev så.

[00:09:43] Jag vet inte. Det kändes som en film. Om det här var en film nu. Då skulle jag. Drämma den här yxan i huvudet på pappa. Och så skulle jag släpa ut honom i skogen. Och då blev jag så rädd. För att jag tänkte så. Jag tänkte. Är jag sjuk i huvudet som tänker så? Om jag hade varit vuxen till mig själv då. Och sagt. Att. Om jag hade fått vara vuxen med. Då hade jag sagt. Det där är väldigt vanligt. Alla människor har sådana tankar. Men det är inte alla som bryr sig om dem.

[00:10:16] Men så kom jag hem. Och så sa jag till min mamma. För jag sa ju allting till mamma. Och så. Snyftar och grät jag och sa. Jag blev så rädd. För jag fick en tanke. Att jag skulle hugga min pappa med yxan. Och så blev jag så rädd. Tänk om jag är galen. Tänk om jag skulle göra så. Och då sa hon. Typ. Mäh. Det är klart du inte skulle. Alltså som att. Jag såg att hon blev lite störd av det där. Jag såg att hon tyckte det var obehagligt. Och det kan jag ju förstå. Men samtidigt.

[00:10:46] Det gjorde ju mig ännu räddare. Och någon slags bild av att jag faktiskt på riktigt är sjuk i huvudet. Jag vill ju bara betona det då. Att jag har aldrig huggt någon med en yx. Jag har aldrig. Jag har ingen våldsam person. Jag slogs lite med min lillebror när vi var små. Men utöver det så är jag inte person som frekvent hamnar i olika våldsamheter.

[00:11:15] Så det där var ju en oro som var helt obefogad. Men det är som att jag alltid varit väldigt svag för andras. Eller rättare sagt för. Tänk om jag är galen till exempel. Vad är en tanke jag hade mycket som tonåring och liten. Det skrämde mig väldigt mycket då. Ja i alla fall. Då hade jag sagt till mig själv så här. Det här kallas för disruptiva tankar. Och det är normalpsykologiskt. Oroa dig inte för dem.

[00:11:43] Tänk du hela tanken ut och fantisera om det här. Det är ingen fara. De som verkligen har det där i sig. Om man nu kan prata om sånt. I en insomningspodd. De går ju inte och funderar över det här på samma sätt som du. Och fylls av rädsla och obehag inför. Du fungerar som människor gör överlag. Det är andra krafter bakom människor som faktiskt gör det du fantiserar om att göra det här.

[00:12:14] I alla fall. Det var inte det jag skulle berätta. Jag tyckte att det blev för mörkt. Och jag tyckte att det var för svårt att paketera det så att det skulle bli begripligt. Och inte bara obehagligt. Men nu har jag ändå berättat det. Men det jag skulle ju hitta på är att jag gick vilse. För jag ville få ihop det här med en melodi på något sätt. Jag hade väl stannat för att titta på någonting. En skalbagge kanske. Eller en svamp eller något. Och när jag tittade upp så var pappa borta.

[00:12:43] Och jag blev så rädd och pepo. Och skrek och. Och jag ropade på honom men han hörde mig inte. Och jag började gråta. Och sen så hörde jag det då. Att han sjöng. Svagt först. Och sen starkare. Och jag följde ljudet. Som en ledtråd. Som en kompass. Som en mänsklig kompass.

[00:13:13] Och så hittade jag tillbaka till honom. Eller han till mig. Jag vet inte. Men jag minns hur lättare jag var. Hur trygg jag kände mig. När jag hörde den där melodin. Hans melodi. Men det där är en lögn. Jag fantiserade om det där. Det hände inte. Min pappa sjöng ju sällan. Men det är klart att han gjorde det ibland. Mamma sjöng ju hela tiden.

[00:13:43] Från det att jag var en liten spädgris. Ibland tänker jag att den här melodin jag har i huvudet. Den som jag inte kan placera. Den som hela tiden följer mig. Om det är så att. Det är något som mamma sjöng när jag var liten. Som har blivit mitt. Som ett arv liksom. Som någon hemlighet som vi delar. Utan att ingen av oss. Utan att någon av oss vet om det.

[00:14:15] Vet du somnar nu när vi är på så här förtrolig basis. Så vill jag säga att. Jag tror att melodier är mer än bara musik. Jag tror att melodier som små tidskapslar. Som bär med sig. Ögonblick. Precis som doft så kan musik bevara saker inkapslat.

[00:14:38] Jag läste någonstans.

[00:14:47] Jag läste någonstans att. Jordens. Ibland.

[00:15:17] I sällsynta. I sällsynta. Ögonblick. I exakt samma hastighet. Och då uppstår det en resonans. En samklang. Som. När två toner. Möts. Och skapar en tredje ton. En överton.

[00:15:50] Jag undrar ibland. Varifrån melodier kommer. Alltså. Jag menar inte bara. Den där melodin. Som jag inte kan placera just nu då. Utan melodier överhuvudtaget. Vad kommer de ifrån? Vem. Uppfann melodin. Eller. Kanske. Uppfann ingen. Dom. Kanske upptäckte vi dem bara. Som. Matematiska formler.

[00:16:23] Som om de alltid har funnits där. I universum. I naturens. Ordning. I fåglarnas sång. I vindens hus. I havets brus. I. Varje liten mus. En annan sak som jag läste var. Att det finns en teori om att musik uppstod innan språket. Alltså att vi sjöng innan vi talade.

[00:16:50] Att melodier var vårt första sätt att kommunicera. Det här vet ju inte jag. Om det är sant eller så. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad jag har läst det här. Så ta inte mig som en trovärdig källa i detta. Men alltså att innan orden fanns. Så fanns melodier. Så man kunde komma in i. Grottan då. Så kunde man säga.

[00:17:19] Ja det loda. Det lula. Det lala. Då visste alla att nu. Har man. Nu har man haft en bra dag. För nu har man. Dunkat en mammut i huvudet med. Knytnäven. Vilket var vanligt på den tiden. Jag tycker om den tanken.

[00:17:49] Alltså. att musiken kom först. Att den är mer grundläggande än orden. Mer ursprunglig. Alltså mer sann på något sätt. Jag. Mitt TikTok-flöde nu är helt översållat av späbarn som reagerar på musik. Hur de lyssnar.

[00:18:17] Hur de ibland rör sig till ritmen. Långt innan de förstår ord. Min dotter gjorde ju det. Hon var bara. Hon hade precis lärt sig gå tror jag. Och jag spelade en låt för henne. Och jag kommer inte ihåg vilken det är. Och det är det jag tyckte är så hemskt. Men jag minns hur hon lyssnade. Och dansade. Inte dansade som hon hade sett att någon annan gör eller så. Hon dansade för att det kom helt naturligt till henne i köket.

[00:18:46] Jag gick ut i hallen. Och så satte jag på det här. Det var stråkar. Det var ett modernt stycke för stråkar. Och jag gick ut i hallen och hängde av mig eller någonting. Vi hade varit ute. Och när jag kom tillbaka in i köket. Då stod hon själv på kökskolvet. Med den här lilla blöjbaken. Och ruff... Vad hyssade det? Ryckte och dansade.

[00:19:14] Jag letade efter uttrycket. Rumba typ. Hon... Hon viftade med sina små händer. Och guppade sådär med rumpan som småbarn gör. Där de böjer och sträcker på benen. Och hennes fingrar spretade. Och hon tittade... Hon såg inte mig. Hon tittade ut i luften. Med något slags vilt över sig.

[00:19:44] Och hon dansade. Och jag blev så rörd. Så jag började gråta. Och då förstörde jag ju alltihop. För då såg ju hon det. Ja, jag minns ju inte vad det var för låt. Det var som att musiken gick rakt in i henne. Som om den talade till någonting som gick förbi hennes hjärna. Utan att behöva passera genom intellektet. Genom språket. För hon hade ju inget språk än.

[00:20:13] Genom alla de här filtren som vi bygger upp med åren. Jag tror att det är därför som vissa melodier kan beröra oss så djupt. För att de talar till en del av oss som fanns innan orden. En del som fortfarande minns hur det var. Att kommunicera genom ljud. Genom rytmer och melodier.

[00:20:44] Alltså. Man har hört en låt tillsammans med sitt barn. På radio eller något. Och. Vi tyckte båda om den. Och så. Försökte vi båda komma ihåg den efteråt. Men vi kom ihåg olika delar. Olika fragment. Och så satte vi ihop dem som ett pussel. Och det blev vår egen motion. Som kanske inte alls liknar originalet. Men som blev vår. Gemensamma melodi.

[00:21:13] Det var en sommar. Det var ett gemensamt melodiskt. Minne vi var på landet. I ett hus som vi hade lånat av någon. Ett gammalt trähus med knarrande golv och en veranda. Som vett emot en äng. Och bortom ängen låg skogen. Mörk och tät som en vägg av grönska. Och vi satt på verandan en kväll.

[00:21:42] Min mamma och jag. Och lyssnade på radio. Och det var något program. med klassisk musik. Och plötsligt så kom den här. Melodin. Jag minns inte vad det var för stycke. Vem som har komponerat den eller så. Men jag minns att jag blev alldeles stilla. Och jag slutade med vad jag höll på med. Och bara lyssnade. Med hela min väsen. Och jag såg.

[00:22:12] Hur. Eller rättare sagt. Kände ett sorts igenkännande. Lite grann som en dröm. Som man har kommit på att man har haft många gånger. I en annan. Det är som att man har levt en gång förut. Och när stycket var slut. Så frågade jag min mamma. Vad det där var för musik. Och hon sa att hon inte visste. Att hon skulle försöka ta reda på det. Men det här var ju på 70-talet.

[00:22:41] Så det var ju ingen som. Sa. Den här musiken kan ni hitta där. Och där. Programledaren sa aldrig vad det var för musik. Och. Det går inte att söka upp heller. För att. Det fanns inget internet. Men den här melodin har stannat kvar i mig. Eller rättare sagt. Och fragment av den. En del av mig kommer ihåg en del.

[00:23:11] Och en annan del av mig kommer ihåg en annan del. Och tillsammans så försöker vi båda två. Rekonstruera den här. Vi sitter där på den här verandan. I skymningen. Alltså det här är ju ett fiktivt minne. Jag har inte varit med om det här. Det är någon sorts dikt kring den här melodin. Men melodin är verklig. Jag sitter där på verandan.

[00:23:40] I skymningen och nynnar för mig själv. Var det så här den gick? Lalalalalalalala. Nej. Det var mer så här. Lalalalalalalalalalah. Jag har ju någon typ av version i mitt huvud. Som jag hör. Men när jag ska sjunga den. Så försvinner den.

[00:24:20] Kanske att man. Om jag gnolar den för dig så kan du implementera den i ditt minne också. Och då blir det vår gemensamma melodi. Jag kan ju inte nynna dock i Somna med Henrik. Men är det inte så som minnen fungerar överhuvudtaget? Att de dyker upp när vi delar dem med aspekter av oss själva eller med varandra.

[00:24:49] Att vi hela tiden återskapar minnen och lägger till och tar bort och förändrar. Tills de knappt liknar det som faktiskt hände. Men ändå känns samma. Ändå känns äkta. Tänk om det är så att den här melodin som jag inte kan placera, den som följer mig,

[00:25:17] kanske är ett minne som har förvandlats till musik. Ett minne som jag inte längre kan komma åt på något annat sätt än genom de där tonerna. Som om minnet har gömt sig i melodin för att överleva. För att inte glömmas bort helt. Jag tänker på hur minnen fungerar.

[00:25:48] Hur de förändras över tid. Hur de breknar och hur de förvrängs och hur de försvinner helt ibland. Och hur andra minnen som man trodde var borta för alltid plötsligt kan dyka upp igen. Kristallklara. Som om de hände igår. Utlöst av en doft.

[00:26:17] En smak. Ett ljud. En melodi. Det var något experiment där forskare då kunde aktivera specifika minnen hos möss. Genom att stimulera vissa neuroner i hjärnan.

[00:26:42] Som om minnena fanns lagrade precis där som filer på en hårddisk. Men jag tror faktiskt inte att det är så enkelt. Jag tror att minnen är mer som konceptuella mönster. Alltså relationer mellan neuroner. Som ett stycke musik. Som en melodi. Det är inte de enskilda tonerna i en melodi som är viktiga.

[00:27:12] Det är hur de förhåller sig till varann. Avstånden mellan dem. Rytmen och dynamiken. Maktordningen i en melodi. Vilken är den dominanta tonen. Jag tror att det är därför som musik kan väcka minnen så starkt. För att musik och minnen fungerar på samma sätt. De är båda mönster. Relationer.

[00:27:44] Strukturer i tid och rum. Jag har någon minne av. Att jag är liten och kan inte sova. Och jag ligger i min säng. Och. Från rummet in till. Så hör jag någon. De vuxna pratar. Och så. De sitter. Det är förmodligen mormor och morfar. De sitter runt.

[00:28:14] Bordet i. Antingen vardagsrummet eller köket. Det är säkert andra vuxna där också. De skrattar. Och så sjunger de tillsammans. Och de sjunger en sång som jag aldrig har hört. En enkel vacker sång. Lite. Melankolisk. På något sätt är det ju. Är det bara jag. Eller vad. De vuxna när jag var liten. På 70- och 80-talet.

[00:28:43] De drogs inte undan från mörker på samma sätt som jag tycker att min generation vuxna gör. De sjöng bland annat den här i en sal på lasarettet. I en sal på lasarettet. Där de vita sängar står. Låg en dödssjuk liten flicka. Och så bla bla bla. Och den slutade med att den här flickan dör. Den minns jag också att vi sjöng i skolan.

[00:29:09] Det kan jag inte tänka mig att någon i min dotters skola skulle ta upp. Ska vi inte sjunga det här gamla eposet. Det var inte i en sal på lasarettet. Men det var en annan sån här sorglig. Sorglig sång. Och de sjöng inte så bra. Men det spelar ingen roll.

[00:29:37] Jag låg där i mörkret. Och lyssnade i dörren på glänt. Och jag kände hur melodin liksom sjönk in i mig. Blev en del av mig. Och när jag frågade om dagen efter vad det var de hade sjungit. Och så nynnar jag lite så här. För jag kommer inte ihåg texten.

[00:30:07] Undrar om det inte var. Nej jag kommer faktiskt inte ihåg. Det var något om en båt. Ja i alla fall då kom de inte ihåg vad det var för sång eller någonting. Det är ingen som visste vad jag. Jag blev väldigt förvirrad då.

[00:30:32] Jag har ju ett jättetydligt minne av att jag har hört dem sjunga. Men det var ingen av dem som minnes det. Och innan du nu rusar iväg och löper gatlupp upp i kyrktornet och ropar att Henrik Ståhl blev ju bara vittne till en riktig brakfylla där i köket. Så vill jag bara säga att jag har inga minnen av någonsin några brakfyllor som barn. Mina föräldrar var aldrig berusade när jag var liten.

[00:31:02] Jag vill inte påstå att jag har någon typ av militant inställning till barn och alkohol. Men det är klart att det är en väldigt känslig situation. När en förälder blir personligt förändrad på olika sätt med sitt barn intill. Jag tror att jag hade säkert tyckt att det var otäckt. Men jag har aldrig sett dem berusade som barn. När jag blev vuxen har jag sett dem på picka lurv några gånger.

[00:31:33] Det var ju först när jag blev tonåring som jag såg rägglande apraka människor. Nej så det var ingen sån fest. Så jag har slutit mig till att jag antagligen bara drömde detta. Jag drömde den här melodin. Jag kanske uppfann den i min dröm. Eller så hade jag hört den någon helt annanstans på radio eller tv.

[00:32:02] Och jag kanske sov. Kanske spelade de någonting på radion. De hade ju ofta radion på i köket. Jag vet inte. Men melodin finns kvar i mig. Alltså den här som jag inte vet vad den är. Ibland dyker den upp. Jag undrar så varifrån den kommer. Det måste ju finnas ett svar på den frågan. Vem som skrev den.

[00:32:31] Om den ens existerar utanför mitt huvud. Eller om det bara är min fantasi. Min dröm. Mitt undermedvetna. Jag har en återkommande dröm som jag har haft sedan jag var tonåring. I den här drömmen. Så går jag i en skog. Inte vilken skog som helst.

[00:33:00] Utan en särskild skog. Som jag känner igen varenda gång. Även om jag aldrig har varit där i verkligheten. Åtminstone tror jag inte det. I drömmen är det alltid skymning. Det där speciella ljuset. När dagen. Långsamt tonar in i natten. När allt blir. Blått och grått. Och pixligt.

[00:33:29] Och konturerna börjar surras ut. Och jag går på en stig. Liknande en någon stig som jag går på nu. När jag är ute och går i skogen. Men den är ändå annorlunda. Och jag letar efter någonting. Men jag vet inte vad det är. Jag vet att det är väldigt viktigt. Och jag vet att jag måste hitta det innan det blir helt mörkt. Och medan jag går så hör jag en melodi.

[00:33:59] Svagt först. Och sen starkare. Som om den kommer från djupet. Långt in i skogen. Det kanske är ett instrument som spelas en flöjt. Eller en fiol. Eller så är det bara någon som visslar. Det är omöjligt att utröna. Och jag följer melodin. Jag går mot den. Och jag vet att den kommer leda mig till det som jag söker efter. Men ju närmare jag kommer.

[00:34:30] Desto svårare blir det att höra. Det är som om melodin späds ut. Och blir en massa brus i sig. Och drar sig undan. Som om den leker med mig. Som om den vill att jag ska följa efter. Men inte komma för nära. Och till slut när jag är nästan framme. Så kan jag se en glänta mellan träden. Och ett ljus som skimrar där. Och så vaknar jag.

[00:35:02] Och melodin följer med mig in i den här vakna världen. Som ett eko. Och jag undrar så om det är den. Den som jag inte kan placera. Den som följer mig. Om det är det som är melodin i skogen. Alltså i min dröm. Och i så fall är det ju någon slags undermedveten melodi. Som kanske försöker berätta någonting för mig. Visa mig något.

[00:35:34] Leda mig någonstans. Om jag bara kunde förstå. Om jag bara kunde minnas. Om jag bara. Alltså jag skulle göra så mycket för att bara höra det klart. Och tydligt. En gång. Låter jag annorlunda på rösten som det. Ibland när jag sitter här och spelar in de här avsnitten. Så kan jag känna. Hur min röst förändras.

[00:36:06] Den blir annorlunda. Än min vanliga röst. Och när jag kommer. När jag kommer till. När jag träffar folk som. När jag kommer in till människorna runt omkring mig efteråt. Och så säger de. Vem är den här främmande jazzrösten. Som kommer in genom dörren. Släpp ut. Pappa. Alltså det är som att jag får en annan. Jag vet inte.

[00:36:36] Speciellt när jag spelar in många avsnitt. Då kan jag få som en. En typ av. Som ett slags. Sordin. Över rösten. Jag tror kanske att det beror på vad jag pratar om. I sådana med Henrik. Det är som att orden färgar rösten. Som om tankarna jag har i mitt huvud. Färgar orden som färgar rösten.

[00:37:01] Att jag hänger ihop. Eller inte bara jag. Alla. Hänger ihop på det viset. Att vi är som. Ekosystem. Där allt påverkar allt. En tanke. Sätter igång en kedjereaktion. Som får konsekvenser som jag omöjligt kan förutse. Som den där melodin. Du vet som när man pratar i telefon med någon.

[00:37:31] Kanske som man tycker om. Och så säger man någonting. Och så plötsligt så ramlar tre ord. Bara ut. Och fyra. Till. Och fem. Och sex. Och plötsligt har du en massa ord bara. Sagt som inte har tänkt sig ut. Utan den innerliga kontakten. Den innerliga relationen har plötsligt bara skapat. Den hade dess egen verklighet.

[00:38:00] En tanke. Som inte ens är tänkt. Får konsekvenser som ingen kan förutse. Precis som den där melodin. Som dyker upp när jag minst anar det. Som bär med sig något som jag inte kan sätta fingret på. Någonting viktigt. Någonting väsentligt om vem jag är. Tänk om det är så att det är någonting som jag behöver komma ihåg just nu.

[00:38:36] Idag gjorde jag en särskild ritual ju när jag började spela in. Det var inget som jag hade planerat eller så. Det bara blev så. Jag satte mig mitt i rummet här. Och satte på mig mikrofonen och så. Och så satt jag där en stund. Helt tyst. Och bara lyssnade. På äventyrsvargen som knäppte. Och vinden utanför. Och på moppen som kom hit och lämnade post.

[00:39:08] Och min egen andning. Och så. Så började jag. Började jag sjunga. Inte någon särskild sång eller så. Bara toner. Vokaler. Ljud. Ibland är det sån oerhört tröst för mig att göra så. Jag har en shruti box. Det är ett indiskt instrument som. Man drivs som en orgel typ.

[00:39:38] Det är en sån blåsbälg. Och man driver den med handen. Och den ger ifrån sig en ton i taget. Man kan göra akkord med den. Och enskilda toner. Och jag älskar den. För jag kan atonera tillsammans med den. Och lägga stämmor. Eller bara lägga unison tillsammans med den. Och klangen ihop med instrumentet. Och min röst. Blir nästan som någon typ av massage.

[00:40:10] Det är ju ett sätt att värma upp rösten förstås. För att hitta rätt frekvens. Men det är också för att komma i kontakt med. Jag vet inte. Något inom mig. Något bortom mig också. Något som vill komma till uttryck genom mig. Och ibland när jag sitter där och sjunger. Som nu då. Jag hade inte shruti boxen nu. Men då kommer den här melodin. Det är därför jag pratar om den. Antar jag.

[00:40:41] Den som jag inte kan placera. Den som följer mig. Och jag försöker fånga den. Spela in den. Men det är ju en lögn. För att så fort jag trycker på inspelningsknappen. Så försvinner den. Som om den är blyg. Som om den inte vill bli fångad. Som om den bara vill existera i ögonblicket.

[00:41:12] I mellanrummet. I tystnaden före orden. En gång så spelade jag in utan att jag visste om det. När jag satt och sjöng. Och när jag lyssnade på det efteråt. Så hörde jag någonting. En melodi. Som jag inte mindes att jag hade sjungit. Som om den hade smugit sig in.

[00:41:42] Utan att jag märkte det. Och jag blev. Så exalterad. För jag trodde att jag äntligen hade fångat den. Den melodin. Den där som jag inte kan placera. Men när jag lyssnade på den igen. Då var den borta. Det var bara min vanliga röst. Liksom inget annat. Ingen särskild melodi. Alltså ibland undrar jag. Om det bara är någonting som jag har behov av att ha.

[00:42:12] Något slags jäckande. Tintomara melodi. Eller en motsvarighet till Godot. Fast i musikalisk form. Eller så är det så att. Melodin raderar sig själv. Efter varje användning. Som om den vägrar bli dokumenterad. Som om den insisterar på. Att förbli ett mysterium. En gåta utan svar.

[00:42:40] En fråga utan förklaring. Jag tänker på. Det jag håller på med just nu. Det enda jag har. Är min röst just nu. Gentemot dig. Somna. Hur rösten är. Är ett instrument. På riktigt. Hur den kan förmedla så mycket mer.

[00:43:10] Än bara ord. Känslor och stämningar. Och nyanser. Och hur den kan sjunga. På något vis. Även när den talar. Och hur den kan. Skrika. Även fast den viskar. Hur den kan berätta en hel historia. Från början till slut. Bara genom skiftningen av ett tomfall. Eller sin klangfärg. Eller sin rytm.

[00:43:42] Jag tänker på hur. Olika min röst låter. I olika sammanhang. När jag pratar med min dotter. När jag pratar med en främling. När jag pratar med mig själv. Och när jag pratar med dig. Somna. Som om rösten anpassar sig. Hitta rätt frekvens. Rätt vibration. För att nå fram.

[00:44:12] För att skapa kontakt här. För att bygga en bro. Mellan mig och den jag talar med. Mellan mig och dig. Mina andetag. Jag tänker på hur rösten är kopplad till andningen. Hur den kommer ut. Ur den luft som passerat. Genom mitt struphuvud. Genom mina stämban. Hur mina.

[00:44:40] Hur mina ljud formas av min munhåla. Av mina läppar. Av min tunga. Hur det liksom är ett. Fysiskt fenomen. Det är inte något. Flummigt magiskt. Andligt. Utan det är verkligen på riktigt en. En vibration i luften. Som har en väldigt mekanisk. Avsändare. Och som sedan färdas från mig. Till dig. Som en våg.

[00:45:16] Som ett eko. Av mig. Till dig. En melodi.

[00:45:22] En melodi.

[00:46:01] Jag har.

[00:46:38] För jag har sagt så mycket saker. Som några hade skrivit. Som några hade skrivit själva. Äldre barn tror jag. Om vikingar tror jag. Och det var en som spelade något som kallades för skald. Och det var en som berättade historier. Och sjöng sånger. Och bevarade minnen och så. Och den hade en monolog. Alltså. En lång text själv. Och. Alla vuxna tyckte den här. Tjejen var så duktig. Någon stod där på scenen. Med alla ögon på sig.

[00:47:07] För hon hade övat så mycket. Sade någon. Och sen. Så glömde hon allt. För alla tittar på henne. Alla orden bara försvann. Som dimma i solsken. Och hon stod där stum. Och helt stilla. Och såg ut som en. Såg ut som en. Ett rådjur i strålkast i huset. I något som kändes som en fullständig evighet. Men det var förmodligen bara några sekunder.

[00:47:39] Och sen. Utan att det ingick som jag minns det. Så började hon sjunga. Texten. I dem. Det var som en kris. Hantering. Som en räddning. En utväg. En bro över avkunden. Och hon sjöng då. I texten ut. Och så. Blev det alldeles tyst.

[00:48:09] I tre. Fem sekunder. Och sen bara alla skrika och applådera. För det var ju ännu starkare. Än att hon bara skulle ha sagt replikerna. Som det var tänkt. Och det som hände där. Var att vi upplevde någonting äkta. Det hände också en annan gång. När jag gick scenskolan. Då var det en tjej i min klass. Som. Tyckte det var så himla jobbigt. Att sjunga. Vi jobbade med att hitta. Autensitet.

[00:48:39] I framförandet. Och hon tyckte att hon sjöng fult. Och hade komplex över sin sångröst. Och det var det starkaste uppträden. Jag någonsin har sett. Jag kan ibland tycka det är så otroligt ointressant. Att titta på någon som kan sjunga riktigt riktigt bra. Och inte tar någon risk. När den står på scenen och framför en sång. Jag har väldigt svårt att ryckas med. Av till exempel Melodifestivalen och så.

[00:49:08] Därför att. Det är ingenting som står på spel. Alltså jag menar ingenting riktigt personligt. Därför alla är så skickliga. Alltså. Det är klart att saker står på spel. Man blir ledsen om man förlorar och åker ut och sånt. Och det är ju en annan sak jag föraktar med. Melodifestivalen just för att jag tycker att det är så otroligt ointressant. När människor tävlar om saker. Överhuvudtaget.

[00:49:37] Och något så abstrakt som musik känns också så. Ja förlåt. Jag vet ju att jag spottar i kyrkan här. Men. Men jag tycker verkligen att det är hemskt. Och så sitter människor med. Rosa scarfs och små plasthattar. Och på något vis. Så ska det signalera unikhet då. Eller. Man får vara som man vill och sådär. Men alla ser ju likadana ut. Alla är likadana. Det är som att man har.

[00:50:06] Tagit det som kanske en gång var unikt. Det som en gång stod för. Alla människors. Lika rätt att få existera på den här jorden. I vårt samhälle. Och nu. Gjort någon typ av. Mainstream. Det är som att det smetats ut som. Som ett smör på en. Brödbit. Med lika delar smör överallt. Ja.

[00:50:36] Det var inte det här jag. Det är verkligen en grej som jag bär med mig. Och som jag inte riktigt förstår. Den här kärleken som finns kring det här fenomenet. Jag förstår det inte. Hur kan det betraktas som en. Viktig del av vårt samhälle. Alla årsbord. Jag förstår det inte. Jag menar inte att man måste sitta och prata om prost hela tiden. Det är klart. Man kan få roa sig med. Med liksom mindre. Man behöver inte gräva. Bråddjupt varje gång.

[00:51:06] Men det är ju nästan. Det tas ju på samma allvar som om det vore bråddjupt. Man pratar om det som om det vore en nationell angelägenhet. Och det är det ju inte. Det är det ju faktiskt inte. Människor kommer rusande sen och säger att fel låt vann. Jag begriper inte det. För det är ju en konstruktion. Det är ju någonting som vi har konstruerat tillsammans. För att ha någonting att samlas kring. Och då kan jag tycka.

[00:51:35] Kan vi inte hitta någonting bättre. Och samlas kring. Om vi nu måste det. Jaja. Förlåt. I alla fall så sjöng hon då. En barnvisa. Och det var så vackert. Så vi har brast i gråt. Just för att hon var så skör. Och jag känner mig så levande. Som om. Hon. Bara genom sin. Att hon tog så många risker där.

[00:52:03] Hon sjöng med liten svag. Skakig röst. Och det var inte tillgjort. Eller spelat. Utan hon var rädd. Men ställde sig ändå där framför oss och sjöng. Och det. Till denna dag. Är nog det starkaste sångframträdande. Jag har hört. Jag ogillar på ett sätt. Equilibrist. Som mig själv. Om jag nu får betrakta mig som en sån. Som kan prata då. Jag tar inga risker riktigt. När jag pratar. För att jag vet att jag kan det.

[00:52:37] Det är vackrare med människor. En gång läste jag in en bok. Det var många många år sedan. Som hette Starkare än hatet. Som var skrivit av en boxare. Som hade haft en väldigt jobbig uppväxt. Han kunde inte skriva böcker. En fransman. Jag har glömt bort vad han här heter. Han skrev om sitt liv. Och han skrev på ett sätt som var. Det var väldigt dåligt skrivet. Men helt briljant. Just för att hans ord gick bortom form. Och fason.

[00:53:07] Och invanda. Mönster. Och jag älskade att läsa in det. Det var i det ögonblicket. När hon sjöng. Som att jag kände att det här ögonblicket. Är för evigt. Det här som hon gör nu. Det kommer aldrig tillbaks. Men det är samtidigt. Ett evigt ögonblick.

[00:53:37] Kanske är det från sådana saker. Som min egen melodi föds. Den som jag inte kan placera. I natt vaknade jag av vinden i träden. Och för ett ögonblick. Så kände jag inte igen ljudet. Det kändes främmande. Som om det kom från någon annan värld. Och jag tänkte på det. Därmed att natten inte alls.

[00:54:07] Den är verkligen väsens skild. Det är samma värld utanför. Det är samma träd. Det är samma vind. Men ändå är det något helt annat. Och jag undrar om det inte är likadant med melodier. Att samma melodi kan betyda. Helt olika saker. Beroende på när vi hör dem. Var vi hör dem. Hur vi hör dem. Jag tror att den här melodin. Som jag inte kan placera.

[00:54:36] Den betyder någonting annat för mig nu. Än vad den betydde när jag först hörde den. Om jag nu gjorde det. Och var det nu var. Och när det nu var. Jag tror att den har förändrats. Eller snarare att jag har förändrats. Och att den här melodin nu resonerar med en annan del av mig. En del som kanske inte ens fanns då. När jag först hörde den. När det nu var.

[00:55:07] Jag tänker på hur natten förändrar allt. Hur den förvandlar det välbekanta till något främmande. Det trygga till något hotfullt. Det vardagliga till något magiskt. Hur den suddar ut gränserna mellan dröm och verklighet. Mellan nu och då. Mellan här och där. Jag tänker på hur ljuden förändras i natten.

[00:55:37] Hur de blir tydligare. Skarpare. Mer betydelsefulla. Som om de bär på hemligheter. Som om de försöker berätta någonting. Om jag bara kunde lyssna tillräckligt noga. Och jag tänker på hur vinden i träden låter som en melodi.

[00:56:05] Världens kanske inte äldsta. Men en av de äldsta melodierna i världen. Det har inte alltid funnits träd. Men det är en melodi med en början långt långt tillbaks. Och ett slut långt långt in i framtiden. En långvarig. Långa bågar. Den kommer alltid finnas så länge det finns träd. Så länge det finns vind. Och så länge det finns någon som ligger och lyssnar.

[00:56:37] Och så länge det finns fåglar. Och så länge det finns bäckar. Och så länge det finns löv. Och grenar. Och så länge det finns insekter. Så kommer det finnas melodier. Som är unik för varje ögonblick. För varje plats. För varje lyssnare.

[00:57:06] Och inuti oss också. Det är ju som om. Det finns en melodi som hela tiden spelas också inuti. Som om jag själv är ett instrument. En resonanslåda. För någonting som är större än mig själv. Någonting äldre. Någonting. Någonting med rötter. Någonting som har funnits långt innan jag fanns. Och som kommer att finnas långt efter att jag är borta.

[00:57:37] Och dimman ligger tät mellan träden. Som ett vitt täcke. Som andedräkt i kyla. Och du går där på stigen med talbar under fötterna. Och dimma runt omkring dig. Som om du går genom moln. Som om du är i en dröm. Och plötsligt så ser du någonting. En rörelse i dimman. En skugga. En kontur.

[00:58:08] Och du stannar. Du håller andan och väntar. Och ut ur dimman kommer en räv. Röd och prunkande. Med en blick som är både vaksam och nyfiken. Den stannar några meter från dig. Och ni står där och ser på varann. Människa och räv. I dimmiga skogen i den tidiga morgonen.

[00:58:35] I den tunna skälvande gränsen mellan natt och dag. Mellan dröm och verklighet. Och du känner hur någonting händer inom dig. En sorts igenkännande. Som om du och räv en delar något. En hemlighet. En melodi.

[00:59:08] En påminnelse om något. En ledtråd. En melodi. Som var så vacker att du faller i gråt. Och när du vaknar. Från drömmen. För det är en dröm såklart. Så finns tårarna fortfarande på dina kinder. Men melodin är borta. Och du kan inte minnas en enda ton. Bara känslan.

[00:59:37] Som den har väckt i dig. En känsla av hemkomst. Att ha hittat något. Som du har letat efter hela ditt liv. Utan att veta att du ens letade. Och jag undrar om det är det som är den melodin. Den som jag inte kan placera. Den som följer mig. Om det är den som fortfarande finns där. I mitt undermedvetna. I min dröm.

[01:00:10] Och bara vänta på att jag ska hitta vägen tillbaka. Till den platsen. Till den känslan. Till den insikten. Som melodin är sprungen ur. Hemma. Godnattsomna.